What a wicked game to play..

Hej igen, jag tror jag blivit blogoholic, eller nånting för nu sitter jag här och bloggar igen, för andra gången idag.

Tidigare var bloggen nåt jag var tvungen att göra, nu går jag och tänker på saker som jag kan stoppa in i bloggsammanhang, tankar jag kan klä in i ord och skriva ner och förmedla.

Idag handlade det, hör och häpna, om Melodifestivalen. För jag blev tvingad, efter en mycket god middag bestående av ris och kyckling med currysås (min favorit!), att se finalen av denna folkfest av kommersiell skitmusik som svenska folket älskar så - men som svenska folket paradoxalt lyckas rösta fram "fel" artist i varje år. Eller åtminstonde framstår det så, varje gång, då vi alltid kommer på typ runt tjugonde plats.

Melodifestivalen i korthet:

Det började med Darin, men istället lät jag deathcore-bandet Bring Me The Horizon skrika ut ångestfyllda texter som nästan sprängde mina trumhinnor. Jag fick dock skruva ner, och bytte sen till Blessthefall.

Därefter såg Andreas Johnsson ut som han var kissnödig och försökte svälja micken, Adnreas Johnsson trodde det var St. Pattys day, och ville flyga (såg det ut som), Jöback skrålade nån popballad och såg allmänt sliskig ut, tjejerna timotej spelade sin plåga med instrument i hand - men tragiskt nog var väl hela kalaset playback. Erik tog en dusch på scen och envisades med att visa fodret i sin jacka. Ja den enda som jag tyckte var duktig var faktiskt Salem Al Fakir, inte för att jag tycker hans musik är så bra, utan för att han har en väldigt speciell röst och är den enda
som skrivit både text och musik själv - och dessutom framför den.

Förövrigt så var pausunderhållningen med Casablanca den enda bra låten enligt mig den kvällen, även om den skvallrar om en populäriserad falsk syn på rock.I övrigt var kategorierna "värdelösa" (de flesta av deltagarna, inklusive hon som vann. En 18-årig tös som sjunger ballad har ingen chans i Eurovision, vi kommer att komma på 25:e plats eller nåt) och "mindre värdelösa" (som Salem, som faktiskt är duktig).

Men den kommersiellt präglade popmusik (tidigare schlager, som nu allt mer blivit gladpop och ballader) är något vi tar stolthet i tydligen, trots att det känns som det alltid är samma snubbar som skriver låtarna. Undrar hur det känns, som artist, att sjunga någon annans låt, något som inte kommer från ens eget hjärta och själ, och inte till musiken skapad av en själv genom instrument, utan till färdigskriven musik av någon annan, antagligen på något program på datorn eller hur man nu framställer "musik" inom popindustrin.

För det är en idustri, inte ett artistiskt uttryck av känslor och verkligen inte något finkulturellt - det är en industri, nästa hit, nästa stjärna på löpande band. Det är allt den kommersiella musikindustrin vill ha, och det ger popartisterna dem glädeligen för en summa pengar. Sälj era själar ni.

Inte för att rockmusiken skiljer sig så avsevärt från pop, om man ser till industrin tror jag. Åtminstonde inte bland jättarna - undergroundkulturer är en sak, som aldrig når (och aldrig vill nå) toplistorna, som spottar industrin i ansiktet och skriker ut i rebell. Jag snackar hardcore punk och brutal metal. Men såklart vill jättarna visa sitt avstånd från medieimperiets makt, till exempel Metallicas uppträdande på MTV-galan, där de ville ge dem en ganska mjuk känga, men ändå, en känga. Ett avstånds tagande, ett "fuck you".

Något i stil med Dead Kennedy's låt "MTV Get Off The Air". Det jag tänker på är MTV Music Video Award-galan '96, då de bytte låt från Until It Sleeps(tror jag ursprungligen de skulle spela) till Last Caress (Misfits cover) och So Fucking What?! (Anti-Nowhere Leauge cover) för att visa vem som bestämmer. Och So What innehåller en hel del svordommar och "opassande" lyrik. Och såklart avslutas deras lilla rebelliska uppträdande genom att välta mikrofonstället och Lars trumset. Men sen dess har de spelats på MTV, varit med på galor och så vidare, vilket påvisar det folk sa om dem, att de hade sålt sig. Men lite rock'n'roll-anda visar det!


Det är denna rebelliska anda och avståndstagandet från den själlösa, kommersiella popindustrin som får mig att se rock'n'roll som min finkultur, i jämförelse med den populärkulturella smörjan som spelas på radio, popen - som försöker ta mark allt mer i fel domän, nämligen i rockvärlden. Det är tråkigt att se, naturligtvis. Fansen går i taket varje gång banden slår igenom och slutligen till och med säljer sig till MTV. Jag är naturligvis inte den som hatar ett band för att de slår igenom, det kanske verkar så och att jag är värsta antiimperialisten som hatar den kommersiella och i högsta grad kapitalistiska musikindustrin. Verkligen inte, jag är väldigt positiv inför de möjligheter som kommer med ett kapitalistiskt system (samtidigt som marknadsekonomi inte får styra i allt, då blir det som med till exempel USA:s sjukvård, som är katastrofal.). Jag kan till och med njuta av den avföring som musikindustrin trycker ut ibland. Ifall den är lite catchig och har rikligt med bas, och gör en på humör för att festa!

Jag gillar bara inte att se musik som en produkt och avskyr därför den kommersiellt framavlade avföring som körs på radio och artister med "one hit wonders". Musik är något som kommer från hjärtat, inte ambitionen att bli rik. Inte från kraven från någon stort skivbolag, för att tjäna miljontals med dollar.

Vilket får mig att tänka på programmet vi såg efter det, på SVT (jag har fått min årsförbrukning av Public Service-TV på en kväll nästan, haha. Ser aldrig på SVT annars). Det hette Hitlåtens Historia, och handlar om Chris Isaaks låt Wicked Game.
Ironiskt nog så ansåg ingen, inte ens Isaak själv att det var en hitlåt. Den var populär då den spelades live, men ansågs inte vara hit-material. Men och 1990 (året då jag föddes och året efter att Wicked Game kom ut på plattan Heart Shaped World) användes den som sound-track till filmen Wild At Heart, och upptäcktes av en radioanställd som var besatt av filmer av David Lynch, och som bad sina chefer (om jag förstod intervjumaterialet rätt) att spela låten bara en gång för att se vad som hände.

Därefter fick blev den genast önskad på radio, och såsmåningom gjordes en video, som beskrivits som en av världens sexigaste. Men Chris Isaak verkar inte oroad över sin hit, utan tyckte det var något kul och försöker inte att ständigt överglänsa den, och tog inte del av hollywood-fester, inte ens under tiden då Wicked Game toppade listorna. Han var upptagen med att skriva musik, vara med sina vänner, sitt band, och hade han tid över så surfade han.

Jag tycker att fler artister borde ta hans exempel, och strunta i all nojja om hits. Musik kommer från hjärtat, inte ambitionen att bli rik. Riktigt skön kille han verkar, Isaaks, så... "really really" (referens till en låt av Promoe, faktisk; Bondfångeri. Ännu en artist som skriver från hjärtat, hans texter har mening. Men han råkade ha en hit. Som verkar förstå hur genialisk den är med sin ironi över "svenskheten". Hans texter verkar alltid ha en djupare mening).

Låten Wicked Game är så avslappnande, men samtidigt så mörk och dyster, lyriken skvallrar om en kärlek som inte blev besvarad, något vi alla kan relatera till, videon är så sensuell och full av sexighet och lustar. Helt underbart lysande. Helt enkelt.




"What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To let me dream of you
What a wicked thing to say
You never felt this way
What a wicked thing to do
To make me dream of you
And I [don't] wanna fall in love
(This love is only gonna break your heart)
With you."