You say you know just who I am. But you can't imagine.

Har inte bloggat på evigheter på grund av att jag inte pallat. Har hänt en del, men inget jag känt behov att dela med mig till resten av världen om. I övrigt har det inte hänt nåt sådär speciellt. Antar att jag helt tappat lusten att skriva blogg. Men idag är jag hemma och mår jävligt konstigt. Har ont i min inflamerade tå samt min ny-piercade läpp, samt känner mig nästan lite illamående och ibland febrig och trött. Igår var min mage helt förstörd, misstänker kycklingen vi åt men samtidigt så var den helt vit och älsk har inte haft några besvär. Hoppas inte jag håller på att bli magsjuk, men idag har magen varit mer under kontroll trots återkommande illamående.

Så jag kan lika gärna lägga upp några bilder på det som nyligen skett som är någorlunda värt att blogga om, eftersom jag funderat på det många år men aldrig gjort det i rädsla av vad morsan och släkten tycker. Jag har alltid varit väldigt kuvad under dem, trots att jag stack ut och gjorde uppror ganska mycket under tonåren och min "punk"-period, med svart och lila och röd tuppkam (inte på samma gång). Första tuppkammen var blond och inte så extrem, sen klippte jag till en äkta tuppkam samt färgade sidorna brunt - en variant jag ännu inte sett någon annan ha. Men sen å andra sidan är Kristianstad inte så stort, men har inte sett någon med den kombinationen i malmö heller. Har dock sett det på internet. Ah. Minnen. Saknar min tuppkam, den var en stor del av min identitet så jag kommer fortsätta att rabbla lite till om den, oavsett om ni läsare bryr er.

Punken var min befrielse från min småborgerliga övre-medelklass familj som såklart hade förnekat anklagelser om att vara borgerliga eller till och med överklassiga. Vilket vi aldrig varit, men tankesättet, det här sättet att se ner på andra, på den undre medelklassen, knegarna. Arbetarna. Det avskydde jag. Det ville jag slå mig ifrån, men såklart innebar det att jag var tvungen att försöka dölja var jag kom ifrån för att slippa anklagelser om att vara en överklass punkare. Vilket jag har blivit anklagad för. Dock kontrade jag genom en jämförelse av kostnaden av alla hans dyra märkeskläder (det finns ju alternativa märken som kostar lika mycket som snobb-kläder eller mer) med kostnaden av mina H&M byxor, jacka samt en urtvättad band-T shirt. Men så länge min bakgrund inte syntes igenom så accepterades jag som punkare bland de andra kidsen, arbetarkidsen som jag såg upp till. Det sattes ingen press som det ständigt gjorts från min familj, jag kände att jag kunde vara mig själv (eller den jag gjorde mig till) utan att behöva vara fin och trevlig och försöka duga för dem.

Det var dessutom kul att komma med tuppkam och en ramoneströja till släkträffar där skjorta respektive klänning var standard. Ständigt skulle fastrar och mostrar röra min tuppkam dock, men ändå. Det var gött. Men vissa saker var så tabu att jag inte vågade göra dem. Piercingar, tatueringar och Doc Marten kängor exempelvis ledde till hot om att bli utsparkad. Sönderrivna jeans var inte heller populärt så jag rev mina jeans så att de var mer hål än jeans efter ett tag, men morsan fick för sig att söndriga blekta jeans och kängor skulle ge personer intrycket att jag var nazist, för det kopplade hon uppenbarligen Doc Marten känger med. Jag förbjöds att åka iväg med söndriga jeans till en anti-rasism demonstration eftersom det kunde ge fel intryck tydligen. Hon har aldrig haft en susning.

Hur som helst. Detta är en frigörelse (för vad kan hon göra nu när jag slagit mig fri, äntligen?). Jag knegar, något som bör föraktas enligt min familj. Jag har en piercing, ännu en föraktad egenskap. Samt att jag ska tatuera mig så fort jag kommit på ett någorlunda originellt motiv och tagit mod till det. Hon har styrt allt. Mina val, jag ville inte gå samhälle natur. Det var morsans önskan. Att jag skulle plugga vidare. Jag ville inte plugga vidare. Hon har alltid velat att jag skulle bli något stort, medan jag bara vill ha ett jobb och ett bra liv och kan nöja mig med det så länge jag har tid över till mitt stora musikintresse och livets goda. Skulle jag bli kock skulle jag bli mästerkock. Ett tag ville jag bli meterolog, då skulle jag bli tv-meterolog. Jag ville länge bli journalist, då skulle jag bli utrikeskorrespondent eller något sådant fint och viktigt. Nu vet jag inte vad jag vill. Jag vill jobba. Kanske skriva om musik, men framförallt bara jobba. Nu ska jag ta kontroll och leva mitt eget liv på riktigt. Ta reda på vem JAG är. Utan att min kontrollerande morsa manipulerar mig. Detta är min verkliga frigörelse. "Punk"-perioden var bara början.

Därför betyder detta mycket mer för mig än bara en piercing:

Jag älskar dig så jävla mycket för du finns alltid där för mig och stöttar mig. Du tar fram den jag är och hjälper mig att stå upp för den jag är. Du är den enda som ser vem jag verkligen är. Vad som är bra för mig. Jag älskar dig <3