Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.
Önskar texten hade nån betydelse, att den påminde mig om någon. Ibland blir ensamheten bara för mycket, och allt känns skit. Fick ännu ett "emo-ryck" igår, inget personligt, bara blev för mycket. Ensamheten, allt jobbigt i mitt liv just nu. Jag låtsas som ingeting, men det tynger mig så hemskt.
Idag har dock varit en soft dag. När man vaknar skiner solen, hela rummet fylldes av solljus när jag drog upp rullgardinen, snön verkar ge vika, drivorna blir mindre, graderna blir varmare, dagarna blir ljusare. Men ännu är det nästan en månad kvar till vårdagjämningen, och ännu väntar en vecka av minusgrader framför oss. Usch.
Men jag fylldes av förtidiga vårkänslor, reggaebeat dunkar ur högtalarna, och jag skyndade mig att leta fram min skinnjacka. Om det fortsätter att vara plusgrader, trots meterologernas prognos med minusgrader och vinter, kommer jag att börja använda den. Skönt!
Men solen gick i moln, graderna skönk från fem plusgrader till tre, men det var skönt ändå. Den smälta snön letade sig in i mina söndriga converse, men det gjorde ingeting.
Idag har jag handlat åt mormor och morfar, som vanligt. För de är sjukt envisa och vägrar ge upp sin handelsträdgård och jobbar tio år efter pensionsåldern, trots en dålig höft och nervsjukdom, som får dem att stapla sig fram med käppar och kränga värktabletter. Det är jobbigt, att de ska göra så, men vi kan ingeting göra, morsan och min mobror har försökt att prata med dem, men det blir så jobbigt för alla.
Och ja, gulligt, jag hjälper min mormor och morfar. Blablabla. Jag är ändå awesome! Kör 120, spelar min pop-punkskiva på högsta nivå, sjunger med (falskt som fan, men vem bryr sig?) och halsar i mig energidryck, that's how I roll! Men det är jobbigt, det är det. En av många saker som tynger mig, som jag vill lätta från hjärtat, men sällan pratar om. Men jag är inte redo att prata om det som tynger mig mest.. Inte såhär, inte öppet, blottar mig för hela nätet. Nej. Inte nu, inte här.
Anyway, vet inte varför inlägget blev så vemodigt. Jag är på bra humör, trots allt, jag längtar tills det blir varmare, soligare, mer bekymmerslöst. Allt är så mycket enklare om somrarna! Ge mig vår nuu, så det kan bli sommar nån gång!
Dagens låt (?):
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
I may not ever drink again, At least not til next weekend
Hej gott folk - och äckligt folk? Nej, skojar bara, ni är inte äckliga, ni är nästan lika bäst som mig. Bara nästan dock. Tänkte uppdatera igen, bara ett par timmar efter senaste inlägg (imorse), i brist på annat att göra.
Gårdagen var kul, har ni läst mitt fylleinlägg från klockan fem inatt? Galet!
Idag borde jag må som jag förtjänar, men jag är ovanligt pigg och kände mig nästan lite partysugen igen innan idag. Men det känns att man varit ute, min mage gör ont och känns svullen, mina ben är trötta, jag är slö och omotiverad (mer än vanligt, vill säga), och det saknas 250 kronor på kontot.
Men det är ingen större summa, så det är ingen fara. Att dra till med klassikern "jag ska aldrig mer dricka" är inte lönt, och jag känner inte att bakfyllan är så pass illa. jag mår ganska bra, och har kommit fram till att mitt liv för det mesta är otrolig soft. Skönt att man kan slippa ångesten och vara nöjd med sitt liv ett tag! Det är inte ofta alkohol löser något, men gårdagen var behövlig - jag hade roligt, och känner mig nöjd med allt. Trött men nöjd.
Idag har jag sovit till ett, gått upp, läst lite kurslitteratur, men inte skrivit ett ord, jag har mycket kvar men jag har även mycket tid känns det som. Paniken är borta och har ersatts av en Timbuktu-mentalitet: "De' löööser sajj, de' göur de alltiid"
På måndag har jag tre dagar på mig att skriva sex sidor, det vill säga två sidor om dagen (med 1.5 punkters radavstånd), det hinner man lätt på en dag, om man verkligen gör det man ska och inte gör som jag gör nu, på grund av bristen av tidsbrist (haha): läser lite halvhjärtat och får inget gjort. Sen de två extra sidorna, för att kompensera för det missade seminariet, kan jag göra när jag skrivit tentan - jag får inget betyg för denna delkursen förrän den är inne, men jag kanske börjar med den på torsdag nästa vecka (efter att tentan ska vara inlämnad), eller någonting sånt, och lämnar in den vid nån av de första föreläsningarna på nästa delkurs.
Sen har jag inte gjort mycket mer, jag har gått en promenad, slängt återvinningen och gått upp till kioskenn och köpt powerking och chips (chips är obligatorisk för en dagen-efter-chillkväll!). Nu ska jag kanske se på tv, sänka en powerking till (för jag kan inte dricka kaffe, min mage får dampet dagen efter). Ska bara ta det lugnt, städa rummet (Usch. Men det måste göras). Kvällen kommer att spenderas framför teven med en påse chips. Mitt liv är soft. Härligt.
Dagens låt: Good Charlotte- Waldorf Worldwide
Everything's gonna be alright now
Everything's gonna be alright
Get down stay up all night now
Let's do this one more time,
Everything'll be alright
Everything will be alright, alright
Gårdagen var kul, har ni läst mitt fylleinlägg från klockan fem inatt? Galet!
Idag borde jag må som jag förtjänar, men jag är ovanligt pigg och kände mig nästan lite partysugen igen innan idag. Men det känns att man varit ute, min mage gör ont och känns svullen, mina ben är trötta, jag är slö och omotiverad (mer än vanligt, vill säga), och det saknas 250 kronor på kontot.
Men det är ingen större summa, så det är ingen fara. Att dra till med klassikern "jag ska aldrig mer dricka" är inte lönt, och jag känner inte att bakfyllan är så pass illa. jag mår ganska bra, och har kommit fram till att mitt liv för det mesta är otrolig soft. Skönt att man kan slippa ångesten och vara nöjd med sitt liv ett tag! Det är inte ofta alkohol löser något, men gårdagen var behövlig - jag hade roligt, och känner mig nöjd med allt. Trött men nöjd.
Idag har jag sovit till ett, gått upp, läst lite kurslitteratur, men inte skrivit ett ord, jag har mycket kvar men jag har även mycket tid känns det som. Paniken är borta och har ersatts av en Timbuktu-mentalitet: "De' löööser sajj, de' göur de alltiid"
På måndag har jag tre dagar på mig att skriva sex sidor, det vill säga två sidor om dagen (med 1.5 punkters radavstånd), det hinner man lätt på en dag, om man verkligen gör det man ska och inte gör som jag gör nu, på grund av bristen av tidsbrist (haha): läser lite halvhjärtat och får inget gjort. Sen de två extra sidorna, för att kompensera för det missade seminariet, kan jag göra när jag skrivit tentan - jag får inget betyg för denna delkursen förrän den är inne, men jag kanske börjar med den på torsdag nästa vecka (efter att tentan ska vara inlämnad), eller någonting sånt, och lämnar in den vid nån av de första föreläsningarna på nästa delkurs.
Sen har jag inte gjort mycket mer, jag har gått en promenad, slängt återvinningen och gått upp till kioskenn och köpt powerking och chips (chips är obligatorisk för en dagen-efter-chillkväll!). Nu ska jag kanske se på tv, sänka en powerking till (för jag kan inte dricka kaffe, min mage får dampet dagen efter). Ska bara ta det lugnt, städa rummet (Usch. Men det måste göras). Kvällen kommer att spenderas framför teven med en påse chips. Mitt liv är soft. Härligt.
Dagens låt: Good Charlotte- Waldorf Worldwide
Everything's gonna be alright now
Everything's gonna be alright
Get down stay up all night now
Let's do this one more time,
Everything'll be alright
Everything will be alright, alright
uuuh.
Hej bloggen och alla som kan tänkas läsa.
Klockan är tio i fem, och jag kom nästan nyss hem, för tio till tjugo minuter sen. Vilken kväll det varit.
Kvällen började lugnt, kom till Jenny en halvtimme efter att festen borde börjat, men det visar sig att ingen hade dykt upp (förrän runt åtta, en timme efter att festen borde börjat).
Därefter följde obligatoriska förfest-moment som högljutt prat om absolut ingeting, skrikande, dunkande musik och fyllelekar (mer specifikt leken vi kallar för pyramiden, även kallad busschaffören tydligen?).
Förfesten är alltid den härligaste delen av kvällen, det vidhåller jag, man snackar, skrattar, dricker, kör fyllelekar, ja det är allmänt kul. Men idag hade jag kul även ute, trots att jag inte gillar nattklubbar.
Efter en högljudd förfest med mycket skrikande och ett utspillt glas rödvin över bellas ben, fylla och cigg, tog jag och några andra oss in till stan med bussen, tog ett par shottar på hessle, varpå vi drog vidare till class. Där väntade vi in resten av folket, sen dansade vi (läs: hoppade), rökte och dansade (åter igen, eftersom jag inte kan dansa blev det mycket hoppande).
Det var ovanligt roligt, även om jag inte är så mycket för nattklubbar (mer för barer,främst sport/rock barer).
Därefter stack vi till resecentrum och handlade käk, men jag tappade min hamburgare efter tre tuggor, vilket var lite synd - men det var bara en 10-kronors burgare, och sen upptäckte jag att jag bara hade 6 kronor i plånboken, när bussen kostar nio.
Vilket leder mig till det jag egentligen täntke blogga om. Visst var kvällen sjukt rolig, men detta gjorde det till en exeptionell kväll, som jag sent kommer att glömma.
Efter denna roliga utekväll, blev jag nämligen tvungen att gå nästan en mil hem från stan, eftersom jag inte hade busspengar. Detta är nåt jag alltid velat göra, men idag var jag trött och omotiverad, och ville bara åka hem.
Jag och muffe planerade att gå hem förra helgen, men vi fick skjuts istället, av Simones pappa, vilket var schysst, men hade föredragit att göra det då, med någons sällskap och mycket engergi.
Någon gång missade jag bussen, och gick halvvägs hem, men jag har aldrig gått hela vägen hem. Vilket jag nu är glad att jag sluppit fram tills nu. Sen klockan tio idag har jag känt mig uppsvullen (jäkla cider jag fick av Kawai, man blir helt svullen av sånt, haha) och trött, men det är ingeting mot vad jag är nu.
Hur som helst vandrade jag knappa milen (9 kilometer?) hem inatt, jag var trött redan vid charlottensborg, för er som känner till Kristianstad, och i Öllsjö (grannbyn) råkade jag ta en felsväng så där gick jag nog en kilometer extra. Det var mörkt och kallt och dimmigt och hade jag inte haft min varma goda jacka hade jag frusit halvt ihjäl - men min jacka är varm och god och jag drog upp huvan och gjorde liksom en igloo och lyssnade på regndropparna mot jackan.
Det var lite mysigt, att gå hem, det är alltid skönt att gå, att klara upp hjärnan och nyktra till, men sista biten trodde jag inte att jag skulle orka gå mer, jag var så otroligt trött i benen att jag stapplade fram, jag måste sett ut som om jag var jättefull (vilket jag inte var, faktiskt).
Så helt plötsligt i dimman, i "skogen" på vägen hem dyker det upp en stor svart hund, jag bara stannade tvärt. Det var lite läskigt,. Men sen kom ägaren, och kopplade sin hund. Undrar bara vad han gjorde ute klockan fyra på morgonen? Men han undrade väl detsamma om mig.
Usch vad glad jag är att jag är hemma i min varma goda säng, har sjukt ont i benen på grund av att jag är onyttigt otränad, och sjukt ont i min infekterade tå (jäkla nageltrång), och vill bara sova. Mina ben värker, och jag är sjukt trött.
Tur att jag inte somnade, jag satte mig nämligen på en mur, längs en tomt och vilade mig, stängde ögonen och tänkte att "här hade jag kunnat somna, lätt!". Men jag kom hem!
Om detta inlägget är svamligt och osammanhängande skyller jag på alkoholen. Jag hade massvis med tankar jag ville förmedla, när jag gick och tänkte på vägen hem, en bråkdel kom med, och säkert lite svamligt och osammanhängade, men ja. Nu ska jag sova ett par timmar, sen får jag ta två alvedon och försöka producera en tentamen - Jippiiee!
Klockan är tio i fem, och jag kom nästan nyss hem, för tio till tjugo minuter sen. Vilken kväll det varit.
Kvällen började lugnt, kom till Jenny en halvtimme efter att festen borde börjat, men det visar sig att ingen hade dykt upp (förrän runt åtta, en timme efter att festen borde börjat).
Därefter följde obligatoriska förfest-moment som högljutt prat om absolut ingeting, skrikande, dunkande musik och fyllelekar (mer specifikt leken vi kallar för pyramiden, även kallad busschaffören tydligen?).
Förfesten är alltid den härligaste delen av kvällen, det vidhåller jag, man snackar, skrattar, dricker, kör fyllelekar, ja det är allmänt kul. Men idag hade jag kul även ute, trots att jag inte gillar nattklubbar.
Efter en högljudd förfest med mycket skrikande och ett utspillt glas rödvin över bellas ben, fylla och cigg, tog jag och några andra oss in till stan med bussen, tog ett par shottar på hessle, varpå vi drog vidare till class. Där väntade vi in resten av folket, sen dansade vi (läs: hoppade), rökte och dansade (åter igen, eftersom jag inte kan dansa blev det mycket hoppande).
Det var ovanligt roligt, även om jag inte är så mycket för nattklubbar (mer för barer,främst sport/rock barer).
Därefter stack vi till resecentrum och handlade käk, men jag tappade min hamburgare efter tre tuggor, vilket var lite synd - men det var bara en 10-kronors burgare, och sen upptäckte jag att jag bara hade 6 kronor i plånboken, när bussen kostar nio.
Vilket leder mig till det jag egentligen täntke blogga om. Visst var kvällen sjukt rolig, men detta gjorde det till en exeptionell kväll, som jag sent kommer att glömma.
Efter denna roliga utekväll, blev jag nämligen tvungen att gå nästan en mil hem från stan, eftersom jag inte hade busspengar. Detta är nåt jag alltid velat göra, men idag var jag trött och omotiverad, och ville bara åka hem.
Jag och muffe planerade att gå hem förra helgen, men vi fick skjuts istället, av Simones pappa, vilket var schysst, men hade föredragit att göra det då, med någons sällskap och mycket engergi.
Någon gång missade jag bussen, och gick halvvägs hem, men jag har aldrig gått hela vägen hem. Vilket jag nu är glad att jag sluppit fram tills nu. Sen klockan tio idag har jag känt mig uppsvullen (jäkla cider jag fick av Kawai, man blir helt svullen av sånt, haha) och trött, men det är ingeting mot vad jag är nu.
Hur som helst vandrade jag knappa milen (9 kilometer?) hem inatt, jag var trött redan vid charlottensborg, för er som känner till Kristianstad, och i Öllsjö (grannbyn) råkade jag ta en felsväng så där gick jag nog en kilometer extra. Det var mörkt och kallt och dimmigt och hade jag inte haft min varma goda jacka hade jag frusit halvt ihjäl - men min jacka är varm och god och jag drog upp huvan och gjorde liksom en igloo och lyssnade på regndropparna mot jackan.
Det var lite mysigt, att gå hem, det är alltid skönt att gå, att klara upp hjärnan och nyktra till, men sista biten trodde jag inte att jag skulle orka gå mer, jag var så otroligt trött i benen att jag stapplade fram, jag måste sett ut som om jag var jättefull (vilket jag inte var, faktiskt).
Så helt plötsligt i dimman, i "skogen" på vägen hem dyker det upp en stor svart hund, jag bara stannade tvärt. Det var lite läskigt,. Men sen kom ägaren, och kopplade sin hund. Undrar bara vad han gjorde ute klockan fyra på morgonen? Men han undrade väl detsamma om mig.
Usch vad glad jag är att jag är hemma i min varma goda säng, har sjukt ont i benen på grund av att jag är onyttigt otränad, och sjukt ont i min infekterade tå (jäkla nageltrång), och vill bara sova. Mina ben värker, och jag är sjukt trött.
Tur att jag inte somnade, jag satte mig nämligen på en mur, längs en tomt och vilade mig, stängde ögonen och tänkte att "här hade jag kunnat somna, lätt!". Men jag kom hem!
Om detta inlägget är svamligt och osammanhängande skyller jag på alkoholen. Jag hade massvis med tankar jag ville förmedla, när jag gick och tänkte på vägen hem, en bråkdel kom med, och säkert lite svamligt och osammanhängade, men ja. Nu ska jag sova ett par timmar, sen får jag ta två alvedon och försöka producera en tentamen - Jippiiee!
fredag 26 februari 2010
Show me love, get buzzed, let's get fucked up.
Hej på er! Idag är det fredag, och med fredagen medföljer en härlig förväntansfull känsla, inte den vanliga ångestklumpen i magen - snarare en förväntansfylld glad sådan.
Man känner det i luften när det är fredag, spänningen i stan, gäng som sitter på McDonalds, pratar i telefon, planerar och diskuterar vart de ska och vad de ska dricka och hur mycket - en härlig förväntansfull atmosfär.
Även om man bara sitter hemma och borde skriva tenta (jag har börjat lite smått, jag tar det lugnt, trycker undan paniken och ersätter den med ett lugn - allt är okej, det är fredag.). Jag får lusten att spela extra hög musik, med mycket bas (mycket Maskinen, Far och Son, tror det kommer smyga sig in en och annan låt av mer kommersiellt slag - sånt som spelas, nej tjatas ut, på radio. Vad som helst med bas! Fast Maskinen till exempel tillhör väl lite den populärkulturella popdiskursen). Några låttips? Spotifylistor?
Jag kan inte börja spela sånt ännu dock, jag blir för pepp. Jag har redan koncentrationssvårigheter, jag längtar till ikväll! Det finns inget bättre än festatmosfären, alla är glada (läs: fulla som as), allt jobbigt bara försvinner - alla känslor, ångest, inte helt, ibland blir de extra jobbiga när man druckit, men för det mesta har allt en tendens att försvinna. Det löser sig, tänker man, och så har man roligt istället.
Vi ska ut till Class, ett sånt ställe jag egentligen inte tycker om, en nattklubb full av fulla ytliga människor, där man förväntas dansa (det är en syn att se, när jag försöker dansa på fyllan, hahah! Blir mest en massa hoppande som ett dampbarn på amfetamin). Men jag är pepp ändå. Allt känns bra, det är fredag!
Nu ska jag fika, sen ska jag fortsätta att halvtarbeta med min tenta (eller inte jobba nåt alls?), sen dra och handla lite (ska ha tacos ikväll! AWESOME!) och vänta ut tiden tills det blir kväll! Och då blir det paaarty!
Man känner det i luften när det är fredag, spänningen i stan, gäng som sitter på McDonalds, pratar i telefon, planerar och diskuterar vart de ska och vad de ska dricka och hur mycket - en härlig förväntansfull atmosfär.
Även om man bara sitter hemma och borde skriva tenta (jag har börjat lite smått, jag tar det lugnt, trycker undan paniken och ersätter den med ett lugn - allt är okej, det är fredag.). Jag får lusten att spela extra hög musik, med mycket bas (mycket Maskinen, Far och Son, tror det kommer smyga sig in en och annan låt av mer kommersiellt slag - sånt som spelas, nej tjatas ut, på radio. Vad som helst med bas! Fast Maskinen till exempel tillhör väl lite den populärkulturella popdiskursen). Några låttips? Spotifylistor?
Jag kan inte börja spela sånt ännu dock, jag blir för pepp. Jag har redan koncentrationssvårigheter, jag längtar till ikväll! Det finns inget bättre än festatmosfären, alla är glada (läs: fulla som as), allt jobbigt bara försvinner - alla känslor, ångest, inte helt, ibland blir de extra jobbiga när man druckit, men för det mesta har allt en tendens att försvinna. Det löser sig, tänker man, och så har man roligt istället.
Vi ska ut till Class, ett sånt ställe jag egentligen inte tycker om, en nattklubb full av fulla ytliga människor, där man förväntas dansa (det är en syn att se, när jag försöker dansa på fyllan, hahah! Blir mest en massa hoppande som ett dampbarn på amfetamin). Men jag är pepp ändå. Allt känns bra, det är fredag!
Nu ska jag fika, sen ska jag fortsätta att halvt
torsdag 25 februari 2010
Wake me up inside, Today won't start if we just give in.
"Men kämpa på, ge inte upp!" (Tack Jenny, jag uppskattar era kommentarer. Jag ska festa på Fredag, oavssett hur det går med allt.)
Jag känner för det. Ibland känns det som allt hade blivit så mycket lättare om man bara gav upp. Idag blir ännu ett inlägg om vardagsångest,oväntat va?
"Ryck upp dig", hur ofta har jag inte hört det? Det känns som om det är något fel på mig, ständigt rastlös men samtidigt så omotiverad och oengagerad, jag vet inte vad jag vill - jag vill ständigt bort, men plågas av en rädsla att vara ensam, jag vill inte lämna alla som betyder så för mig bakom mig. Men ibland vill man bara bort.
Så fort det blir svårt, drabbas jag av instinkten att ge upp. Glöden är borta sedan länge, ersatt av apati, en motvilja att göra någonting alls.
Jag vet inte ens vart jag ska börja, infallsvinklar, källor, jag har kört fast innan jag ens börjat. Har läst lite kurslitteratur, funderat, men jag får sån panik, när det blir för mycket kan jag inte göra någonting alls. (Hur ska jag någonsin bli journalist? Det är ett jättestressigt jobb, jag kan inte få panikångest så fort jag har en stor uppgift framför mig. Borde jag tänka om? Usch, jag vill inte. Vet inte vad jag vill längre. Det är det enda yrket jag kan tänka mig som jag kan vara lycklig med att göra.)
Senast för ett minuter sen satt jag och tänkte på hur mycket lättare det vore om man hade ett hjärndött jobb, tjäna lite pengar, festa om helgerna, ingen press och inga stela instutitioner med ständiga krav. Men jag vill inte ge upp, då fastnar jag i ett apatiskt träsk av misslyckande - med minimilön och supa bort ångesten med alldeles för mycket alkohol - och kommer kanske inte loss?
Jag måste utbilda mig. Det känns tungt just nu. Jag vill inte läsa ett ord till. Inte skriva ett ord. Slippa tänka, slippa pressen. Ett sabbatsår framstår som rena paradiset just nu, men med tanke på finanskrisen och jobb-bristen är det snarare ett rent helvete.
Så jag är fast, jag trampar vatten, håller huvudet över ytan. Jag klarar mig - än så länge har jag klarat mig åtminstonde(klarar godkändt, som vanligt inte mycket högre). Det vore så mycket skönare om det inte var påtvingat - ifall jag hade valet att ta ett sabbatsår, men det har jag inte. Det finns i princip inga jobb, och morsan och farsan har redan klargjort att det är oacceptabelt i nuläget att göra nåt annat än plugga.
För det står väl mellan det och vara en arbestlös loser som bor hemma? Så får de det att verka åtminstonde. Det finns inte ens nåt annat som alternativ. Jag måste studera.
Som vanligt blir det att ignorera klumpen i magen, bita ihop och slänga ihop ännu en tenta och hoppas på godkänt. Klarar jag inte detta hittar jag ingen anledning att fortsätta. Då överväger jag på allvar att hoppa av. Jag måste klara det! Måste. Än en gång måste, utan egen vilja. Måste...
Här är dagens jävla låt, fall ni bryr er. Rise Against- Under The Knife. (Med klipp från filmen Never Back Down, som är asgrym!)
Jag känner för det. Ibland känns det som allt hade blivit så mycket lättare om man bara gav upp. Idag blir ännu ett inlägg om vardagsångest,oväntat va?
"Ryck upp dig", hur ofta har jag inte hört det? Det känns som om det är något fel på mig, ständigt rastlös men samtidigt så omotiverad och oengagerad, jag vet inte vad jag vill - jag vill ständigt bort, men plågas av en rädsla att vara ensam, jag vill inte lämna alla som betyder så för mig bakom mig. Men ibland vill man bara bort.
Så fort det blir svårt, drabbas jag av instinkten att ge upp. Glöden är borta sedan länge, ersatt av apati, en motvilja att göra någonting alls.
Jag vet inte ens vart jag ska börja, infallsvinklar, källor, jag har kört fast innan jag ens börjat. Har läst lite kurslitteratur, funderat, men jag får sån panik, när det blir för mycket kan jag inte göra någonting alls. (Hur ska jag någonsin bli journalist? Det är ett jättestressigt jobb, jag kan inte få panikångest så fort jag har en stor uppgift framför mig. Borde jag tänka om? Usch, jag vill inte. Vet inte vad jag vill längre. Det är det enda yrket jag kan tänka mig som jag kan vara lycklig med att göra.)
Senast för ett minuter sen satt jag och tänkte på hur mycket lättare det vore om man hade ett hjärndött jobb, tjäna lite pengar, festa om helgerna, ingen press och inga stela instutitioner med ständiga krav. Men jag vill inte ge upp, då fastnar jag i ett apatiskt träsk av misslyckande - med minimilön och supa bort ångesten med alldeles för mycket alkohol - och kommer kanske inte loss?
Jag måste utbilda mig. Det känns tungt just nu. Jag vill inte läsa ett ord till. Inte skriva ett ord. Slippa tänka, slippa pressen. Ett sabbatsår framstår som rena paradiset just nu, men med tanke på finanskrisen och jobb-bristen är det snarare ett rent helvete.
Så jag är fast, jag trampar vatten, håller huvudet över ytan. Jag klarar mig - än så länge har jag klarat mig åtminstonde(klarar godkändt, som vanligt inte mycket högre). Det vore så mycket skönare om det inte var påtvingat - ifall jag hade valet att ta ett sabbatsår, men det har jag inte. Det finns i princip inga jobb, och morsan och farsan har redan klargjort att det är oacceptabelt i nuläget att göra nåt annat än plugga.
För det står väl mellan det och vara en arbestlös loser som bor hemma? Så får de det att verka åtminstonde. Det finns inte ens nåt annat som alternativ. Jag måste studera.
Som vanligt blir det att ignorera klumpen i magen, bita ihop och slänga ihop ännu en tenta och hoppas på godkänt. Klarar jag inte detta hittar jag ingen anledning att fortsätta. Då överväger jag på allvar att hoppa av. Jag måste klara det! Måste. Än en gång måste, utan egen vilja. Måste...
Här är dagens jävla låt, fall ni bryr er. Rise Against- Under The Knife. (Med klipp från filmen Never Back Down, som är asgrym!)
onsdag 24 februari 2010
I can't do this all on my own, I'm no superman.
Hej alla trogna läsare, vars antal jag fortfarande inte vet.
Ni är lite dåliga på att kommentera, så det är svårt att placera hur många läsare jag har men tror jag har upp mot ett halvt dussin, som t.ex:
Erika (trogen läsare, uppskattas massor), Jenny (läser väl fortfarande min blogg? Du kommenterade för ett par dagar sen åtminstonde, kul! :), Annica (inaktiv på bloggen, men tror du läser? Än en gång, uppskattas!), har även fått veta att Jouni läser min blogg, nice dude. Sen misstänker jag några till. Jag vet nog vilka ni är!
Lämna gärna en kommentar om ni är trogna läsare! Har varit nyfiken ett tag nu vilka som läser.
Idag har varit en dag som fått mig tillbaka i gamla banor. Hur så? Låt mig förklara:
Jag försov mig, som vanligt. Klantig och odisciplinerad som man är kan man aldrig komma upp i tid. Jag slängde mig in i duschen, krängde på kläder, fixade frukost go (kaffe på termos och macka i plastpåse, att ätas på bussen), fixade håret och sprang till busshållsplatsen. Självklart så spelar livet mig ett spratt som vanligt (om det nu finns nån "Gud", vilket är emot all logik enligt mig, så älskar han att jävlas mig mig), så när jag kommer till hållplatsen och ska korsa vägen kör bussen precis.
Så jag vandrar hem igen, sätter mig ner, äter min frukost, och kommer på - såklart - att mitt busskort gått ut. Vilket innebär att jag måste ta bussen till stan. Men jag planerar så att jag tar bussen till stan tjugo över elva, så att jag hinner in till stan, fixa busskortet (jag räknade med att vara i stan tio i) och ta bussen till Lund klockan tolv - och därmed komma tjugo minuter försent.
Istället så är jag på långebro, fast i en förbannad buss som tar evigheter på grund av väglaget och trafiken klockan tio i, och beslutar mig för att det inte är lönt. Istället när jag kommer in till stan, runt tolv, så går jag i stan och försöker komma på nåt att köpa till morsan (vilket är svårt, more on that later.)
Hur är detta då gamla vanor? Jo det är en typisk dag i tvåan: Släpa sig upp, komma försent till skolan, och skubba för att hänga i stan, grubblandes över hur svårt det ska vara att anpassa sig till det som förväntas av en.
Hur som helst, dessa tankar avkastar jag såklart, de tillhör gamla Hence, med röd tuppkam och dålig attityd. Någon jag inte vill och kan vara längre, jag förväntas bli vuxen nu. Speciellt av mina föräldrar. Själv betraktar jag ungdomen som förlängd till tjugofem års ålder, att man inte måste bli vuxen så fort man fyllt arton (morsan har påpekat att när hon var min ålder öppnade hon en floristaffär. Whoopie-doo då.).
Hursomhelst, efter att jag vandrat runt i stan, och äntligen köpt ett presentkort till morsan (i brist på bättre fantasi), stack jag hem till Macke och hade en trevlig och bekymmerslös eftermiddag med Jouni, Mucki, Macke och Stoffe, med aktiviteter som att spela fifa (dock spelade som vanligt inte jag, jag är ovanligt dålig på tv-spel för att vara kille), skratta åt Mucki och Jouni när de slogs, se på serier och filmer, skratta åt random saker, kränga kebab och dricka Monster.
Sen slår jag igång min dator, för att skicka min analys, som skulle skickas idag (dvs senast innan tolv), och verkligheten ger mig en bitch-slap som lämnar mig besviken och nästan deprimerad.
På grund av mitt oansvariga beteende idag (försov mig, skolkade) -som faktiskt var skönt och roligt och det kändes som jag var tillbaka i gymnasiet, inte stela och tråkiga universitetsstudier - är jag tvungen att skriva två sidor resonerande om det vi skulle diskuterat på seminariet idag (cirka, kommer att fuska lite med det, dubbla mellanrum och lös disposion). Det var nämligen tänkt att vi skulle sitta och diskutera lite vad vi skrivit om, lite löst, och istället måste jag läsa allas analyser och skriva resonerande om det.
Dessutom har jag (vilket är främsta anledningen till att jag ämnar fuska med ovanstående uppgift bara lite lite grann) en tentamen till på Onsdag på 6-7 sidor, vilket resulterar i nio sidor som måste skrivas och jag har ingen aning om hur jag ska trolla fram en bra hemtenta. Men det går väl.
Jag vet, skyll mig själv. Ansvarsbiten och "vuxenlivet" kommer tillbaka för att ge mig spö och läxa upp mig. Jag avskyr konsekvenser.
Nej inte ens en dagens låt orkar jag ha idag. Och nu är det tekniskt sett Torsdag - så grattis Morsan! Jag uppdaterar er ikväll (blir det väl då, tekniskt sett). Nu ska jag äta upp min nattamat (rester från vad de andra åt innan, då jag var i stan - pasta, kött och nån skum sås), sen måste jag sova.
Imorgon väntar ännu en ångestmorgon, med massvis att göra framför mig.
Ni är lite dåliga på att kommentera, så det är svårt att placera hur många läsare jag har men tror jag har upp mot ett halvt dussin, som t.ex:
Erika (trogen läsare, uppskattas massor), Jenny (läser väl fortfarande min blogg? Du kommenterade för ett par dagar sen åtminstonde, kul! :), Annica (inaktiv på bloggen, men tror du läser? Än en gång, uppskattas!), har även fått veta att Jouni läser min blogg, nice dude. Sen misstänker jag några till. Jag vet nog vilka ni är!
Lämna gärna en kommentar om ni är trogna läsare! Har varit nyfiken ett tag nu vilka som läser.
Idag har varit en dag som fått mig tillbaka i gamla banor. Hur så? Låt mig förklara:
Jag försov mig, som vanligt. Klantig och odisciplinerad som man är kan man aldrig komma upp i tid. Jag slängde mig in i duschen, krängde på kläder, fixade frukost go (kaffe på termos och macka i plastpåse, att ätas på bussen), fixade håret och sprang till busshållsplatsen. Självklart så spelar livet mig ett spratt som vanligt (om det nu finns nån "Gud", vilket är emot all logik enligt mig, så älskar han att jävlas mig mig), så när jag kommer till hållplatsen och ska korsa vägen kör bussen precis.
Så jag vandrar hem igen, sätter mig ner, äter min frukost, och kommer på - såklart - att mitt busskort gått ut. Vilket innebär att jag måste ta bussen till stan. Men jag planerar så att jag tar bussen till stan tjugo över elva, så att jag hinner in till stan, fixa busskortet (jag räknade med att vara i stan tio i) och ta bussen till Lund klockan tolv - och därmed komma tjugo minuter försent.
Istället så är jag på långebro, fast i en förbannad buss som tar evigheter på grund av väglaget och trafiken klockan tio i, och beslutar mig för att det inte är lönt. Istället när jag kommer in till stan, runt tolv, så går jag i stan och försöker komma på nåt att köpa till morsan (vilket är svårt, more on that later.)
Hur är detta då gamla vanor? Jo det är en typisk dag i tvåan: Släpa sig upp, komma försent till skolan, och skubba för att hänga i stan, grubblandes över hur svårt det ska vara att anpassa sig till det som förväntas av en.
Hur som helst, dessa tankar avkastar jag såklart, de tillhör gamla Hence, med röd tuppkam och dålig attityd. Någon jag inte vill och kan vara längre, jag förväntas bli vuxen nu. Speciellt av mina föräldrar. Själv betraktar jag ungdomen som förlängd till tjugofem års ålder, att man inte måste bli vuxen så fort man fyllt arton (morsan har påpekat att när hon var min ålder öppnade hon en floristaffär. Whoopie-doo då.).
Hursomhelst, efter att jag vandrat runt i stan, och äntligen köpt ett presentkort till morsan (i brist på bättre fantasi), stack jag hem till Macke och hade en trevlig och bekymmerslös eftermiddag med Jouni, Mucki, Macke och Stoffe, med aktiviteter som att spela fifa (dock spelade som vanligt inte jag, jag är ovanligt dålig på tv-spel för att vara kille), skratta åt Mucki och Jouni när de slogs, se på serier och filmer, skratta åt random saker, kränga kebab och dricka Monster.
Sen slår jag igång min dator, för att skicka min analys, som skulle skickas idag (dvs senast innan tolv), och verkligheten ger mig en bitch-slap som lämnar mig besviken och nästan deprimerad.
På grund av mitt oansvariga beteende idag (försov mig, skolkade) -som faktiskt var skönt och roligt och det kändes som jag var tillbaka i gymnasiet, inte stela och tråkiga universitetsstudier - är jag tvungen att skriva två sidor resonerande om det vi skulle diskuterat på seminariet idag (cirka, kommer att fuska lite med det, dubbla mellanrum och lös disposion). Det var nämligen tänkt att vi skulle sitta och diskutera lite vad vi skrivit om, lite löst, och istället måste jag läsa allas analyser och skriva resonerande om det.
Dessutom har jag (vilket är främsta anledningen till att jag ämnar fuska med ovanstående uppgift bara lite lite grann) en tentamen till på Onsdag på 6-7 sidor, vilket resulterar i nio sidor som måste skrivas och jag har ingen aning om hur jag ska trolla fram en bra hemtenta. Men det går väl.
Jag vet, skyll mig själv. Ansvarsbiten och "vuxenlivet" kommer tillbaka för att ge mig spö och läxa upp mig. Jag avskyr konsekvenser.
Nej inte ens en dagens låt orkar jag ha idag. Och nu är det tekniskt sett Torsdag - så grattis Morsan! Jag uppdaterar er ikväll (blir det väl då, tekniskt sett). Nu ska jag äta upp min nattamat (rester från vad de andra åt innan, då jag var i stan - pasta, kött och nån skum sås), sen måste jag sova.
Imorgon väntar ännu en ångestmorgon, med massvis att göra framför mig.
tisdag 23 februari 2010
Here I go again.
I'm just another heart in need of rescue,
waiting on loves sweet charity.
And here I go again..
Nattens låt, får även bli dagens låt, tycker jag. Låg uppe i natt och kunde inte sova. Varför kan jag aldrig sova? Min dygnsrytm är fel, mitt huvud fylls av tusen tankar och det är rätt mysigt att ligga uppe till tre och lyssna på musik, se på medan himlen ljusnar utanför rullgardinen, till en orange färg.
Spelade den om och om igen, så sjukt bra. Den och Don't Stop Believing, och lite Cheap Trick, klyschig mjukrock, men det passade mitt humör.
Jag vet inte vad jag tänkte på, lite allt möjligt, orkade bara inte sova.
Idag väcktes jag av morsan runt nio, hon pratade en massa. Min respons var "Mmm. Jaha.", sen vände jag mig om och drog täcket över huvudet. Sedan sov jag tills tolv.
Sen dess har jag spelat lite trummor, kokat kaffe, skottat snö, surfat och bloggat lite - allt för att slippa göra min analysuppgift. Jag behöver skriva minst en sida till (en till en och en halv sida), men jag är på mitt slappehumör - då får jag ingeting gjort. (Jag ska göra det, jag lovar!)
Jag vet vad ni tänker- är jag inte alltid det? För det kan tyckas att jag är slö och oengagerad, men jag väljer att som att jag njuter av livets goda, sover länge, äter gott är uppe hela nätterna, festar om helgerna. Knappast så problemfritt som det verkar, ansvar knackar ständigt på dörren, jag drabbas av tristess och mindre deppanfall - men i stort är mitt liv bekvämt bakåtlutat. Jag vill ta dagarna som de kommer, så länge jag fortfarande kan.
Som Lars Winnerbäck skriver i en av sina texter (otroligt klok man och poet!):
Virrig som jag är höll jag på att glömma att posta dagens (och nattens) låt:
Ska försöka bli bättre på att uppdatera, dagligen, så att det blir lönt med en dagens låt. Har inte uppdaterat sen helgen. Bättring måste ske!
waiting on loves sweet charity.
And here I go again..
Nattens låt, får även bli dagens låt, tycker jag. Låg uppe i natt och kunde inte sova. Varför kan jag aldrig sova? Min dygnsrytm är fel, mitt huvud fylls av tusen tankar och det är rätt mysigt att ligga uppe till tre och lyssna på musik, se på medan himlen ljusnar utanför rullgardinen, till en orange färg.
Spelade den om och om igen, så sjukt bra. Den och Don't Stop Believing, och lite Cheap Trick, klyschig mjukrock, men det passade mitt humör.
Jag vet inte vad jag tänkte på, lite allt möjligt, orkade bara inte sova.
Idag väcktes jag av morsan runt nio, hon pratade en massa. Min respons var "Mmm. Jaha.", sen vände jag mig om och drog täcket över huvudet. Sedan sov jag tills tolv.
Sen dess har jag spelat lite trummor, kokat kaffe, skottat snö, surfat och bloggat lite - allt för att slippa göra min analysuppgift. Jag behöver skriva minst en sida till (en till en och en halv sida), men jag är på mitt slappehumör - då får jag ingeting gjort. (Jag ska göra det, jag lovar!)
Jag vet vad ni tänker- är jag inte alltid det? För det kan tyckas att jag är slö och oengagerad, men jag väljer att som att jag njuter av livets goda, sover länge, äter gott är uppe hela nätterna, festar om helgerna. Knappast så problemfritt som det verkar, ansvar knackar ständigt på dörren, jag drabbas av tristess och mindre deppanfall - men i stort är mitt liv bekvämt bakåtlutat. Jag vill ta dagarna som de kommer, så länge jag fortfarande kan.
Som Lars Winnerbäck skriver i en av sina texter (otroligt klok man och poet!):
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Virrig som jag är höll jag på att glömma att posta dagens (och nattens) låt:
Ska försöka bli bättre på att uppdatera, dagligen, så att det blir lönt med en dagens låt. Har inte uppdaterat sen helgen. Bättring måste ske!
söndag 21 februari 2010
What's up with my heart, when it skips a beat.
Hej alla. Jag sitter här och tänker, så jag bestämde mig för att blogga om det.
Sitter och lyssnar på dagens låt (se nedan) om och om igen, och tänker på gårdagen -i alla avseenden. Både en jobbigoch rolig dag, delvis. Låten får mig att tänka på dig, och jag vet inte om du läser, men jag är ledsen ifall jag sårat dig. Det känns.. fan. Men det var nog för det bästa, tyvärr. Hoppas bara inte du hatar mig nu.
Men nog om det (jag får ont i magen). Kvällen var trevlig iaf, förfestade hos Simone, småsöp på hennes rum, fan vad varmt det blev. Så vi gick ut hela tiden men då frös jag ihjäl och gick in igen. Sen skulle Simones kompis, Lollo, hämta pengar,så vi gick runt en massa i snön, och kastade snöbollar och sånt, skitkul! Men hon följde aldrig med till Banken, hon stanna hos sin pojkvän istället, haha.Sen drog vi ut till banken, chillade mest, tog en öl och en shot, sen ville jag gå ner och hoppa runt i folkmassan , för det var liveband och dem var jävligt nice!
Sen hällde nåt pucko sin drink (öl?) över balkongen ut på dansgolvet, och jag fick allt över mig typ, min skjorta lär vara lagom mysig idag, helt klistrig och äcklig. Jäkla idiot! Så vi gick upp igen, men jag kunde inte sitta still länge för de körde klyschiga låtar som Living On A Prayer (då gick jag verkligen igång, och ville gå ner igen), och Summer of -69, och jag hoppade runt som en gaalning. Sådana låtar är sjukt pepp när man är lite (läs: ganska) på örat!
Sen skulle vi gått hem till vä med (8 km), men vi fick skjuts av Simones farsa, så det blev bara en mindre promenad i Vä, sen hem och koka pasta och fyllesnacka vid fyra halv fem tiden! Haha.
Idag var det tänkt att jag skulle börja på min analys, som ska in på Onsdag (på ca. 5 sidor), men vi ska till Farfar vid tre för att ha fyller år, känns inte som jag får mycket skrivet. Jag sitter här och tänker istället, så får jag stressa ihop 4-4.5 sidor på två dagar, borde funka! That's how i roll!
Jag vet, sjukt illa. Men sån är jag, och det är mitt val, right?
Sitter och lyssnar på dagens låt (se nedan) om och om igen, och tänker på gårdagen -i alla avseenden. Både en jobbig
Men nog om det (jag får ont i magen). Kvällen var trevlig iaf, förfestade hos Simone, småsöp på hennes rum, fan vad varmt det blev. Så vi gick ut hela tiden men då frös jag ihjäl och gick in igen. Sen skulle Simones kompis, Lollo, hämta pengar,så vi gick runt en massa i snön, och kastade snöbollar och sånt, skitkul! Men hon följde aldrig med till Banken, hon stanna hos sin pojkvän istället, haha.Sen drog vi ut till banken, chillade mest, tog en öl och en shot, sen ville jag gå ner och hoppa runt i folkmassan , för det var liveband och dem var jävligt nice!
Sen hällde nåt pucko sin drink (öl?) över balkongen ut på dansgolvet, och jag fick allt över mig typ, min skjorta lär vara lagom mysig idag, helt klistrig och äcklig. Jäkla idiot! Så vi gick upp igen, men jag kunde inte sitta still länge för de körde klyschiga låtar som Living On A Prayer (då gick jag verkligen igång, och ville gå ner igen), och Summer of -69, och jag hoppade runt som en gaalning. Sådana låtar är sjukt pepp när man är lite (läs: ganska) på örat!
Sen skulle vi gått hem till vä med (8 km), men vi fick skjuts av Simones farsa, så det blev bara en mindre promenad i Vä, sen hem och koka pasta och fyllesnacka vid fyra halv fem tiden! Haha.
Idag var det tänkt att jag skulle börja på min analys, som ska in på Onsdag (på ca. 5 sidor), men vi ska till Farfar vid tre för att ha fyller år, känns inte som jag får mycket skrivet. Jag sitter här och tänker istället, så får jag stressa ihop 4-4.5 sidor på två dagar, borde funka! That's how i roll!
Jag vet, sjukt illa. Men sån är jag, och det är mitt val, right?
fredag 19 februari 2010
So scream aim and fire.
Hej alla eventuella läsare (hur många det nu må vara?)!
Jag har som påpekat inte bloggat på ett tag, av anledningen att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva, det känns så onödigt att lista vad jag gjort, när min vardag är så händelselös.
Jag steg upp för en halvtimme sen, vaknade för nästan en timme sen, men det är jätteskönt att bara ligga och dra sig! Så jag är helt nyvaken, och kräver kaffe! Nu! Pronto! Sen kanske lite lunch (frukost är överskattat!).
Ja, vad mer finns att tillägga? Har börjat gilla Bullet For My Valentine, vilket är en oroande tendens, att "emo"-stämplade metalcore/posthardcore band är så bra! Men jag struntar i stämplar, musik som musik, jag lyssnar på det som är bra!
Härligt att jag ska se dem (?) i sommar på Metaltown, förhoppningsvis i alla fall. Samt In Flames, Dark Tranquility, Sonic Syndicate och Rammstein!! Det kommer bli övernice!
Jag hade velat gå på nån festival till i sommar, men verkar inte finnas så mycket intresse. Kanske om jag kan få med folk till Siesta? Det är trots allt en ganska blandad festival med mycket kommersiellt poptrams, haha!
Sen vore det såklart överdrivet nice att dra till Sweden Rock, som nu har band som Guns'n'Roses (på deras Chinese Democracy-turné, tråkigt att deras senaste platta inte är så bra. Deras äldre material kickar den lätt!), Aerosmith, Slayer, Mastadon,Suicidal Tendencies, med flera! Värsta feta bandlistan i år. Men såklart är ekonomin ett problem, det kostar drygt 2300 kronor - och vet ingen som vore sugen att dra förutom Macke.
Dock så kom vi överens om Metaltown, blir svårt att samla ihop till båda kanske? Åh, varför har jag inte en miljon spänn?!
Jag har som påpekat inte bloggat på ett tag, av anledningen att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva, det känns så onödigt att lista vad jag gjort, när min vardag är så händelselös.
Jag steg upp för en halvtimme sen, vaknade för nästan en timme sen, men det är jätteskönt att bara ligga och dra sig! Så jag är helt nyvaken, och kräver kaffe! Nu! Pronto! Sen kanske lite lunch (frukost är överskattat!).
Ja, vad mer finns att tillägga? Har börjat gilla Bullet For My Valentine, vilket är en oroande tendens, att "emo"-stämplade metalcore/posthardcore band är så bra! Men jag struntar i stämplar, musik som musik, jag lyssnar på det som är bra!
Härligt att jag ska se dem (?) i sommar på Metaltown, förhoppningsvis i alla fall. Samt In Flames, Dark Tranquility, Sonic Syndicate och Rammstein!! Det kommer bli övernice!
Jag hade velat gå på nån festival till i sommar, men verkar inte finnas så mycket intresse. Kanske om jag kan få med folk till Siesta? Det är trots allt en ganska blandad festival med mycket kommersiellt poptrams, haha!
Sen vore det såklart överdrivet nice att dra till Sweden Rock, som nu har band som Guns'n'Roses (på deras Chinese Democracy-turné, tråkigt att deras senaste platta inte är så bra. Deras äldre material kickar den lätt!), Aerosmith, Slayer, Mastadon,Suicidal Tendencies, med flera! Värsta feta bandlistan i år. Men såklart är ekonomin ett problem, det kostar drygt 2300 kronor - och vet ingen som vore sugen att dra förutom Macke.
Dock så kom vi överens om Metaltown, blir svårt att samla ihop till båda kanske? Åh, varför har jag inte en miljon spänn?!
onsdag 17 februari 2010
Death Is Just A Heartbeat Away.
God morgon, får jag väl säga! Idag bjuder jag på ett buss-inlägg; klockan är nio och jag sitter på bussen till Lund.
Min morgon har varit hemsk, ännu ett typ-exempel på en dålig morgon (som så gott som alla morgnar är för min del):
Jag försov mig ingen i morse, och när jag väl vaknar vill jag fortfarande inte lämna min varma goda säng. Men jag tvingar mig upp i kylan - för att gå ner och svepa i mig en kopp kaffe (med mycket mjölk för mazimal svepning) och gjorde en macka, som jag ännu inte hunnit äta.
Jag skulle duschat igår kväll, men jag orkade verkligen, var verkligen helt slut när jag kom hem från stan igår, frusen och trött. Mina tår var isbitar! Så istället fick jag skippaa frukosten idag för att (knappt) hinna duscha. Min frukost tar jag senare, typ på rasten eller något. Att äta regelbundet är överskattat, haha!
Inte hann jag med bussen som tänkt heller, eller jo. Men jag tänkte hinna ta bilen (bussen hade jag redan missat när jag vaknade) upp till rondellen, två km hemifrån ungefär. Men jag blev ganska sen, eftersom jag duschade och skulle klä på mig och fixa mig lite snabbt, så jag fick skjuts av morsan till Tollarp (ett par km från vä), i en race mot klockan och med bussen, haha!
Men vi genomsköt den, så jag hann, så nu slipper jag komma för sent åtminstonde. Men usch vad jag avskyr stressiga morgnar. Det vill säga de flesta morgnar. Det vill säga morgnar över huvud taget! Jag vill aldrig kliva upp, vill bara ligga kvar i min säng och dra mig, det är så skönt att sova!
Men i all stress i morse, när jag sprang runt som en galning för att hinna, spelades en låt om och om i hjärnan (eller typ bara en kort del av den, om och om) - som spelades på Bandit någon gång häromdagen. Så bara dök den upp i huvudet imorse, och jag hade ingen aning om vilken det var.
Det var denna (fick jag fram efter en snabb google-sökning):
Kolla in de underbara åttiotals kläderna och frisyrerna, hahaha! Låten är dock jävligt bra, en
redig rock klassiker! Just nu köttar jag Europe, på tal om rock-klassiker. "Rock now, rock the niight" - finns det något underbarare än rock'n'roll? Seven Doors Hotels är med sjukt jävla bra! Sån här musik gör mig så oehört peppad!
Det var allt jag har att tillägga idag, mer att det är Onsdag idag! Som tur är så är lite av nervösiteten och spänningen borta, så jag kanske kan koncentrera mig på dagens seminarium ändå?
Min morgon har varit hemsk, ännu ett typ-exempel på en dålig morgon (som så gott som alla morgnar är för min del):
Jag försov mig ingen i morse, och när jag väl vaknar vill jag fortfarande inte lämna min varma goda säng. Men jag tvingar mig upp i kylan - för att gå ner och svepa i mig en kopp kaffe (med mycket mjölk för mazimal svepning) och gjorde en macka, som jag ännu inte hunnit äta.
Jag skulle duschat igår kväll, men jag orkade verkligen, var verkligen helt slut när jag kom hem från stan igår, frusen och trött. Mina tår var isbitar! Så istället fick jag skippaa frukosten idag för att (knappt) hinna duscha. Min frukost tar jag senare, typ på rasten eller något. Att äta regelbundet är överskattat, haha!
Inte hann jag med bussen som tänkt heller, eller jo. Men jag tänkte hinna ta bilen (bussen hade jag redan missat när jag vaknade) upp till rondellen, två km hemifrån ungefär. Men jag blev ganska sen, eftersom jag duschade och skulle klä på mig och fixa mig lite snabbt, så jag fick skjuts av morsan till Tollarp (ett par km från vä), i en race mot klockan och med bussen, haha!
Men vi genomsköt den, så jag hann, så nu slipper jag komma för sent åtminstonde. Men usch vad jag avskyr stressiga morgnar. Det vill säga de flesta morgnar. Det vill säga morgnar över huvud taget! Jag vill aldrig kliva upp, vill bara ligga kvar i min säng och dra mig, det är så skönt att sova!
Men i all stress i morse, när jag sprang runt som en galning för att hinna, spelades en låt om och om i hjärnan (eller typ bara en kort del av den, om och om) - som spelades på Bandit någon gång häromdagen. Så bara dök den upp i huvudet imorse, och jag hade ingen aning om vilken det var.
Det var denna (fick jag fram efter en snabb google-sökning):
Kolla in de underbara åttiotals kläderna och frisyrerna, hahaha! Låten är dock jävligt bra, en
redig rock klassiker! Just nu köttar jag Europe, på tal om rock-klassiker. "Rock now, rock the niight" - finns det något underbarare än rock'n'roll? Seven Doors Hotels är med sjukt jävla bra! Sån här musik gör mig så oehört peppad!
Det var allt jag har att tillägga idag, mer att det är Onsdag idag! Som tur är så är lite av nervösiteten och spänningen borta, så jag kanske kan koncentrera mig på dagens seminarium ändå?
måndag 15 februari 2010
I never work on mondays ...
I never work on Mondays, I never work on Tuesdays, I never work on Wednesdays, or Thursdays or Fridays...!
Faktum är att jag inte jobbar alls, haha! Låten är Itchy Daze - I Never Work On Mondays! Deras debutplatta (som kom ut i Januari i år) är riktigt skön, kolla in den om ni inte hört den!
På tal om arbete så borde jag söka helgjobb/sommarjobb. Även om jag är ledig mycket känns det inte som jag hunnit. Konstigt, men så är det faktiskt. Jag fyller min vardag men andra, mindre betydelsefulla ting, av ren slentrian - ett bekvämt rutinmässigt liv.
Det kan vara riktigt skönt, att bara ta det lugnt, "chilla omkring", gå på två, tre föreläsningar i veckan och plugga lite grann. Det bygger också upp en hopplös tristess ibland. Vissa dagar vill jag bara bort. Kanske är det bäst att offra lite fritid och sysselsätta sig med något?! Tror det kan vara bra, med ett helgjobb, och så får man lite extra pengar,vilket aldrig är fel!
På tal om nysläpp, så har ju Johnossi nyligen släppt en ny singel också, (dagens inlägg blir väldigt musikinriktat känner jag):
Johnossi- Whats the point
Massa bra!
Dagen har börjat ganska bra, även om jag fortsatt min dåliga ovana att stänga av alarmet om mornarna, och somna om. Det är skönt att sova, och jag har så hemskt sova om nätterna, min dygnsrytm blir helt fel. Men det gjorde inget, kunde sova i trekvart till för jag satte alarmet lite för tidigt, vilket var skönt! Jag fick låna bilen, vilket jag hade räknat med, så jag sov lite extra, och körde upp till rondellen istället för att ta bussen till bussen, haha!
Seminariet var intressant idag, jag fick klarhet i vad jag läste igår i avhandligen som verkligen inte fastnade alls - läste ungefär hälften (50-60 sidor) av det jag skulle läsa, sen kollade jag på How I Met Your Mother och gick och lade mig. Så nu är jag ännu lite klokare? Man kan ju alltid hoppas!
Jag tänkte ta bussen hem, men det hann jag inte, för jag hade trumlektion klockan två och jag hade omöjligt hunnit hemom, eller kanske innanför dörren - sen iväg igen. Så jag satte mig på Burger King i Lund och käkade. Killarna som jobba där, speciellt den ena, var hur chill som helst - trevliga unga killar (i min ålder), som ger mig hamburgaren och leende säger "Peace Out".
Jag tror han var amerikan, för han bröt på amerikanska, lät det som! Det gjorde min dag lite grann, så jäkla soft kille! Sen åt jag å kolla på en häftig video om parkour och snowboarding och annan extrem sport (som verkar sjukt häftigt att kunna, jag vill med!), och åt, tog tåget hem och hade trumlektion och blablabla. Ganska ointressant.
Det var inte rolig på trummorna heller, det börjar bli svårt och jag blir lätt irriterad. Men det är något jag blivit bättre på, jag ger inte upp så lätt! Jag är dessutom väldigt envis! Men innan gav jag upp så fort det inte gick, låste mig och sa helt enkelt "Det går inte. Palla."
Nu har jag inte mycket mer att skriva, nanana fyller mest ut (haha, bara för att!), det är vad som hänt denna relativt ointressanta och händelselösa Måndag.
"Peace out!"
Faktum är att jag inte jobbar alls, haha! Låten är Itchy Daze - I Never Work On Mondays! Deras debutplatta (som kom ut i Januari i år) är riktigt skön, kolla in den om ni inte hört den!
På tal om arbete så borde jag söka helgjobb/sommarjobb. Även om jag är ledig mycket känns det inte som jag hunnit. Konstigt, men så är det faktiskt. Jag fyller min vardag men andra, mindre betydelsefulla ting, av ren slentrian - ett bekvämt rutinmässigt liv.
Det kan vara riktigt skönt, att bara ta det lugnt, "chilla omkring", gå på två, tre föreläsningar i veckan och plugga lite grann. Det bygger också upp en hopplös tristess ibland. Vissa dagar vill jag bara bort. Kanske är det bäst att offra lite fritid och sysselsätta sig med något?! Tror det kan vara bra, med ett helgjobb, och så får man lite extra pengar,vilket aldrig är fel!
På tal om nysläpp, så har ju Johnossi nyligen släppt en ny singel också, (dagens inlägg blir väldigt musikinriktat känner jag):
Johnossi- Whats the point
Massa bra!
Dagen har börjat ganska bra, även om jag fortsatt min dåliga ovana att stänga av alarmet om mornarna, och somna om. Det är skönt att sova, och jag har så hemskt sova om nätterna, min dygnsrytm blir helt fel. Men det gjorde inget, kunde sova i trekvart till för jag satte alarmet lite för tidigt, vilket var skönt! Jag fick låna bilen, vilket jag hade räknat med, så jag sov lite extra, och körde upp till rondellen istället för att ta bussen till bussen, haha!
Seminariet var intressant idag, jag fick klarhet i vad jag läste igår i avhandligen som verkligen inte fastnade alls - läste ungefär hälften (50-60 sidor) av det jag skulle läsa, sen kollade jag på How I Met Your Mother och gick och lade mig. Så nu är jag ännu lite klokare? Man kan ju alltid hoppas!
Jag tänkte ta bussen hem, men det hann jag inte, för jag hade trumlektion klockan två och jag hade omöjligt hunnit hemom, eller kanske innanför dörren - sen iväg igen. Så jag satte mig på Burger King i Lund och käkade. Killarna som jobba där, speciellt den ena, var hur chill som helst - trevliga unga killar (i min ålder), som ger mig hamburgaren och leende säger "Peace Out".
Jag tror han var amerikan, för han bröt på amerikanska, lät det som! Det gjorde min dag lite grann, så jäkla soft kille! Sen åt jag å kolla på en häftig video om parkour och snowboarding och annan extrem sport (som verkar sjukt häftigt att kunna, jag vill med!), och åt, tog tåget hem och hade trumlektion och blablabla. Ganska ointressant.
Det var inte rolig på trummorna heller, det börjar bli svårt och jag blir lätt irriterad. Men det är något jag blivit bättre på, jag ger inte upp så lätt! Jag är dessutom väldigt envis! Men innan gav jag upp så fort det inte gick, låste mig och sa helt enkelt "Det går inte. Palla."
Nu har jag inte mycket mer att skriva, nanana fyller mest ut (haha, bara för att!), det är vad som hänt denna relativt ointressanta och händelselösa Måndag.
"Peace out!"
söndag 14 februari 2010
Alla Hjärtans Dag.
Idag är det alla hjärtans dag. Jag kommer inte spendera mer tid på att kommentera vilken värdelös dag det är, vars syfte förlyttats från att visa uppskattning till att helt enkelt konsumera - att köpa materiella ting för att det förväntas av en, för att det uppenbarligen är det ultimata tecknet på uppskattning, inte så saker i vardagen. En dag i konsumtionssamhällets tecken, snarare än kärlekens.
Hur som helst, så är jag trots allt på bra humör idag - trots att det är Alla Hjärtans Dag och dessutom är söndag. Jag trodde att det skulle vara en ensam, tråkig dag, en påminnelse att jag inte har någon.
Istället har det varit en bra dag, även om jag bara suttit här vid min dator, som förväntat. Istället har jag en nervös klump i magen, men inte den vanliga sorten - den av panikartad ångest, som jag kan få ibland. Nej, detta är en bra klump - en lite nervös klump, men en bra sådan.
Idag har varit en bra dag, även om jag bara suttit och chattat hela dagen, har det varit en förvånandsvärt bra Alla Hjärtans. Jag är glad! Men nu ska jag försöka ta mig samman och plugga, misstänker att jag kommer få koncentrationssvårigheter värre än vanligt. Men jag måste plugga, för nu har jag mycket att stå i! Det kommer nog bli en jobbig vecka, men det gör inget för jag har något att se fram emot!
Det blev ett kort inlägg idag, har inget mer att tillägga, mer än att detta nog kan vara dagens låt (svårt att bestämma mig, har växlat mellan mycket musik idag):
Roky Ericksson - It's a Cold Night For Alligators
Nu har jag spenderat alldeles för mycket tid med att försöka leta efter en låt (och misslyckats, därav den tråkiga titeln) som reflekterar mitt humör, och måste verkligen försöka plugga!!
Hur som helst, så är jag trots allt på bra humör idag - trots att det är Alla Hjärtans Dag och dessutom är söndag. Jag trodde att det skulle vara en ensam, tråkig dag, en påminnelse att jag inte har någon.
Istället har det varit en bra dag, även om jag bara suttit här vid min dator, som förväntat. Istället har jag en nervös klump i magen, men inte den vanliga sorten - den av panikartad ångest, som jag kan få ibland. Nej, detta är en bra klump - en lite nervös klump, men en bra sådan.
Idag har varit en bra dag, även om jag bara suttit och chattat hela dagen, har det varit en förvånandsvärt bra Alla Hjärtans. Jag är glad! Men nu ska jag försöka ta mig samman och plugga, misstänker att jag kommer få koncentrationssvårigheter värre än vanligt. Men jag måste plugga, för nu har jag mycket att stå i! Det kommer nog bli en jobbig vecka, men det gör inget för jag har något att se fram emot!
Det blev ett kort inlägg idag, har inget mer att tillägga, mer än att detta nog kan vara dagens låt (svårt att bestämma mig, har växlat mellan mycket musik idag):
Roky Ericksson - It's a Cold Night For Alligators
Nu har jag spenderat alldeles för mycket tid med att försöka leta efter en låt (och misslyckats, därav den tråkiga titeln) som reflekterar mitt humör, och måste verkligen försöka plugga!!
lördag 13 februari 2010
Det finns ingeting här för oss.
Hej gott folk som kanske kan tänkas läsa detta! Jag vet inte hur många som läser min blogg, antalet kommentarer antyder att det bara är ett fåtal!
Gårdagen var tråkig, det blev en filmkväll som förutspått, men med mig själv. Jag fick inte ha filmkväll här, vilket innebar att planerna eliminerades och vi kom inte på något att göra.
Gårdagen spenderades med pluggande, en snabbvisit på vårdcentralen för principens skull - och för att konstatera att mina utslag som jag haft (på armar, hals och öron) har blivit bättre av salvorna jag fått. Detta hade jag naturligtvis kunnat konstatera själv, så undersköterskans "kompetens" behövdes knappast för det (hon var inte ens insatt riktigt i vad jag hade haft, det var en annan sköterska än hon undersökte mig).
Sen fräste jag in till staden för att repa en stund med Macke och Mucki - som har som projektarbete att Macke ska lära Mucki att spela. Det gick väl... Sådär. Det blev ganska mycket flum, vilket kan vara kul, men macke blev uttråkad för att bara en av gitarrerna funkade i lokalen och började leka med knappar, medan jag frenetiskt försökte hålla takten till en taktlös gitarrist som behövde lite mer träning. Och så spelade jag och Macke lite tillsammans, han tyckte jag blivit bra på dubbelbas! (WOHOO!)
Mitt set låter dock inte lika rent som det elektroniska som fanns på lokalen, så det kan varit det som gjort det också, men å andra sidan lät cymbalerna på det elektroniska settet konstigt, vilket var störigt. Och "hi-haten" (plastbiten) funkade inte ens, vilket var störigt.
Men nog om det, därefter ringde jag Muffe, klockan var då fyra. Vi försökte komma på nåt annat att göra än filmkväll, men misslyckades, och på grund av vår passiva natur blev det inte något av det alls. Ibland hyllar jag vårt kompisgängs spontanitet och oförmåga att planera, men ibland vill man hitta på något och hamnar i situationen där man inte vet vad man ska göra och eftersom man inte har nåt planerat blir det oftast nåt av följande (i den ordning det vanligast blir):
1) Öl på biljard / utgång, supa och dra på nattklubbar.
2)Filmkväll
3) Sitta omkring och inte veta vad vi ska göra, snacka, fördriva tiden med tv-spel och gamla avsnitt av How I Met Your MOther, eller någon film.
Vilket får mig att tänka på Ebba Grön-texten från låten We're Only In It For The Drugs (jag hade ett punk-återfall i veckan):
Det finns inget att göra i den här trista förorten
"Det finns ingenting här för oss
nä ursäkta jag överdrev litegrann
vi kan ju knarka supa och slåss
så har det alltid varit här ute
ingen jävel har brytt sig om oss
man ska va som en zombie
va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nått
[...]
Men det finns ju diskotek förstås
och det finns massor av annat skit
där kan vi häcka bäst fan vi vill
men i huvet står det still
där kan vi gå som zombies
medan muzaken spyr floder av skit
där kan vi sluta tänka
så får dom som dom vill!"
Byter man ut förort mot småstad har vi exakt situationen i Kristianstad. En sömnig småstad, utan nånting att göra - mer än att supa på helgerna. Total tristess. Vilket gjorde att denna låten hade stor betydelse för mig under min punk-period. Jag tog texten och redigerade den lite i mitt huvud och fick den att handla om tristessen i vår döda småstad - en längtan efter händelse, efter förändring.
Hur som helst så fördrev jag tiden med att spela playstation, något jag inte gjort på jättelänge. Jag har inga roliga spel, och jag kände för att spela nåt skjutspel (kanske på grund av den brutala thrash/death metal jag lyssnade på, som fick mig på humör för våldsamma spel). Jag önskar att jag hade ett XBOX som alla andra, med massa roliga spel. Som Left4Dead, det verkar kul!
Men det har jag inte pengar till. Eller jo, där var jag inte helt ärlig. För pengar har jag, men jag spenderar nog mina besparningar på något bättre, eller sparar dem till jag flyttar ut (eller blir utsparkad, vilket som kommer först?). Vilket får mig att tänka på en sak. Jag undrar hur länge jag kan bo hemma. Jag fyller tjugo till hösten, kanske borde jag flytta ut?
Jag besväras dock av en trygghetsmani, att flyta ner till Lund innebär att jag flyttar ifrån alla vänner (och folk man känner), vilket känns väldigt tråkigt. Jag har funderat på att se om det finns lägenheter i Hörby, som är 40 minuter från Kristianstad, och lika långt till Lund - vilket ändå halverar min pendlingstid.
Men jag vet inte. Nu bara skriver jag en massa tankar och tappar totalt den röda tråden i blogginlägget, jag kastar bort den röda tråden och nystar upp hela inlägget med mina tankar. Dispositionen är död. Mina tankar flödar.
För att återgå till det egentliga ämnet- som jag tänkte skriva om (tillsammans med gårdagens brist på händelser):
Idag kommer jag antagligen att städa, lyssna på tung musik, och kanske plugga det jag fortfarande inte läst. För i veckan tillkommer mer litteratur, och en analysuppgift som måste påbörjas. Vad som sker ikväll vet jag som vanligt inte.
Ibland känns allt så meningslöst.
Gårdagen var tråkig, det blev en filmkväll som förutspått, men med mig själv. Jag fick inte ha filmkväll här, vilket innebar att planerna eliminerades och vi kom inte på något att göra.
Gårdagen spenderades med pluggande, en snabbvisit på vårdcentralen för principens skull - och för att konstatera att mina utslag som jag haft (på armar, hals och öron) har blivit bättre av salvorna jag fått. Detta hade jag naturligtvis kunnat konstatera själv, så undersköterskans "kompetens" behövdes knappast för det (hon var inte ens insatt riktigt i vad jag hade haft, det var en annan sköterska än hon undersökte mig).
Sen fräste jag in till staden för att repa en stund med Macke och Mucki - som har som projektarbete att Macke ska lära Mucki att spela. Det gick väl... Sådär. Det blev ganska mycket flum, vilket kan vara kul, men macke blev uttråkad för att bara en av gitarrerna funkade i lokalen och började leka med knappar, medan jag frenetiskt försökte hålla takten till en taktlös gitarrist som behövde lite mer träning. Och så spelade jag och Macke lite tillsammans, han tyckte jag blivit bra på dubbelbas! (WOHOO!)
Mitt set låter dock inte lika rent som det elektroniska som fanns på lokalen, så det kan varit det som gjort det också, men å andra sidan lät cymbalerna på det elektroniska settet konstigt, vilket var störigt. Och "hi-haten" (plastbiten) funkade inte ens, vilket var störigt.
Men nog om det, därefter ringde jag Muffe, klockan var då fyra. Vi försökte komma på nåt annat att göra än filmkväll, men misslyckades, och på grund av vår passiva natur blev det inte något av det alls. Ibland hyllar jag vårt kompisgängs spontanitet och oförmåga att planera, men ibland vill man hitta på något och hamnar i situationen där man inte vet vad man ska göra och eftersom man inte har nåt planerat blir det oftast nåt av följande (i den ordning det vanligast blir):
1) Öl på biljard / utgång, supa och dra på nattklubbar.
2)Filmkväll
3) Sitta omkring och inte veta vad vi ska göra, snacka, fördriva tiden med tv-spel och gamla avsnitt av How I Met Your MOther, eller någon film.
Vilket får mig att tänka på Ebba Grön-texten från låten We're Only In It For The Drugs (jag hade ett punk-återfall i veckan):
Det finns inget att göra i den här trista förorten
"Det finns ingenting här för oss
nä ursäkta jag överdrev litegrann
vi kan ju knarka supa och slåss
så har det alltid varit här ute
ingen jävel har brytt sig om oss
man ska va som en zombie
va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nått
[...]
Men det finns ju diskotek förstås
och det finns massor av annat skit
där kan vi häcka bäst fan vi vill
men i huvet står det still
där kan vi gå som zombies
medan muzaken spyr floder av skit
där kan vi sluta tänka
så får dom som dom vill!"
Byter man ut förort mot småstad har vi exakt situationen i Kristianstad. En sömnig småstad, utan nånting att göra - mer än att supa på helgerna. Total tristess. Vilket gjorde att denna låten hade stor betydelse för mig under min punk-period. Jag tog texten och redigerade den lite i mitt huvud och fick den att handla om tristessen i vår döda småstad - en längtan efter händelse, efter förändring.
Hur som helst så fördrev jag tiden med att spela playstation, något jag inte gjort på jättelänge. Jag har inga roliga spel, och jag kände för att spela nåt skjutspel (kanske på grund av den brutala thrash/death metal jag lyssnade på, som fick mig på humör för våldsamma spel). Jag önskar att jag hade ett XBOX som alla andra, med massa roliga spel. Som Left4Dead, det verkar kul!
Men det har jag inte pengar till. Eller jo, där var jag inte helt ärlig. För pengar har jag, men jag spenderar nog mina besparningar på något bättre, eller sparar dem till jag flyttar ut (eller blir utsparkad, vilket som kommer först?). Vilket får mig att tänka på en sak. Jag undrar hur länge jag kan bo hemma. Jag fyller tjugo till hösten, kanske borde jag flytta ut?
Jag besväras dock av en trygghetsmani, att flyta ner till Lund innebär att jag flyttar ifrån alla vänner (och folk man känner), vilket känns väldigt tråkigt. Jag har funderat på att se om det finns lägenheter i Hörby, som är 40 minuter från Kristianstad, och lika långt till Lund - vilket ändå halverar min pendlingstid.
Men jag vet inte. Nu bara skriver jag en massa tankar och tappar totalt den röda tråden i blogginlägget, jag kastar bort den röda tråden och nystar upp hela inlägget med mina tankar. Dispositionen är död. Mina tankar flödar.
För att återgå till det egentliga ämnet- som jag tänkte skriva om (tillsammans med gårdagens brist på händelser):
Idag kommer jag antagligen att städa, lyssna på tung musik, och kanske plugga det jag fortfarande inte läst. För i veckan tillkommer mer litteratur, och en analysuppgift som måste påbörjas. Vad som sker ikväll vet jag som vanligt inte.
Ibland känns allt så meningslöst.
torsdag 11 februari 2010
Snacka massa skit jag har inte alls panik!
Idag är jag glad och omotiverat peppad. Kan bero på att allt gått bra, jag känner mig frisk - ni vet den här spralliga känslan när man håller på att tillfriskna? - eller partymusiken som dunkat i mina öron på bussen på vägen hem.
Ibland kan till och med jag ha bra morgnar. Det är mycket sällan, men det händer! Idag var en sådan. Jag hann sova ut till halv tolv, eftersom jag inte började förrän klockan tre idag - sen drog jag mig till tio i tolv!
När jag vaknar upptäcker jag att jag inte vaknar med halsont utan känner mig relativt frisk, vilket också bidrar till en lyckad morgon. Jag ska ha seminarium klockan tre, men känner ingen panik för att jag har förberett mig och känner att det jag har är ganska vettigt.
Jag hinner duscha, lyssna på musik och äta brunch (inte frukost, men första målet på dagen - men ändå lunch.), stuvade grönsaker från gårdagen med lite rostbiff, förvånandsvärd god kombination! Sen tog jag bilen upp till rondellen (struntade medvetet i bussen tio i) runt ett, och var på plats i god tid innan bussen kom runt tio över ett!
Ingen panik, ingen stående frukost, eller frukost i flytande form, dvs bara kaffe. Seminariumet kändes bra och för en gångs skull givande och på bussen hem peppade jag som sagt bra musik, som till Maskinen, Slagsmålsklubben och Far och Son, som dunkade i mina lurar - och fick mig på partyhumör.
Det blir tyvärr inget party för min del i helgen, inte ens lite, inte ens lugn utgång, åtminstonde inte som det ser ut nu. Eventuellt filmkväll eller nåt liknande imorgon istället, men sånt är ju också skoj! Jag går ju trots allt på pencellin - så jag borde inte dricka! Men det känns som det var länge sen jag festade loss nu! Jag menar riktigt röj! Det är trots allt bara två veckor sen jag drack.
Nu har jag inget mer att tillägga här, borde gå ner och äta något så att mitt blodsocker (och därmed min peppnivå) inte sjuker ner till noll och förstör min dag.
Och just det, tänkte lägga in låten Panik, med Far och Son också, som är riktigt överpepp:
Dunkas på hög volym!
Ibland kan till och med jag ha bra morgnar. Det är mycket sällan, men det händer! Idag var en sådan. Jag hann sova ut till halv tolv, eftersom jag inte började förrän klockan tre idag - sen drog jag mig till tio i tolv!
När jag vaknar upptäcker jag att jag inte vaknar med halsont utan känner mig relativt frisk, vilket också bidrar till en lyckad morgon. Jag ska ha seminarium klockan tre, men känner ingen panik för att jag har förberett mig och känner att det jag har är ganska vettigt.
Jag hinner duscha, lyssna på musik och äta brunch (inte frukost, men första målet på dagen - men ändå lunch.), stuvade grönsaker från gårdagen med lite rostbiff, förvånandsvärd god kombination! Sen tog jag bilen upp till rondellen (struntade medvetet i bussen tio i) runt ett, och var på plats i god tid innan bussen kom runt tio över ett!
Ingen panik, ingen stående frukost, eller frukost i flytande form, dvs bara kaffe. Seminariumet kändes bra och för en gångs skull givande och på bussen hem peppade jag som sagt bra musik, som till Maskinen, Slagsmålsklubben och Far och Son, som dunkade i mina lurar - och fick mig på partyhumör.
Det blir tyvärr inget party för min del i helgen, inte ens lite, inte ens lugn utgång, åtminstonde inte som det ser ut nu. Eventuellt filmkväll eller nåt liknande imorgon istället, men sånt är ju också skoj! Jag går ju trots allt på pencellin - så jag borde inte dricka! Men det känns som det var länge sen jag festade loss nu! Jag menar riktigt röj! Det är trots allt bara två veckor sen jag drack.
Nu har jag inget mer att tillägga här, borde gå ner och äta något så att mitt blodsocker (och därmed min peppnivå) inte sjuker ner till noll och förstör min dag.
Och just det, tänkte lägga in låten Panik, med Far och Son också, som är riktigt överpepp:
Dunkas på hög volym!
onsdag 10 februari 2010
What a wicked game you play, to make me feel this way.
Mina damer och herrar låt mig välkommna er till mitt ottroligt spännande liv.
Jag vet inte varför jag insisterar med att skriva dagligen, jag tror knappast att så många läser, vad jag känner till har jag en eller två trogna läsare. Det är nån sorts tvångstanke, jag vill börja blogga igen.
Jag nös just och fyllde handen med snor, vilket var mindre mysigt, så det är väl onödigt att säga att jag inte mår så mycket bättre idag.Positivt är åtminstonde att jag gick och la mig tidigt (läs: halv tolv), och somnade faktiskt i tid (läs: runt midnatt) och gick upp före tolv!
Faktum är att jag varit uppe i över en timme nu, vilket känns bra. Trodde inte jag skulle kunna somna, men det gick, jag glömde mina bekymmer och skönk in i en avslappnande skön sömn. Jag vill sova mer, då försvinner allt, det är så himla skönt att sova. Ändå säger de att vi sover en tredjedel av våra liv. Jag vill sova bort minst hälften, så blir det hälften så jobbigt?
What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To let me dream of you
What a wicked thing to say
You never felt this way
Jag vet inte varför jag insisterar med att skriva dagligen, jag tror knappast att så många läser, vad jag känner till har jag en eller två trogna läsare. Det är nån sorts tvångstanke, jag vill börja blogga igen.
Jag nös just och fyllde handen med snor, vilket var mindre mysigt, så det är väl onödigt att säga att jag inte mår så mycket bättre idag.Positivt är åtminstonde att jag gick och la mig tidigt (läs: halv tolv), och somnade faktiskt i tid (läs: runt midnatt) och gick upp före tolv!
Faktum är att jag varit uppe i över en timme nu, vilket känns bra. Trodde inte jag skulle kunna somna, men det gick, jag glömde mina bekymmer och skönk in i en avslappnande skön sömn. Jag vill sova mer, då försvinner allt, det är så himla skönt att sova. Ändå säger de att vi sover en tredjedel av våra liv. Jag vill sova bort minst hälften, så blir det hälften så jobbigt?
What a wicked game you play
To make me feel this way
What a wicked thing to do
To let me dream of you
What a wicked thing to say
You never felt this way
tisdag 9 februari 2010
Down with the sickness.
Usch vilken dag..
Jag inleder dagen med att försova mig, något jag blivit otroligt bra på (inte direkt den typen av färdighet man skriver på sitt CV).
Som vanligt har jag inte kunnat sova på natten, och ligger vaken när solen börjar gå upp och färgar himlen organge. Då när postbilen kommer brummandes och brevbäraren försiktikgt lägger i posten men ändå lyckas smälla med locket på brevlådan - då runt tre, fyra. Min hals gjorde ont och tankarna for runt, jag var trött men kunde inte sova. Men det är naturligtvis mitt fel, jag har ju fel dygnsrytm.... Kanske inte hela sanningen.
Jag vaknar efter några timmar, först av att morsan öppnar dörren och Daisy står vid sängen och gnyr, utan anledning, hon vill bara ha uppmärksamhet. Morsan skramlar med något på toaletten, och vägrar stänga dörren efter sig. Yrvaken går jag upp och stänger dörren, och drar täcket över huvudet.
Någon timme därefter ringer klockan. Igen och igen. Och stängs av igen och igen. Jag håller mig vaken, snart måste jag gå upp tänker jag, om tio minuter.. Ska bara ligga och dra mig tills dess...
Och så vänder jag mig i sängen igen och somnar om.
När jag vaknar igen är det försent. Men jag stressar ändå, jag klär på mig, tvättar ansiktet och armhålorna, tar rikligt med deo för att inte stinka, brygger kaffe och förbereder mig för en stressig morgon. Men den trötta, tunga känslan i mitt huvud gör förkylningen påmind, och rösten låter än en gång som en sliten whiskeyröst, jag övervägde att inte åka till Lund alls, men nöjde mig med att äta i godan ro, missa första bussen och komma tjugo minuter försent.
Seminariet blev ännu en pinsam tystnad, jag hade inget att tillägga, jag hade inte ens läst hela boken, men 180 sidor på några timmar igårkväll (och delvis på bussen) fick räcka. Jag fick lite idéer åtminstonde, om ingångsvinklar för analysuppgiften, sen blev det en och en halv timmes bussfärd stirrande ut genom ett smutsigt bussfönster, rock'n'roll som vanligt dånande i mina öron - och som vanligt två kilometers promenad hem från bussen.
När jag kom hem var jag trött och hade huvudvärk, och efter att snäst åt morsan och förbannat mig över att det inte verkar finnas en enda värktablett i hela huset, sov jag i två timmar. Huvudvärken har jag inte blivit av med, och trots en kopp te med massvis med honung - och dessutom minst ett halvt paket halstabletter om inte mer - så gör det fortfarande ont i halsen.
Kvällen kommer att spenderas på liknande vis; att tycka synd om mig själv, kanske se på The Dark Knight, som är jävligt awesome. Av slentrian skjuta fram allt jag borde göra. Jag är faktiskt sjuk, och sedan struntar jag i vad de tycker om det. Jag borde hinna i alla fall. Att vara stjärneleven har aldrig varit min grej, men jag gör det jag ska och oftast i tid, åtminstonde.
Jag inleder dagen med att försova mig, något jag blivit otroligt bra på (inte direkt den typen av färdighet man skriver på sitt CV).
Som vanligt har jag inte kunnat sova på natten, och ligger vaken när solen börjar gå upp och färgar himlen organge. Då när postbilen kommer brummandes och brevbäraren försiktikgt lägger i posten men ändå lyckas smälla med locket på brevlådan - då runt tre, fyra. Min hals gjorde ont och tankarna for runt, jag var trött men kunde inte sova. Men det är naturligtvis mitt fel, jag har ju fel dygnsrytm.... Kanske inte hela sanningen.
Jag vaknar efter några timmar, först av att morsan öppnar dörren och Daisy står vid sängen och gnyr, utan anledning, hon vill bara ha uppmärksamhet. Morsan skramlar med något på toaletten, och vägrar stänga dörren efter sig. Yrvaken går jag upp och stänger dörren, och drar täcket över huvudet.
Någon timme därefter ringer klockan. Igen och igen. Och stängs av igen och igen. Jag håller mig vaken, snart måste jag gå upp tänker jag, om tio minuter.. Ska bara ligga och dra mig tills dess...
Och så vänder jag mig i sängen igen och somnar om.
När jag vaknar igen är det försent. Men jag stressar ändå, jag klär på mig, tvättar ansiktet och armhålorna, tar rikligt med deo för att inte stinka, brygger kaffe och förbereder mig för en stressig morgon. Men den trötta, tunga känslan i mitt huvud gör förkylningen påmind, och rösten låter än en gång som en sliten whiskeyröst, jag övervägde att inte åka till Lund alls, men nöjde mig med att äta i godan ro, missa första bussen och komma tjugo minuter försent.
Seminariet blev ännu en pinsam tystnad, jag hade inget att tillägga, jag hade inte ens läst hela boken, men 180 sidor på några timmar igårkväll (och delvis på bussen) fick räcka. Jag fick lite idéer åtminstonde, om ingångsvinklar för analysuppgiften, sen blev det en och en halv timmes bussfärd stirrande ut genom ett smutsigt bussfönster, rock'n'roll som vanligt dånande i mina öron - och som vanligt två kilometers promenad hem från bussen.
När jag kom hem var jag trött och hade huvudvärk, och efter att snäst åt morsan och förbannat mig över att det inte verkar finnas en enda värktablett i hela huset, sov jag i två timmar. Huvudvärken har jag inte blivit av med, och trots en kopp te med massvis med honung - och dessutom minst ett halvt paket halstabletter om inte mer - så gör det fortfarande ont i halsen.
Kvällen kommer att spenderas på liknande vis; att tycka synd om mig själv, kanske se på The Dark Knight, som är jävligt awesome. Av slentrian skjuta fram allt jag borde göra. Jag är faktiskt sjuk, och sedan struntar jag i vad de tycker om det. Jag borde hinna i alla fall. Att vara stjärneleven har aldrig varit min grej, men jag gör det jag ska och oftast i tid, åtminstonde.
måndag 8 februari 2010
We are the nobodies, wanna be somebodies.
Idag har varit en otroligt dryg dag, jag har sovit halva dagen, och suttit i tevesoffan andra halvan, ungefär.
Välkommna tillbaka, förresten, jag gör ännu ett tappert försök att börja blogga på nytt!
...Men vart var jag? Jo, jag har varit hemma, varit sjuk, gått runt i otroligt sexiga (addidas) sweatpants (måste poängteras, jag har blivit lite märkesbög där), samt metallica tshirt och stickade strumpor. Mitt hår spretar åt alla håll, samt att det låter som jag druckit en flaska whiskey ibland när jag pratar. Så nu vet ni hur otroligt snygg jag är idag!
Dagen har tillägnats repriser av hjärndöda sticoms, massproducerad smörja för att underhålla folket och hålla dem i tevesofforna under sent åttiotal och tidigt nittiotal - allt för att få tittarsiffrorna att stiga, eller åtminstonde hålla dem stadigt.
Jag orkar verkligen inte vara sjuk mer nu. Jag trotsade kroppens varningar och var uppe hela natten i Lördags, hade en väldigt trevlig kväll /natt med otroligt mycket skratt (kunde inte andas på 10 minuter) och så, men nu börjar jag fundera på om jag skulle stannat hemma.
Jag dröjer kvar i en känsla av självömnkan, och skjuter upp det jag måste göra:
Läsa Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul och läsa klart Retorik- Konsten att övergyga - totalt runt fem hundra sidor, hurra för universitets-studier!) denna veckan. Rättare sagt idag, helst. Istället har jag har legat och slöat, och tyckt lite synd om mig själv. Druckit te, och tagit slut på all honung i huset, läst tidningen och sett på skräp tv.
Sen nu, som om jag inte hade nog med ångest (framskjutna studier, samt lite känslomässiga saker jag inte ens orkar gå in på och förklara), upptäcker jag att jag sett fel på schemat. Dum som jag är. Suck.
Så nu har jag prioriterat fel bok, och ska ha lästa helst hela Seierstad bok tills imorgon och börjat att reflektera över infallsvinklar i min analys på boken, med konkreta idéer till seminariet imorgon eftermiddag. Jag har knappt börjat, eftersom jag som sagt prioriterade fel bok. Eftersom jag hamnade lite efter med kurslitteraturen (hann inte läsa Retorikboken till förra föreläsningen).
Nu känner jag mig gammal, dessutom, då jag ser tillbaka på gymnasietiden som en lugn och bekymmersfri tid, när jag fortfarande klarade mig bra i skolan med minimal motpresentation (åtminstonde godkänd), och kunde ägna mig åt vad jag ville. Jag kunde göra vad jag ville, och jag gjorde i princip ingeting. Jag var ung och dum, och ville förändra världen, jag var arg och ville göra revolt, jag brydde mig inte och jag gjorde ingeting och det var otroligt befriande.
Nu romantiserar jag den del av mitt liv som skapade mest problem (alkhol, blev beroende av ciggaretter - som jag bara knappt klarat att sluta med, men tar någon ibland när jag mår dåligt, festar eller bara faller mig in, och övertalar mig att jag har kontroll, att det faktiskt var en månad sen sist - stöld, vandalism, moraliskt förfall. Allt detta kunde gått i en nedåtgående spiral som kunde slutat illa). Det var, och är, den mest befriande känslan i världen att inte bry sig.
Kanske är det därför jag skjuter upp allting? Gång på gång. Som nu, till exempel. Jag borde studera, istället blottar jag mina känslor för hela världen, genom internet - ännu en internetexhibionist. Ett ständigt behov att synas - inte genom en röd tuppkam och ett uppseendeväckande beteende och utseende utan bloggar och andra sociala verktyg.
Det är otroligt, vad jag har förändrats sen dess. Nu ser jag tillbaka på det som en sorglös tid, och avundas de sorglösa 93:or, 92:or och 91:or - och känner att jag kanske inte längre passar in bland dem. Jag har mognat, motvilligt förändrats. Jag vill vara förevigt ung och dum, jag vill inte bli en i mängden. Det har länge varit min största skräck.
Rebellen finns kvar och är en del av mig, av vad jag var - och på sätt och vis vad jag är, musiken är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv, men kanske är det bäst att gå vidare. Kanske är det bäst att jag slutar överanalyserar allting, och gör det jag ska. Så nu blir det att läsa så mycket jag bara orkar!
Välkommna tillbaka, förresten, jag gör ännu ett tappert försök att börja blogga på nytt!
...Men vart var jag? Jo, jag har varit hemma, varit sjuk, gått runt i otroligt sexiga (addidas) sweatpants (måste poängteras, jag har blivit lite märkesbög där), samt metallica tshirt och stickade strumpor. Mitt hår spretar åt alla håll, samt att det låter som jag druckit en flaska whiskey ibland när jag pratar. Så nu vet ni hur otroligt snygg jag är idag!
Dagen har tillägnats repriser av hjärndöda sticoms, massproducerad smörja för att underhålla folket och hålla dem i tevesofforna under sent åttiotal och tidigt nittiotal - allt för att få tittarsiffrorna att stiga, eller åtminstonde hålla dem stadigt.
Jag orkar verkligen inte vara sjuk mer nu. Jag trotsade kroppens varningar och var uppe hela natten i Lördags, hade en väldigt trevlig kväll /natt med otroligt mycket skratt (kunde inte andas på 10 minuter) och så, men nu börjar jag fundera på om jag skulle stannat hemma.
Jag dröjer kvar i en känsla av självömnkan, och skjuter upp det jag måste göra:
Läsa Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul och läsa klart Retorik- Konsten att övergyga - totalt runt fem hundra sidor, hurra för universitets-studier!) denna veckan. Rättare sagt idag, helst. Istället har jag har legat och slöat, och tyckt lite synd om mig själv. Druckit te, och tagit slut på all honung i huset, läst tidningen och sett på skräp tv.
Sen nu, som om jag inte hade nog med ångest (framskjutna studier, samt lite känslomässiga saker jag inte ens orkar gå in på och förklara), upptäcker jag att jag sett fel på schemat. Dum som jag är. Suck.
Så nu har jag prioriterat fel bok, och ska ha lästa helst hela Seierstad bok tills imorgon och börjat att reflektera över infallsvinklar i min analys på boken, med konkreta idéer till seminariet imorgon eftermiddag. Jag har knappt börjat, eftersom jag som sagt prioriterade fel bok. Eftersom jag hamnade lite efter med kurslitteraturen (hann inte läsa Retorikboken till förra föreläsningen).
Nu känner jag mig gammal, dessutom, då jag ser tillbaka på gymnasietiden som en lugn och bekymmersfri tid, när jag fortfarande klarade mig bra i skolan med minimal motpresentation (åtminstonde godkänd), och kunde ägna mig åt vad jag ville. Jag kunde göra vad jag ville, och jag gjorde i princip ingeting. Jag var ung och dum, och ville förändra världen, jag var arg och ville göra revolt, jag brydde mig inte och jag gjorde ingeting och det var otroligt befriande.
Nu romantiserar jag den del av mitt liv som skapade mest problem (alkhol, blev beroende av ciggaretter - som jag bara knappt klarat att sluta med, men tar någon ibland när jag mår dåligt, festar eller bara faller mig in, och övertalar mig att jag har kontroll, att det faktiskt var en månad sen sist - stöld, vandalism, moraliskt förfall. Allt detta kunde gått i en nedåtgående spiral som kunde slutat illa). Det var, och är, den mest befriande känslan i världen att inte bry sig.
Kanske är det därför jag skjuter upp allting? Gång på gång. Som nu, till exempel. Jag borde studera, istället blottar jag mina känslor för hela världen, genom internet - ännu en internetexhibionist. Ett ständigt behov att synas - inte genom en röd tuppkam och ett uppseendeväckande beteende och utseende utan bloggar och andra sociala verktyg.
Det är otroligt, vad jag har förändrats sen dess. Nu ser jag tillbaka på det som en sorglös tid, och avundas de sorglösa 93:or, 92:or och 91:or - och känner att jag kanske inte längre passar in bland dem. Jag har mognat, motvilligt förändrats. Jag vill vara förevigt ung och dum, jag vill inte bli en i mängden. Det har länge varit min största skräck.
Rebellen finns kvar och är en del av mig, av vad jag var - och på sätt och vis vad jag är, musiken är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv, men kanske är det bäst att gå vidare. Kanske är det bäst att jag slutar överanalyserar allting, och gör det jag ska. Så nu blir det att läsa så mycket jag bara orkar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)