Det gör ont, men går ändå.

Jaha, här sitter jag och lyssnar på Nordman, fan i mig. Varför? Jag vet inte, har sett massa videopliggar med William Spetz, en ung man på 16 år som är väldigt kul och flamsig och hans polare Tora. William har även gjort en liten miniserie på SVT, Williams Lista. Jävligt rolig och begåvad ung man - som tyvärr får mig att känna mig gammal och stel. Hur som helst verkar de gilla Nordman-låten Ödet Var Min Väg väldigt mycket, så blev det att jag lyssnade på honom. Inget jag skäms direkt över så varför inte erkänna detta. Dessutom hade vi ett intern-skämt om låten vandraren som vi tjatade tills den drev alla till vansinne:

-Du har du hört om vandraren?
-Nej vadå?
-Han hade ingenstans att gå.
-Varför inte?
-Han har kommit fram till slutet.

Kanske inte så roligt bara sådär, men när man är där och tjatar sönder den tills omgivningen blir mordisk, DÅ är det fan kul.

Hur som haver har jag inte skrivit så mycket på sistone, har skaffat en ny blogg som ni känner till tror jag så ingen mening att jag länkar - med tanka på att de typ tre personer som följer min blogg redan känner till den. Väldigt inriktad på mina vänner som jag inte träffar så ofta och bor uppåtlandet känner jag att den här bloggen är, men känn er smickrade. Denna bloggen är för er!

Har inte haft ork att uppdaterar, kämpar på med allt, sömnlösheten, tankarna, ensamheten och det kanske låter deprimerande men jag orkar inte gå runt och låtsas att allt är bra som förväntas. Ingen verkar förstå heller, varför jag har så svårt att sova - som leder till hälsoproblem, har varit sjuk väldigt mycket på sistone. Tänk efter lite. Många vet inte ens vad jag bär på, vissa vet men verkar inte fatta ändå hur svårt det är för mig just nu. Sen finns de ju såklart de som förstår och som jag verkligen kan prata med och vara mig själv. Men det är inte många känns det som.Vad har man för vänner egentligen?

Men istället känns det som folk, speciellt vissa, klankar ner på mitt sätt att leva även om de kanske bara menar väl känns det inte så. Känns mer som de pekar ut allt som är fel med mig och berättar hur jag ska leva för att få ett lika perfekt liv som dem (än en gång är det en viss person) som är vältränade har partner och ett bättre jobb. Sov bättre (jo det är ju lätt när man inte kan sova för att tankarna rusar och käkarna krampar), ät bättre (ja, okej det kanske jag borde men äter ett till två lagade mål om dagen så vad är problemet), träna mer (ja jag ska bara bli frisk men känns snart inte som någon tror på att jag är sjuk. VILL ju träna igen, men jag känner mig kropp och tränar jag utan att känna mig helt hundra får jag vara hemma flera dagar därefter).

Hatar känslan av att folk, i mitt huvud åtminstone, klankar ner på mig. Vet inte om det är så, men får ständigt känslan av att inte duga och jag vill bara skrika DRA ÅT HELVETE MED DITT PERFEKTA LIV DÅ!!

Aggro? Ja. Det blev visst ett aggro-inlägg. Nu är det ur mig. Nu kan jag gå vidare med inlägget om ingeting egentligen. Vad var det nu jag började skriva om. Jo, jag hatar känslan att man måste le och låstsas att allt är bra. Min familj verkar inte ens förstå, eller så gör de som alltid - le och låtsas att allt är bra utåt. Suck. Falska människor.

Förövrigt funderar jag på att fortsätta plugga, har sökt in till våren. Morsan blev så glad att hon började böla. Äntligen gör han något med sitt liv. "Åh vad roligt för dig, det är ju sånt du tycker är roligt och vill göra" blir i mitt huvud "Åh vad roligt, äntligen duger du och kastar inte bort ditt liv. Nu kanske jag kan skryta om min son på våra falska släkträffar (där allt man pratar om är arbetet eller den fina utbildnen som kusinerna går i princip och allt så vara så jävla fint och trevligt

Finns en anledning till att jag inte gått på en enda släkträff på hur länge som helst. Tål fan inte min egen familj.). Så tycker hon att om jag flyttar ner till Malmö kan jag ta kontakt med mina snoffsiga kusiner. Ja, jo de är ju party. Vill inte ha med dem att göra. Gör detta för mig och enbart mig, inte för dem. Ville egentligen gå tvärt emot, bli familjens svarta får men jobbmarknaden är åt helvete och kraven allt högre att man SKA ha en utbildning oavsett vad man vill jobba med. Man ska vara högutbildad OCH ha ett par års erfarenhet helst om man ska få ett jobb. Har man inte det - då får man inte heller den erfarenhet som eftersökt och då är man körd.

Men det är faktiskt nåt jag kan tycka är kul och intressant, så får väl sluta sätta mig på tvären. Hoppas att jag kommer in, har sökt kulturjournalistik i malmö, lite webbdesign-liknande grejer och så vidare. Funderar även på journalistik och medieproduktion till hösten i Kalmar. Muffe har ju 3-4 år kvar där uppe då (till hösten) och den är på tre år så det hade blivit en kul tid i mitt liv tror jag, plus att jag behöver lite nytt i mitt liv nåt radikalt. Behöver komma härifrån, ägna mig åt nåt jag tycker är kul. För min skull. Ingen annans. Nu är det mig det handlar om, jag behöver komma tillbaka, hitta lite motivation och bli mig själv igen, bli hel igen.

Just nu känner man sig tyvärr halv, bortkommen och ensam. Men det kommer. Läker såren med musikintresset, nya LP-skivor och festival och konsertbiljetter har blivit en stor utgift denna månaden -säker 3 tusen eller mer. Nej fan det räcker nog inte. Fyra. Har varit väldigt vårdslös med pengarna, det känns nu när man ska betala räkningarna. Det kommer bli hårt nu och julen annalkas om två månader. Nej, det ska jag inte tänka på nu, det är framtida problem. Just nu behöver jag sånt, nåt att se fram emot. Tankar om julen, var jag ska bo och hur det ska gå ihop med studerandet, ifall jag hittar nån ny lägenhet här eller om jag ska flytta härifrån och hur ekonomin ska gå ihop. Det vill jag inte tänka på.

Världens längsta inlägg. Ber om ursäkt för det. Behövde lite utlopp. Har mycket inom mig. Tack för att ni finns, ni som betyder och ni som mot all förmodan läser (typ tre pers?).

I'm in love with rock 'n' roll, it satisfies my soul.

Well, here, babe, look at you in love with someone else 
Turned out like all the others leave me by myself 
That's how it works I guess and you're like all the rest 
Guess I can handle it if that's the way it is
I'm in love with rock 'n' roll, it satisfies my soul If that's how it ought to be, I won't get mad 
Yeah, I got rock 'n' roll to save me from the gold 
And if that's all there is, it ain't so bad, rock 'n' roll

-Texten passar så bra just nu!

Ja, nu fyller musikintresse det gapande hålet i hjärtat, min sanna kärlek som aldrig lämnar mig. Och herrejävlar vad det känns som jag missat. Har fortfarande inte lyssnat igenom Marilyn Mansons senaste platta, Born Villain. Imorgon släpps Corrodeds State of Grace och på Torsdag släpper Junkyard sin platta With A Twist of Lemon och första avsnittet av dokumentären Junkstar Lifestyle på Bandit Play och Nyheter 24. Längtar!!

Bullet har nyligen släppt Full Pull och Royal Republic har tydligen släppt nytt med, Save The Nation och så har Sparzanza släppt Death Is Certain, Life Is Not nyligen med. Green Day har ju släppt nytt med förresten, Uno!

Nästa Onsdag ska jag och Macke se W.A.S.P på sin 30 Years of Thunder-turné - 3 timmar lång spelning i Hässleholm - sen har jag även blivit förfrågad till Trivium med As I Lay Dying som support på Kulturbolaget i Malmö den siste Oktober (30/10) med robin.

Vill även se Junkstars och Sparzanza den 9:e November (står på deras turnéplan att de ska dit, men på KB:s hemsida står det Sparzanza och Supercharger? Vafan?!).

Sabaton och Raubtier vore roliga att se (igen), har sett Raubtier tre gånger nu tror jag och Sabaton varje år på Sweden rock ju. Men vore roligt att se dem ändå i Malmö den 27/11 men det blir inte ekonomiskt möjligt (och inget intresse verkar finnas för det) men de är ändå ute och slirar på festival varje år så får nog se dem igen snart nog! Förhoppningsvis i full-längd och inte bara det (o?)traditionella nationaldags-firandet med Sabaton á 20 minuter på Sweden Rock.

 Det är mycket nu. På det vill man hålla koll på alla bandsläpp inför sommarens festivaler - vill till Sweden Rock såklart, och Wacken i tyskland men det blir en dyr historia. Metaltown vore nice att sticka på med, men ännu har de inte noll band i line-upen till nästa år.

Kanske, om ryktena stämmer, kan Hallå-Festivalen i Norrköping va intressant nästa år med - någon ny jättefestival som bokat Green Day och Rammstein (om det inte också bara är spekulation) och så finns det spekulationer om självaste Metallica, men inget är officiellt ännu, förrän på onsdag. Se artikeln i expressen här.

Det är ett heltidsjobb att hänga med, men behöver pengarna från mitt riktiga heltidsjobb för att gå på konserter och festivaler. Men hur ska jag hinna lyssna igenom och gå på allt jag vill gå på? Och framförallt ha pengar till det?

Nej nu stressar jag upp mig själv, inte bra innan läggdags! Går och lägger mig och läser Kampen om Järntronen (ja jag tänkte läsa den på svenska) istället - första boken ur serien som Game of Thrones är baserad på - men borde gå och lägga mig på momangen egentligen om jag ska orka upp imorgon. Det är inte lätt när det är svårt!

Men ha det gött i alla fall och rock on!

Some memories are best forgotten, once again I'm gonna hit rock bottom!

I morse på Bandit intervjuades ett skönt gäng som numera kallar sig Junkstars och ett par redigt grymma låtar från deras kommande platta spelades. De ska även släppa en dokumentär - där de spelat in allt, verkligen allt från ett fattig gäng rockers liv där de går på festival, dricker sprit och knullar (fast de sa att man inte får ligga som asprirerande rockstjärna? En av dem får ligga iaf, säkert Matte, som är tydligen är ihop med Max syster - dvs gitarristen och sångarens syrra).

Ser verkligen fram emot nästa tisdag, tror jag det var, då ett avsnitt av Junkstar Lifestyle kommer ut och såklart plattan, With A Twist of Lemon. Jävligt skön, rättfram rätt igenom sann rock'n'roll. Se bara videon där de festar och dricker jäger under inspelningen av deras musikvideo liksom. För jävla bra text har låten (nedan) också! Lyssnar på den om och om igen!!

Gemensamma influenser tycks vara Social Distortion, Backyard Babies och Hellacopters. Casualties och Rancid nämdes även som favoritband hos några, bland annat! Gilla!! De bär Rancid och Lars Fredriksson-t-shirtar, jeansväst och skinnpajer - och Max berättade med ett skratt imorse att när han träffade (?? vågar inte uppge felaktiga uppgifter, hitta det inte i intervjun) bar han en The Clash-tisha och sa att han var "så jävla punk!". En av dem liknar Dregen jävligt mycket. Pluspoäng på punk-influencer. Pluspoäng på allmänt bra influencer. Pluspoäng på att de har en skåning som frontman. Pluspoäng på att de verkar så jävla rock'n'roll! Fuck yeah!!




 Ikväll blir det utgång till Bishops Arms med Muffe, men när man peppar denna låt känns det som jag är aaaldelles för pep för att bara ta "nån" öl! Tur att jag, olikt honom, inte jobbar imorgon, haha!

Kolla in: http://www.junkstarsofficial.com/

http://www.facebook.com/junkstarsofficial http://open.spotify.com/artist/6hsLu8nrBs727WbiDSjnaS (Rock'n'roll Allstars som de hette tidigare, men som de inte fick hete för Gene Simmons haha!)

Hör intervjun här: http://play.bandit.se/catchup/6165
Rock on!

Don't stop believing.

Hittade en smart kille på youtube. Klickade subscribe direkt. Han verkar fatta vad allt handlar om. Smart kille.

Hey hey, my my Rock and roll can never die.

Här sitter man igen, sjuk och nere. Jag hatar mitt imunförsvar, blir aldrig av med förkylningen, har haft hosta i över en månad och blir sjuk, sen frisk(are?) sen sjuk igen. Kanske har jag för brått, så fort jag blir friskare tränar jag och festar vilket kanske inte är bra om sjukdomen är kvar i kroppen. Vilket den tycks ha varit, den försvinner ju aldrig.

Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.

Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.

Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?

Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!




Battleme-covern från Sons of Anarchy:


And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.

Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.

Unhappy birthday to me...

Då var det avklarat. Så känner jag ungefär. Skönt att det är över. Ska man ha ångest över att ens egen familj kommer och "firar" en? Ska man behöva känna sig obekväm i sitt eget hem? Varför känner jag såhär? Känns inte som jag har någoting gemensamt med dem. Vill bara slippa dem. Men så fort de är på väg ut vill morsan arrangera fika-besök nästa helg. Eller när jag kan. Jag vill inte kunna. Jag gör allt för att slippa, bara stänga ut dem lite grann, få leva mitt eget liv och omringa mig av människor jag trivs med, mina vänner - när jag känner för det. För det mesta vill jag bara vill jag bara vara för mig själv. Jag längtar bort, vill slå mig fri. Jag är 22 (imorgon), men känner mig ännu inte frislagen. Fången av min egen stad, av mig egen familj. Vill bara bort.

Jag avundas dig ibland. Jag vill också fly från allt, bara lämna alla problem bakom mig och inte bry mig om vad någon tänker och tycker. Men du flydde även från mig. För jag är inte bra för någon, inte för mig själv heller. Du skulle ju rädda mig från allt. Vi skulle fly söderut tillsammans och vara lyckliga där. Men vi kunde aldrig vara lyckliga tillsammans. 

Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.

You're my heroine.

Random depp-tanke när jag var ute och tog ett par cigg (jag vet, fy på mig, föll dit igen....) och lade mig i gräset och stirrade upp i skyn medan jag lyssna på musik:

Du var min drog, mitt heroin.
Mådde inte bra utav dig,
men klarade mig inte utan dig.
Du förgiftade mig,
och jag dig.
Kunde inte leva med dig,
men kunde inte leva utan dig.
Nu har du fått en ny fix,
nu är han din nya drog.
Och jag är fast här,
och försöker ta mig igenom avgiftningen.
Men jag är bättre av utan dig.

--
 
Nä, nu ska jag äta, sen träna bort dessa djävuls-demoner inom mig!





 What a wicked game to play, to make me feel this way.

Det finns inget starkare än total panik.

Great. Tre veckor har gått och jag har inte gjort nåt av det jag ville göra känns det som. Jag har inte haft någon ork, jag har mått rätt kasst. Men jag har även upptäckt hur underbart det är att bo själv och kunna göra vad fan jag vill. Har inrett lite mer "ungkarligt", kunnat sitta uppe utan att vara rädd att störa någon, kunnat göra mina egna regler. Men det har varit några tuffa veckor på semestern.

Inledde semestern med att vara sjuk, låg mest i sängen, såg serier när jag orkade och en och annan film. Sov för länge, fuckade upp dygnsrytmen. Började träna igen på måndagen efter Helgeåfestivalen, men hade fortfarande hosta och sjukdomen kvar i kroppen så jag blev sjuk åter igen. Detta varade några dagar, och jag fortsatte att sova bort min semester. När jag väl blivit frisk igen tränade jag själv, en söndag, förra söndagen måste det ha varit. Sen har jag faktiskt fortsatt träna, men har även fortsatt att vända dygnet och sitta uppe och smådricka, dumma mig och se serier, så något jobbsökande har det inte blivit.

Men har haft jävligt roligt också, som i Onsdags, när jag och macke spontant stack hem till mig efter att ha sett film och käkat på Max. Klockan var bara tio, så vi försökte fundera ut vad vi skulle hitta på. Blev att vi stack hem till mig och spelade Rock Science med dryckes-spel reglerna och det blev att vi drack till klockan halv sju på morgonen. Jag limmade fast min hand vid kinden - tyvärr så kom lite hår imellan så fick stå och dra väck limbitar ur håret. Lite hårförlust blev det, men inte synligt som tur är! Macke ollade även en bil. hahaha! Så jävla kul att supa med macke, det blir alltid galet! Dock fuckade jag upp min dygnsrytm ännu mer så har blivit att jag dygnat två gånger denna veckan samt sovit bort dagarna.

Nu har snart tre veckor gått, på onsdag börjar jag igen och jag får sån jävla panik på mig själv. Imorgon MÅSTE det ske, har två dagar på mig. Jag är väl sån, jag skjuter upp allt tills det är total panik, drivs av paniken att tvinga mig själv till att göra saker. Kommer aldrig kunna ha ett jobb med deadlines om jag inte skärper mig. Får sån ångest inför prestationer. Vill bara ha ett jobb, ett roligt jobb som jag kan gå till varje dag utan att känna någon press om vad jag ska göra med mitt liv, så länge jag gör nåt jag trivs. Så länge jag har en hyffsad lön så struntar jag fullständigt i prestigefyllda positoner, vill inte bli någon kontorsråtta, vill inte studera. Vill bara jobba, tycker det är något fint att vara en hederlig arbetande människa (och du menar jag riktiga jobb) och betala för sig. Bryr mig inte om något, skulle vissa säga åtminstone. Kommer aldrig duga för min familj antagligen men strunt samma. Det är mitt liv, nu ska ingen få säga till mig hur jag lever mitt liv. Nu är jag fri. Morsan har inget inflytande längre, har ingen som får mig att må dåligt hemma. Så varför mår jag som jag gör då?

Nåja alla säger att jag kommer över allt som hänt, så får väl lita på det. Kommer att hitta ett jobb, kommer att bli mer självsäker och förhoppningsvis mer vältränad. Driven av revanschkänslor och:

Det gick för fort, vi vände blad, från ett sånt förhållande tar det lång tid att tända av.

Har inte bloggat sedan midsommar. Det var väl därefter mitt liv trillade isär, bit för bit. Så mycket jag inte berättat för någon, så mycket som tynger mig, som satte min värld ur balans. Har inte pratat med någon om det direkt, knappt ens med min bästa vän, men jag var dum nog att nästan kasta bort allt, flera års vänskap så nu kommer det aldrig bli som förr.

Det var också därefter mitt ex fick känslor för en annan. Som hon skypat med konstant, som vi bjudit ner. Som hon antingen pratade med eller om. Som jag var så jävla avundsjuk mot. Jag hade rätt hela tiden. Du gjorde mot mig vad du var rädd att jag skulle göra mot dig. Kanske i självförsvar. Så hon lämnade mig för honom. Ska flytta upp till göteborg och bo med honom. Man kan inte hjälpa ens känslor, visst. Jag sa till dig att följa ditt hjärta, visst, den kvällen vi blev tillsammans. Kanske är det det du gör, kanske ville du bara inte kämpa för att du var rädd. Jag var också skiträdd, mest för att förlora dig, trots det helvete vi försatte varandra i. Trots all smärta, allt bråk ville jag fortsätta kämpa. Jag ville spendera mitt liv med henne, men hon bedrog mig. Känslomässigt åtminstone. Det känns nästan värre än när jag fick reda på att min första flickvän var otrogen mot mig.

Ska inte ljuga, har mått skit. Spenderat många nätter, senast igår, med att sitta uppe och dricka whiskey i min ensamhet, när jag inte har mina vänner att omringa mig med. När de är omkring är allt lättare, då känns det bra. Har omringat mig med dem så mycket som möjligt, gått mycket på bio eller bara umgåtts. Ibland kan det kännas för jävla skönt, att bo själv, kunna göra vad man vill. Ibland njuter jag av det. Oftast får jag sån ångest att jag knappt kan andas. Försöker inbilla mig att det kanske är det bättre såhär ändå. Har svårt att övertala mig själv om det även om vi förgiftade varandra. Hatar att vi älskade varann så jävla mycket men gjorde varandra så olyckliga. Kan inte sluta älta, för det är sån jag är. Ett ältande, neurotiskt känslomässigt vrak som alltid förstör för mig själv.

Men idag ska jag börja jobba på mig själv, försöka få stopp på mitt självdestruktiva ältande och göra nåt åt saken. Jag ska börja träna idag, ska söka jobb (denna veckan åtminstone) och bli starkare (psykiskt, men förhoppningsvis även fysiskt), mer vältränad, självsäker och mindre benägen att låta mig bli överkörd för att jag ständigt vill vara alla till lags. Den nya Hence ska vara allt det där, en självsäker vältränad kille med ett jobb som jag faktiskt trivs med. Det kommer bli en lång höst, men jag kommer att komma ut starkare än någonsin. Jag kommer att vinna detta, vinna kampen mot mig själv. Vänta du bara! Jag kommer komma ut som en vinnare. All smärta och ilska ska jag använda för att vända på det, istället för att gräva ner mig själv. För jag förtjänar bättre än så.

--

Nå, nog med allt ältande. Får väl skriva några rader om Helgeåfestivalen också.

I fredags vaknade jag vid ett, efter ännu en lång natt. Macke hade också sovit för länge, så vi bestämde oss för att strunta i Warner Drive och vad det nu mer var Macke hade velat se och ta en senare dusch. Gjorde vid mig och åkte in till stan och vi stack till systemet med macke. Drack två öl hos honom, sen var det dags att ta bussen till festivalen för att se Corroded. Riktigt tungt och underbart var det. Vi gick runt lite grann, drack en jäkla massa öl och såg Sator, som också var rätt nice innan det var dags för kvällens bästa: Raubtier. Så jävla bra, jag headbangade sönder - macke svepte resterande whiskey för att han blev så pepp under spelningen. Jag var överallt och ingenstans och headbangade, på grund av bristande balans. Macke sa det att först var jag bredvid Kim, sen bakom honom, sen brevid Macke, sen var jag nån annanstans och headbangade. För jävla bra spelning! Sen var det dags för jäger redbull, för mig med eftersom jag blev bjuden. Fan dig Macke, haha! Sen var det dags för UDO, innan vi vinglade iväg genom byn för att bli upphämtade. På vägen klättrade vi en backe nånstans som kändes som Mount Everest, kom fan inte upp för den, lade mig i backen och krälade upp i princip till slut. Macke mådde skit i bilen, mucki snarkade och jag tror jag fyllesnacka med Mackes farsa, haha!


Dag 2: Macke väcker mig kvart över ett och skrev att de tänkte ta bussen kvart i tre, men trodde han skrev kvart över två. Funderade på att dra täcket över huvudet och sova någon timme till och strunta i Skitarg vid 15.00. Men efter jag upptäckt att jag hade mer tid på mig än jag trodde gick jag upp och tog en dusch och tog mitt halva flak och åkte iväg igen. Var så jävla sleten, men väl där mådde man lite bättre. Vi såg Skitarg, som var för jävla roliga och macke fick en tröja signerad av Raubtier. Önskar jag hade haft pengar till en tröja!! Sen stod vi och kolla lite på Skitarg vid deras signering - sjuka killar! Därefter var det ett flera timmar långt glapp till Amaranthe kl 21, vilket var drygt. Var så jävla sleten innan jag kom igång igen, satt på mitt flak med huvuan uppe och stöttade huvudet med armarna ett tag. Men så tog jag några öl till och några till så ordnade det sig. Efter Amaranthe köpte jag jägergrogg, sen såg vi The Sounds med en galen brud som hoppade omkring som besatt. Inte riktigt min smak, men rätt okej konsert. Sen var det bara Hammerfall kvar, vi stod längst fram och jag gjorde så gott jag kunde men ville bara hem och sova. Blev lite headbangande i alla fall, men var så jäävla trött.

Ja det är väl i korthet hur Helgeåfestivalen var. Orkar inte skriva mer, har redan blitt en jävla uppsats. Nu ska jag se mer Scrubs och försöka samla ork till att diska och städa. Jippie. Får försöka peppa mig med Lillasyster!

Glad midsommar!

Glad midsommar och rock on gott folk!!

Dag 3 (del 2, natten mot) Dag 4

När vi kom tillbaks från Motörhead och Twisted Sister ville vi öla, då var klockan lite över två - kanske halv tre. Tricia hade gått och lagt sig till vår besvikelse och hon mumlade att Muffe hade åkt hem igen. Så vi satte oss utanför vårt tält och undrade vad fan vi skulle göra nu då, eftersom vi inte var trötta och ville festa. Hela campingen var verkade helt död. Då kom våra grannar förbi, Uppsala-borna med Slayer-tröjor (undrar om det var samma tröja genom hela festivalen) och skinväst och skinnpaj. De var nyktra den natten, vilket förvånade oss eftersom de var fruktansvärt fulla redan när vi kom dit vid elva (jag vill tolv, men de andra berättade om dem och pekade ut dem). Vi hojtade på dem och undrade om de ville öla, men de förklarade att deras öl var slut.


Kanske var den slut på grund av att folk hade sagt åt dem att sluta dricka, då de vält tält och ställt till oreda första festivaldagen (dock inte för dem som hade varit där sedan Måndagen tror jag). Men när de vägrat och drack ännu mer kastade folk ut ett halvt flak öl ut på fältet - där de gick hela eftermiddagen och letade efter sin öl utan mycket lycka. De berättade dock att de hittat 6 stycken, varav 4 var drickbara och resten för illa däran och läckte. Hur som helst var deras öl slut.


Så vi erbjöd dem att vi kunde bjuda på några öl, och drog fram våra flak och kastade dem vars en öl. Jag blev lite exalterad över våra nya dryckeskompisar och drog fram både Motörhead vinet och Jack Daniels och klunkade lite grann och skickade runt. Det var nog dumt för de torrlade oss och jag drog fram fram mest så de drack mest av mitt. Men jag hade jävligt roligt, det var bara roligt att ha några att festa med så jag brydde mig inte. Jag fick åtminstone slatten på Motörhead-vinet sedan, kanske en till en deciliter eller så. Tricia vaknade såsmåningom, vid fyra kanske - ljust var det åtminstonde. Hon joinade eftersom vi var för högljudda, men tog det ganska lugnt. Vi tog oss bort till korvkiosken för en hamburgare och fan vad Emil vinglade. Han lade sig även ner då han käkade hamburgare vid ett tillfälle. Jocke, den andra grannen, gick hela vägen tillbaks samt satt en timme i campet utan att äta mer än en halv hamburgre. Först då frågade "asså, hur länge har jag suttit med den här hamburgaren?".


Killarna trillade av brassestolarna stup i kvarten vid det här laget och vinglade omkring och snyltade whiskey och öl av alla - det kom till två göteborgare, varav en liknade Dave Mustaine. Så det blev en del skämtande om det typ "Dave, varför fick du lämna Metallica för? Tyckte det var dåligt av dig" och så vidare. Grannarna från Torestorp var vakna, eller två utav dem åtminstone. Så de bestämde sig att flytta polarnas partytält och sätta det över en bil! Det kom en full finne också som hette Passi tror jag, som tjatade om sin älskade Karina som väntat på honom i två år, sin son Sebastian som han träffade typ en gång i halvåret men som ibland tyckte han var rätt hårdrock samt om Mötley Crüe och att han hamnat i fängelset på filiperna för fylleri när han försökte leva som Nikki Six. Riktigt fanatisk kille. Att vara man var tydligen med vikigt för honom, att han inte frös och att han var en man. Han ville att jag skulle slå honom också för att visa att jag var man, innan han började tjata om sin Karina igen. Om och om igen, tills vi skulle lägga oss, strax efter städningen runt tältet för att han tyckte det såg för jävligt ut på campingen.





Dagen efter sov jag till ett. Macke var full när han vaknade och vinglade iväg, det visar sig senare att han stuckit hem igen för att sova och bli av med huvudvärken. Honom återsåg vi inte igen på rätt många timmar. Vid halv två, då jag precis kommit upp och varit på toa, kom Muffe tillbaks med nybryggt kaffe på termos och vars en kopp. Vilken hjälte, han räddade min morgon! Sleten var jag dock fortfarande, men vaknade till rejält av det där kaffet! Det räddade verkligen mig! Det hände inte så mycket, vi gick ytterligare en runda på marknaden och tittade på allt vi redan sett flera gånger innan, solade lite och chillade mest. Tricia var trött på campinglivet och ville hem, vilket jag först förkastade eftersom jag tänkt mig att vi skulle stanna över natten och åka på söndagen. Men sen fick hon mig att tänka på hur skönt det vore att sova i egen säng. Så vi packade ihop alla grejer senare på eftermiddagen, sedan packa vi ihop tältet och lastade in allt i bilarna.


Macke kom vid halv sju kanske och såg rätt illa däran ut. Vi skämtade om att han va Måttligt Kry inför Mötley Crüe. Sedan sa vi hejdå till Tricia och Muffe som åkte hem med ett lass packning, resterande packing låg i min bil. De hade nämligen inte festivalband någon av dem utan var bara på campingen så de åkte hem medan vi gick tillbaks mot marknaden. Igen. Macke köpte ett patronbälte och en Slayer-flagga innan vi gick in på området en halvtimme innan Lynyrd Skynyrd. Vi gick runt lite och tittade lite på Slaughter med tror jag, innan vi köpte vatten för en gångs skull för att motverka den ohyggliga uttorkning vi dragit på oss. Vi stod och tittade lite på Skynyrd, sen kom det en kille förbi med nudlar så vi kände ett sug i magen efter mat. Vi gick och köpte nudlar vi också, det var starkt och gott med mycket chili precis som Thai ska vara! Så vi åt nudlar och lyssnade på Skynyrd i solnedgången och njöt av tillvaron. Inte så mycket röj men jävligt härlig stämning. Fan vad bra deras senaste platta är förresten, de körde en hel del från den också. Den rekomenderas!

Sedan stod vi i valet i kvalet om hur mycket av King Diamond vi kunde se. Jag ville egentligen ha sett mer, men så ville vi ha bra platser till Crüe, så vi gick dit redan efter tre låtar, så såg jag glimtar av konserten från scenen där Crüe skulle spela. Väntan var lång, sjukligt jävla lång. Det var rätt lite folk när vi kom och enda fram till halva King Diamond innan folk långsamt tog sig mot Crüe's scen, sen efter King Diamond var slut var det fullpackat. Hela jävla Sweden Rock var där, som förväntat. Så är det alltid på avslutingen.Vi pratade lite med en full punkare med Backyard Babies tröja och Snutjävel-keps som pratade om EU:s hot mot snuset och imiterade Mikkey Dee: "Du får inte inte snusa!" "Men vadååååådåå jag vill snusa!". Det var kul. Dock så så vi ingeting på grund av honom så vi flyttade bakåt och stod något längre bak, men ändå bara två meter ifrån gången från scenen ut i publiken där Vince, Nikki och Mick kom ut regelbundet. Dock var trycket dåligt av någon anledning, kanske var det fler än vi som var bakfulla och slitna efter flera dagars campande, festande och ett stort antal konserter. Så något större röj var det inte, det var ännu en anti-klimax till avslutning. Dock inte lika illa som Heaven & Hell 2008 i ösregnet, som verkligen var dåligt. Dock kan man ändå se tillbaka på det och tänka fyfan va bra - jag såg Dio innan han gick bort. Det är ju trots allt häftigt.

Tommy hade en rigg som inte liknade den han hade innan, det var en ring som han åkte upp och ner i, likt en karusell, sedan runt och tillbaka och upp och ner igen medan han trummade. Det var jävligt häftigt faktiskt. Sen bjöd han upp någon tjej med. Konserten var bra, men något av en anti-klimax som sagt, men nu har man sett legenderna i alla fall! För jävla häftigt! Jo, det var jävligt bra ändå, trots att jag var så sleten att jag inte orkade headbanga och knappt ens sjunga med, som resten av publiken som var rättså svårflörtad denna sista kväll. Vince fick inte alls med sig publiken på samma sätt som Dee Schnider gjorde. Min nacke stelnade så fort det blev svalare och sedan när det blev kallt var jag som en pinne. Rygg, ben och fötter värkte. Så man stod mest där och sjöng med lite. Tyvärr så kunde de inte mäta sig med Motörhead i mina ögon, när det kommer till konsert upplevelse.

Två zombies asade sig sedan genom folkmassan tillbaka till campingen och in i bilen och for hem. Fy fan vad skönt det var att sova i sin egen säng sista natten, men fyfan vilket bra år det var!! Nästa år hänger Macke med igen, då jag frälst honom med sitt första Sweden Rock besök så har han bestämt att vi måste gå på Sweden Rock varje år - gärna två festivaler per år och en konsert! Äntligen en polare att festivala med! Fy fan vad jag älskar Sweden Rock!! Längtar till nästa år!

Dag 3 del ett.

När tredje dagen grydde var vi lite sletna. Som vanligt. Varje morgon var man sleten, varje kväll åtminstone smålullig trots tidigare nämnda slitage - vissa kvällar rent av as kalas, men det var egentligen bara första kvällen som jag var så hemskt full... Vi hade inte druckit så mycket på Torsdagen på grund av att alkohol inte kändes så jävla pepp de första timmarna av dagen, det var mest nån återställar-öl och nån på kvällen innan vi gick och lade oss tidigt. Eller ja, för att vara festival i alla fall.

Jag hade tänkt dra på Skyforger som första band den dagen, ett Lettiskt folkmetalband som jag misstog för ett vikingmetalband på grund av deras run-liknande logo, men som beskriver sig på sin hemsida som "Latvian Pagan Metal" och ligger närmre folkmetal som de beskrivs som på wiki. Men Macke bestämde sig för att dra hem och duscha, samt hämta nitbälte samt sina höga Nikes. Som han inte hämtade. Dock hämtade han med sig en viking samt ett fruntimmer några timmar senare i ösregnet. Muffe stack också hem, då han skulle byta bil till skåpbilen samt duscha och så vidare.

Folk har missat något: MAN DUSCHAR INTE PÅ FESTIVAL! Tricia gjorde åtminstonde halvt rätt då hon duschade sista dagen på campingen - inte hemma som vissa....

Hur som helst så jag och Tricia satt hela eftermiddagen i tältet och spelade kort, smådrack lite lugnt och lyssnade på regnets smattrande. Det gjorde inte så hemskt mycket då att jag missade Gamma Ray, de är jag inget big fan av. Inte heller Ugly Kid Joe eller Tygers of Pang Tang var värda att trotsa regnet helt ensam, då Tricia bara var på campet hade jag ingen att dra in på området med. Senare kom Macke med Julle, även kallad Vikingen på grund av att han har långt hår och skägg och avgudar Amon Amarth. Han kan vara redit brutal, speciellt när han äter och ger ifrån sig primitiva "Urghghurghhh.."-ljud. Han är awesome!

När regnet lugnat sig gick och vi fått i oss någon öl till gick vi till "marknaden" - stånden utanför området med smycken, kläder, merch, mat, skivor och allt vad man kan tänka sig. Efter några rundor stack Emelie och Julle igen, medan vi peppade men en öl och lite Motörhead-vin inför... Gissa vilka? Motörhead! Jag tror Muffe var tillbaka då, men när vi kom tillbaka hade han dissat oss för att sova i sin egen säng den jävlen! Festival-livet är för hårt för vissa...

Motörhead var galet bra! Måste nog säga att det var den absolut bästa konserten på Sweden Rock. Tyvärr var inte Mötley Crüe det, men det är trots allt episkt som in i helvetet att ha sett dem, naturligtvis!! Sabatons nationaldagsfirande kommer med nära, då jag var så jävla laddad och överpeppad och headbangade och skrålade med som en galning.  Då var jag dock lite småfull! Till Motörhead skrålades det inte mycket som det headbangades, men jag skrålade likväl till godingar som Ace of Spades, Killed By Death samt lite till R.A.M.O.N.E.S. Men framföralt headbangade jag som satan! Macke sa att de zoomade in när jag gick loss och visades på skärmen, vilket var rätt häftigt! Upplevde även att jävligt många vände sig mot mig och gjorde metal-hornen samt ville ha i hand med ett leende, så nåt måste jag fan gjort rätt! Som sagt så var det så jääävla bra. Kan inte understryka det tillräckligt.


Så när vi gick från Motörhead till närmsta öltält för att köpa vars en öl, för att sedan gå vidare mot Twisted Sister var vi fortfarande så jävla peppade. "Var redo för oss när vi kommer tillbaka för vi är peppade och vill öla" skrev Macke till Tricia och Muffe minns jag, innan Twisted Sister börajade. Så såg man Twisted Sister för andra gången. Dee Schnider som sade i en intervju att han inte ville bli en sådan som fortsatte tills man var gammal gubbe in i döden utan att göra plats åt de yngre, men blev tvingad av resten av bandet visade vart han skulle vara: På scen. Han är en så jävla bra frontman, med glimten i ögat, ständigt skämtande och inbjudande till publiken att till exempel skrika "fuck you" mot skyn. Sedan sa han, med ett snett leende "Well, at least it's not raining.... YET!", samt en hel del andra roliga, sarkastiska kommentarer och massvis, massvis med "fuck" och "fuck you". Hela Sweden Rock skrek "fuck you" till någon som de skypade med på någon iPad tror jag det var. Vi skrålade med i I Wanna Rock och We're Not gonna Take it och headbangade, trots att jag kände hur peppen ebbade ut och trötttheten smög sig på - så lika mycket headbanging blev det inte som till Motörhead.

...

Dag 1 & 2 på SRF.

Nu, folk och fä, har jag hållt er väntande allt för länge för en uppdatering om Sweden Rock, som tog slut för nästan en vecka sedan. Förlåt, men det har bara inte blivit av. Det finns egentligen ingen ursäkt, jag har haft tid, men ork och lust saknades tyvärr.

Denna episka saga har sin början i centrala kristianstad, då vi lastar in öl, brassestolar, tält, mer öl, diverse packing samt ännu mer öl och en säckakärra i bilen. Det var knappt så att våra bakre passagerare fick plats över huvud taget, Macke och Muffe fick trängas med packningen och ha lite i knäet. Men de var lika glada för det och knäckte varsin öl då vi susade fram längs E22an förbi Sölvesborg till Norje 1,8 km utanför Sölvesborg om jag inte minns helt fel. Väl där körde vi mot byn istället för höger i rondellen som hade tagit oss till den mycket dyrare parkeringen och festivalcampingen, även kallat svincampet. Dock så hamnade vi istället på en billigare camping, inte så långt ifrån festivalområdet men ändå lite avlägset. Det låg mellan två längor och ramades in av ett kornfält som göddes kraftigt de kommande fyra dagarna av fulla människor vars öl runnit igenom dem.

I min iver att komma iväg hade jag dock glömt min biljett till själva festivalen, så efter att ha dumpat folk, fä, packing och öl på campingen fick jag köra tillbaks till Kristianstad, en sträcka på 8 mil tur och retur. De fyra milen hem körde jag på precis under 20 minuter, för att springa upp och hämta biljetten (som jag visste precis var jag hade som tur var), slänga mig i bilen och köra igen med stopp för att snabbt fylla upp lite bensin i bilen. När jag kom tillbaks var tältet uppe och ölen knäckta, så jag knäckte en jag med. Många fler blev det den dagen. Putte och hans kompis kom och besökte vårt camp vilket var nice och vi ölade lite innan vi stack till Sabaton där jag vrålade halsen av mig samt orsakade whiplash-skador som satt i hela festivalen - och som ställde till det för så fort det blev kyligt stelnade mina nackmuskler så att jag blev stel som en pinne och fick jätteont så fort jag försökte headbanga. Vilket jag självklart gjorde ändå.

När nationaldagen var firad med Sabatons version av nationalsången, följd av Primo Victoria och några låtar från senaste plattan Carolus Rex, däribland titelspåret men på engelska till min besvikelse, blev jag av med Putte och hans kompis. Jag minns tyvärr inte vad han hette. De försvann i folkvimlet i alla fall, när jag skulle hälsa på våra camping-grannar Emil och Jocke från Uppsala. Så istället för att se Fear Factory så gick jag tillbaka till campet, är ändå inget stort fan men det var synd för de hade varit kul att se!

Resten av eftermiddagen gick åt till att pimpla öl och leva rövare. Ett roligt minne var när jag var ute på tidigare nämnda fält och pissade, så när precis vänt mig om så kommer Muffe flygande och tacklar mig. Nej det var fan ingen tackling, det var en bodyslam. I mitt berusade tillstånd såg jag tillfället att ge igen och slog honom ca 8 gånger i magen, men han bara grinade (skrattade, obs skånsk betydelse!!) och sa att det var värt det! Det bästa var när macke beskrev det, sett ifrån campet: Först bara försvann jag ner i fältet, sen såg man en arm eller ett ben, sen försvann muffe och man bara såg min arm och hur jag pumpade slag. Good fun, inga sura miner för det, det var härlig grabbig fylleunderhållning helt enkelt!

Hela eftermiddagen pimplades det öl, innan jag gick på Entombed med en äldre (medelålders) kvinna som jag kallade norrlänningen även om hon också var från Uppsala. Men hon lät typ norrlänsk i mina öron, mer än grabbarna i det andra campet som också var därifrån. Så drack hon Norrlands Guld med, så smeknamet fastnade! Vid det laget var jag lagom full och glad, men förtretades av att folk förblev stillastående på vänsterkanten nästan längst fram där vi stod. Så jag puttade till nån och frågade varför alla stod stilla - han verkade bli irriterad men sen rörde fan folk sig! Helt plötsligt slängdes jag in i moshpiten och blev manglad utav bara helvetet. Så pass att jag var tvungen att andfattig och desorienterad armbåga mig ur piten då jag kände mig i det närmaste döende. Så när jag såg mig omkring var norrlänningen spårlöst borta - hon hade stuckit fick jag veta sedan.

När jag kom hem till campingen var jag sleten som aldrig förr och ville bara lägga mig bredvid Tricia och somna, men hon var uppe så det blev att jag festade lite till och det var då det urartade. Jag blev bjuden på vodka-engergidrycks grogg och sedan en jävla massa klunkar Jack Daniels vilket inte slutade väl. Jack är dum, han är inbjudande och god som fan. Han säger att han vill ner i ens mage, men vill inte stanna. Dumma Jack! Men jag älskar honom ändå! Paradoxalt nog. Det blev väl helt enkelt för mycket klockan tre någon gång på efterfesten, efter att ha festat i princip oavbrutet sedan halv tolv kanske. Det är inte så värst konstigt egentligen.

Dagen efter mådde jag som jag förtjänade, men tog mig ändå in på området med Macke för att se Exciter. Vi svängde förbi Danko Jones, bara för att ha sett dem med, men valde att lyssna på härlig kanadesisk thrashmetal istället! Redit bra grejer var det! Jag fick lägga mig i gräset och mådde ganska gräsligt, för att vara vitsig! Sen tittade vi lite bland tröjorna och skivorna och jag köpte mig en Pantera-tröja! Sen stack vi tillbaks till campet innan Sepultura för att återhämta krafterna och tvinga ner ännu en öl som återställare!

Därefter tror jag att vi såg lite av Graveyard för att sedan vandra omkring på området innan Dimmu Borgir som var fruktansvärt häftiga! Önskar att vi inte varit så bakis för vi såg dock inte hela konserten, så vi missade tyvärr min favoritlåt, den episka och övertunga The Serpentine Offering. Resten av kvällen spenderades i campet där vi chillkrökade för att sedan lägga oss relativt tidigt - för att vara festival, eftersom vi var så sletna.

Stay tuned for more! Dag 3 och 4, de bästa dagarna, kommer snart! Tills dess ha det gött och ROCK ON!!

Restless and wild.

Nu börjar det kännas. Kunde inte sova inatt, låg bara och tänkte på Sweden Rock. Det finns inget annat i mitt huvud just nu, vilket i kombination med extrem trötthet gör det jävligt segt och svårt att arbeta. Men fyfan vad jag längtar, 2 dagar kvar!! PEPPEN!!

We can burn brighter than the sun.

Idag är en så jävla bra dag! Något stressigt de få timmar jag var på jobbet från 7-12 men det är inte mitt problem att de har svårt att hinna med sina order! De brukar klara det innan lastbilen kommer så, jag bryr mig verkligen inte!

För idag skiner solen och jag är hemma tidigt för att bilen är på verkstaden, så efter att vi ätit lite ska vi ut och lägga oss och sola och ha det bra tills den ska hämtas igen! Så jävla skönt, när det är sommar och sol vill man inte jobba. Men pengar måste man ju ha, speciellt när jag går back 3000 spänn för att byta bakre stötdämparna på bilen, och sweden rock närmar sig med stormsteg! Det brukar bli en dyr historia med öl.skräpmat, bandtröjor och skivor! Förbannade stånd (Haha stånd. Jag vet, jag är sjukt omogen och jag älskar att va det! ) som lockar med sådana underbara saker. Det är verkligen min achilles-häl! Men det är även sånt som gör livet värt att leva, de små underbara sakerna som mat, öl, festival och soliga dagar!


Kan inte fatta att det bara är 14 dagar kvar till SRF!! Nä, nu blir det simpsons, kaffe och pasta sen ska vi ut i solen! Livet är fan så gött ibland! Rock on!

You are my only, my only one.

För att försöka hålla bloggandet uppe skriver jag ännu ett inlägg idag. Helgen har varit bra, även om jag mått jävligt konstigt till och från och varit sjukt trött. Idag har jag tid, för jag är hemma sjuk. Men helgen har ändå varit jävligt bra, för att uttrycka det plumt och rakt på sak med kraftuttryck istället för målande poetiska meningar. Men se där, det lät inte så tokigt ändå!

I fredags var Tricia rastlös när jag kom hem, hon ville iväg. Hon hade varit hundvakt hela eftermiddagen och väntat på mig sedan halv ett då hon kom hem från jobbet. Så jag tog en snabbdusch och slängde ihop tre av allt - till skillnad från hennes sjukt organiserade packning efter en packlista. Sen packade vi in katten i buren och åkte och lämnade tillbaks hunden hos morsan, köpte massa färdkost och körde söderut. Åh vad jag älskar att vara där nere!

Vi käkade Marabou Jordgubb, den ny-gamla limited edition smaken som återuppstått igen, drack energidryck och coca och lyssnade på mysmusik medan rapsfälten sträckte ut sig allt längre ju längre längs vägen vi kom. Första biten är mest skog uppe på Linderödsåsen, sen kändes det att vi var i världens vackraste landskap igen. Första kvällen ägnade vi åt att ta det lugnt vid teven och se på hockey med svärmors man, Janne. Svärmor själv och Tricia var måttligt intresserade men matchen var jävligt spännande faktiskt. Synd att ryssarna spelade fult, speciellt Jemelin som retade upp en av de svenska spelarna, Frantzen rejält med sitt fula spel och skådespeleri som jag inte ens trodde fanns på den nivån inom hockey. I fotboll hör det till även om det är sjukt drygt när de ligger och kvider i fem minuter när de uppenbart filmar men i hockey?! Nåja, det var kul att se allt slagsmål, haha! Synd bara att ryssen vann. Och nej, jag är ingen sportnörd, långt ifrån. Jag har under hela mitt liv hatat sport, men hockey kan vara roligt att se på - när det är VM eller liknande. Svensk hockey är dödtrist.

 I Lördags var vi på en snabbvisit på loppmarknaden i Svedala, men där var inget roligt så vi stack vidare till Vellinge och gick på Vellingeblomman och tittade lite där och köpte en ny klöspelare/klätterställning till Tyler - som visade sig vara svart och cerise-rosa när vi packade upp den. Kanske var det därför den var billigare än de andra. Nåja. Den var så populär att han inte kunde vänta tills vi byggt ihop den med att leka med den boll som sitter fast i översta plattformen och klösa på pelarna. Så det var väl ett lyckat köp ändå! På kvällen lagade vi mat och jag tog en grogg som Janne bjöd på - så mycket med att vara nykter fram till Sweden Rock. Men jag kände verkligen inte för att bli full efter valborg - då jag drack alldeles för mycket för snabbt - så den varade länge och jag höll mig till den enstaka och ingeting mer. Sen bänkade vi oss i TV-soffan och såg lite på Mumien- Återkomsten, men lade oss tidigt igen för vi var väldigt trötta. Har som sagt kännt mig trött och konstig hela helgen.

Trots att jag inte druckit mer än en ganska svag grogg, relativt åtminstone mot vad jag brukar blanda, kände jag mig tung i huvudet när jag vaknade på Söndagen och det satt i hela dagen. Kanske sov jag för länge, kanske var det en blandning av det och känslan av att jag hållit på att bli sjuk som jag kännt sedan i Onsdags. Men vi drog ut och fotogaferade lite rapsfält, men min kamera dog efter att jag fått några mycket bra bilder i första fältet mellan Skabaersjöby och Tjustorp, strax utanför Bara som är en liten ort i Svedala kommun. Efter att vi fotat och pussats i rapsfältet blev jag lite sur för min kamera inte ville som mig och avaktiverar sluttartiden så att det inte går att fotogafera så fort batteriet blir lågt, men vi körde runt lite på landsbygden ändå bland vackra fält och idylliska småbyar. Minns inte om det var Skabersjöby som vi körde igenom och jag utbrast "fan vad idylliskt här var", men det var verkligen vackert där. Sen åkte vi till Torup och gick lite i slottsträdgården. Vi satt länge lutade mot varann och sen i varandras knä och bara njöt av solen, det var underbart och sjukt mysigt! Till sist ville älsk till Yddingesjön i jakt på ödlor och ormar men det blev ännu en snabbvisit för vi fann inga.

Väl tillbaka i Norrskog såg vi film, sen solade vi och grillade innan vi åkte hemåt men stannade i Ekeröd för att besköka getterna på Ekerödsrasten! Sjukt mysigt har det varit!

<3

Raps med en mölla (väderkvarn på rikssvenska -.-) långt bort i horisonten. Vackert <3

13/5 - 17 månader med världens sötaste <3

De två söta getterna!

Soundtracket till denna underbara helg. Ja, jag länkar Yellowcard för jag gillar inte bara rock & hårdrock utan även punk, punkrock, metalcore, screamo, med mera med mera och jag står för det oavsett vad någon tycker. Metalcore och screamo var lite för att Tricia lyssnade på det när vi först träffades. Men bara lite, gillade det innan med. Kanske lite extra när vi först träffades dock..

Just another day in the carneval of souls.

Jag vet att jag inte skrivit ett inlägg på hur länge som helst, det ber jag om ursäkt för. Åter igen. Det har hänt fruktansvärt mycket i mitt liv, det har varit lite rörigt och förvirrande. Jag har inte mått så bra alltid, så orken och lusten har tyvärr sinat.

Jag går inte in på detaljer, men det har varit lite rörigt på sistone, jag och tricia har bråkat en hel del. Det har varit väldigt jobbigt och förvirrande då jag tyckte mig skymta mig slutet för oss med panikblandad ångest som byttes till apati som byttes till ångest igen. Men oavsett hur mycket vi grälar och driver varann till vansinne ibland vet vi bägge att det är detta vi vill, mer än någonsin annat. När vi väl kommer till insikt att vi inte klarar oss utan den andre, blir vi sams igen och allt blir bättre än någonsin förr. Vi är lite instabila just nu, vi har inte rikigt hittat vart vi har varann och blivit stabila och säkra i oss själva - och då är det svårt att vara säkra i vår relation. Oftast är det vår egen osäkerhet som saboterar för oss själva, för det ska gudarna som inte existerar veta att vi bägge har en del att jobba på. Jag har kommit en lång väg, jag är självsäkrare och självständigare men än är vägen lång och krokig för oss bägge.

Hur som helst, jag vill inte låta vedmodig. Tiden knallar på, snart har vi 17 månader tillsammans och det är redan maj, så snart är det sommar. För tillfället regnar det utanför balkongfönstret, men vi har haft många varma dagar då det redan kännts som sommar och rapsen blommar så vacker. Snart är det Sweden Rock, sen springer väl sommaren iväg och man står där och undrar vart fan den tog vägen medan rödgula löv faller omkring en. Sen följer kallt höstregn,snö och slask - för speciellt mycket snö blir det sällan här nere. Förr-förra vintern var rejäl och ganska mysig, men fruktansvärt kall. Antar att varje årstid har sin charm, om det är regniga höstdagar eller kalla vinterkvällar kryper man ner under en filt och ser på film och myser och på sommaren drar man till någon sjö och badar och grillar. Man får ta vara på det lilla, varje dag för fyfan vad fort det går.

Helgen ser härlig ut, ner till svedala, hoppas på uppehållsväder någon gång denna helg åtminstone så jag kan fota vackra vidsträckta rapsfält där nere. Sen undrade Julle (aka vikingen) ifall jag hade lust att hänga med och supporta ett thrashband som han känner (eller någon i bandet åtminstone) nere i Malmö. Får prata med Tricia om det, men vore skitkul att hänga med!

Vi får se helt enkelt, men nu ska jag gå och ta en dusch för jag är äcklig efter jubbet. Man vet aldrig när jag skriver nästa gång, så ha det bra och rock on!

I'm never gonna drink again, at leat not 'till next weekend.

Vilken fin helg det har varit! Måste skriva lite om den.I fredags åkte jag ut i skogen till muffe och drack öl bara, men det blev ett halvt flak var, samt lite whiskey. Det slutade med att jag däckade i muffes säng och han på toalett-golvet. Hans föräldrar fick öppna på morgonen vid fem för att se om han var okej, sen lade de honom samt hämtade mitt täcke tydligen. När jag vaknade undrade jag vad i helvete jag gjorde i muffes säng och gick och lade mig i rummet bredvid i min sovsäck och somnade om till ett, då muffe kom och sa "Hence, klockan är ett!", jag var helt desorienterad och bakfull och i min huvudvärksdunkande bakfylledimma ser jag att det dessutom snöat. Underbart.
Efter att ha druckit en kopp kaffe med muffe i köket säger jag sedan att "det här funkar inte, jag lägger mig fan igen."

Klockan halv fyra vaknade jag åter och drack en kopp kaffe till, sen åkte vi till affären för att köpa energidryck samt stack och hämtade mitt godis. Sen stack vi till Monika och Stoffe för att allihop åka till Bromölla och se American Pie Reunion. Denna gången blev jag definitivt inte besviken, den va jävligt rolig. Den var bra, den kunde kanske varit roligare men som sagt blev jag definitvt inte besviken! Jag hade inte höga förväntningar, då mina orealistiskt höga förväntningar på Kvateret Skatan Reser Till Laholm förstörde den något. Jag förväntade mig två timmars oavbrutet skrattande, men så rolig var den inte så jag blev lite besviken. Men den var också väldigt bra!

Igår var jag, Nisse och Tricia på Väla, vilket var rätt kul även om jag inte handlade mer än en blå flanellskjorta samt Osis, den här röda lilla burken som har samma effekt som tupering dock utan slitaget på håret. Två för 199, billigt! Köpte även ett par skor till Tricia som hon hemskt gärna ville ha som tidig födelsedagspresent! Hon blev jätteglad!  På vägen hem taggade vi och bsetämde oss för att helt spontant festa på kvällen. Nisse blev opepp sen dock och Tricia däckade väldigt tidigt, tur att Robin kom . dock utan sprit så han fick av mig. Muffe kom med och det blev en del drickande, fylleringande, jag-har-aldrig-leken, och minnesluckor. Tydligen fick jag en pungspark av min kvinna och slog muffe oprovocerat, dock inte i ansiktet tror det var typ armen eller magen. Haha!

Idag skulle jag dock luncha med mina föräldrar samt syrran och farmor och farfar som också var där. Jag fick tvinga ner en halv bit smörgåstårta trots att jag periodvis mådde illa samt kallsvettade - och hålla masken dessutom. Det var inte roligt. Sen när jag kom hem väntade städning samt disk som stank sprit, vilket var mindre kul. Däckade på soffan sen tills Tricia kom hem från jobbet, hon jobbade 13 till 18.00 idag, sen krängde vi Mc Donalds. Gott som fan! Så jag tycker helgen varit bra. Muffe säger att han druckit ett flak i helgen, lika mycket bör nästan ha gått åt för mig, även om jag drack lite vodka för jag bjöd Robin på öl. Men jag har inte så bra koll på hur mycket det gått åt, men typ något sånt. Det är ett tecken på en fin helg!

Nomadic you, nomadic me. i'm walking on my knees.

Jag lever! Tänkte bara informera er om det, har inte uppdaterat på evigheter. Har inte haft lust, inte haft ork. Livet kan kännas motigt ibland och på sistone känns det som jag haft motvind. Denna vecka har jag levt som en nomad, lite åtminstone. Har sovit på en madrass på golvet hos muffe, för att jag och Tricia behöver tid ifrån varann. Veckan har varit jobbig, men har spenderat mycket tid med att köra omkring med muffe och Nisse, käka onyttig mat lite för ofta samt slitit på levern.

Igår var vi först på O'learys, jag Muffe och Nils alltså. Där åt vi den godaste hamburgare jag någonsin ätit, samt drack öl innan vid stack och bowlade. Muffe var vår chaufför så han höll sig till nykter, men nisse blev bra full och raggade på en brud på banan bredvid som visade sig vara jävligt upptagen. Trodde bara de var i någon form av sporadiskt ragg- eller kompisförhållande så jag sa ju att det inte kunde gå mer än åt helvete, så han körde hårt. Utan framgång, vilket kanske inte är speciellt konstigt visserligen. Men han utklassade oss på bowling, trots sin alljämt stigande promillehalt. Nils, förstår ni, väger bara 60 kilo och efter en öl på O'Learys och en Smirnoff Ice, eller blannevann som jag kallar det (groggvirke på ren svenska) var han djupt inne i dimman redan. Han beställde även in en vodka redbull som han inte gillade denna gången heller och gav bort till mig.

Sen drog vi till Biljard och där beställde han ännu en vodka redbull, som han till allas stora förvånan inte gillade där heller, så gissa vem som fick den efter att han köpt fler smirre? Just det, jag. 5 öl och två groggar slank ner innan jag slängde mig på min madrass och sov några korta timmar innan jag gick upp och körde till jobbet. Det gick utan problem att köra, men när jag kom fram blev tillståndet värre, tur att det inte slog till på vägen dit. Avverkade bara fem timmar så det var rätt lungt, drack sjukt mycket kaffe så jag piggnade snabbt till. Magen däremot var det lite värre med, som vanligt. Medicin mot förstoppning är överflödigt och onödigt när man kan dricka öl och få samma effekt, haha!

Nu ska jag och muffe käka kyckling å ris med massa sötsur sås, sen ikväll är det på det igen. Vart och hur vi ska ta oss hem eller sova, det är ännu ett mysterium... Troligtvis O'learys eller biljard ikväll igen! Imorgon ska jag sova i min egen säng i alla fall, det är en sak som är säker!

Vill ni att jag vänder om, och slåss för den jag är?

Jag glömmer aldrig när jag var 13-14 år och sprang till teven för att se när Hammerfall körde När Vindarna Viskar Mitt namn tillsammans med Pontare och tyckte det var det bästa jag någonsin sett.

Pontare är ju skitball och jag avgudade Hammerfall, som var det första rockband jag någonsin gillat. Tror jag.,...Hammerfall och Freedom Call typ. Nightwish var även ett av mina favoritband, men blev av med skivan till Once och gömde omslaget i skam efter många kommentarer i plugget.  (Förövrigt undrade min verklighetsbefriade mor om det var Hammerfall som gjorde att jag ville klä mig svart och att jag var så arg. Hahaha!)

Det är lite tönt-stämpel på Hammerfall och powermetal över huvud taget, med fantasyteman om rinddare och drakar men det är jävligt mysig musik. Och jag kan säga utan skam att detta klipp fortfarande ger mig gåshud. Fyfan vad bra det är!

I'm in love with rock 'n' roll, satisfies my soul.

(Dagens titel: citat från Motörhead-Rock'n'Roll.)

När man får positiva kommentarer om sin piercing och att ens blogginlägg varit saknade blir jag jätteglad! Tyvärr Erika kommer detta inlägg att handla om musik, du behöver inte läsa men det blir inte med några långa utläggningar.

Tänkte bara dela med mig av min samling av LP-samling hittils, mina underbara kap från tradera som kostat mig 120 kronor som mest (dock har någon enstaka, t.ex. Rainbow Rising kostat detta plus frakt men de är sådana jag verkligen vill ha och det är ändå rätt billigt för dem!).

Har hittils alltså: Def Leppard - Hysteria; Iron Maiden- Killers; Judas Priest - British Steel; Judas Priest - Killing Machine (även känt som Hellbent For Leather, som den fick heta till USA-releasen); Kiss- Rock and Roll Over; Misfits- Beware; Misfits- Walk Among Us; Mötley Crüe - Shout At The Devil; Ozzy Osbourne - Bark At The Moon; Ozzy Osbourne - Diary of a Madman; Rainbow- Rising; Thin Lizzy - Black Rose.

Samt att jag av misstag köpte AC/DC - For Those About To Rock och Mötley Crüe- Dr Feelgood på CD (tyckte väl 50 spänn va extremt billigt...) men det var bra felköp för jag hade dem inte i cd-samlingen så!

Väntar även ännu på att följande ska komma (på LP): Guns'n'Roses - Appetite For Destruction (med det skithäftiga orginalomslaget som gjorde att skivaffärer vägrade sälja plattan tills de ändrade omslaget) ; Kiss - Animalize, Motörhead- No remorse; Nazareth - Hair of the Dog, Pink Floyd- The Wall (dubbel LP), Thin Lizzy- Jailbreak;  ZZ Top - El Loco; ZZ Top- Eliminator.

Nä nu ska jag äta kyckling/pasta/wok-grej med massor med sötsur sås, så jävla gott!! Så blir det väl att titta lite på Sons of Anarchy och tråka själv för älskling har sent arbetspass till kl 22 idag. Tradit, som det heter på skånska! Längtar tills hon kommer hem!

You say you know just who I am. But you can't imagine.

Har inte bloggat på evigheter på grund av att jag inte pallat. Har hänt en del, men inget jag känt behov att dela med mig till resten av världen om. I övrigt har det inte hänt nåt sådär speciellt. Antar att jag helt tappat lusten att skriva blogg. Men idag är jag hemma och mår jävligt konstigt. Har ont i min inflamerade tå samt min ny-piercade läpp, samt känner mig nästan lite illamående och ibland febrig och trött. Igår var min mage helt förstörd, misstänker kycklingen vi åt men samtidigt så var den helt vit och älsk har inte haft några besvär. Hoppas inte jag håller på att bli magsjuk, men idag har magen varit mer under kontroll trots återkommande illamående.

Så jag kan lika gärna lägga upp några bilder på det som nyligen skett som är någorlunda värt att blogga om, eftersom jag funderat på det många år men aldrig gjort det i rädsla av vad morsan och släkten tycker. Jag har alltid varit väldigt kuvad under dem, trots att jag stack ut och gjorde uppror ganska mycket under tonåren och min "punk"-period, med svart och lila och röd tuppkam (inte på samma gång). Första tuppkammen var blond och inte så extrem, sen klippte jag till en äkta tuppkam samt färgade sidorna brunt - en variant jag ännu inte sett någon annan ha. Men sen å andra sidan är Kristianstad inte så stort, men har inte sett någon med den kombinationen i malmö heller. Har dock sett det på internet. Ah. Minnen. Saknar min tuppkam, den var en stor del av min identitet så jag kommer fortsätta att rabbla lite till om den, oavsett om ni läsare bryr er.

Punken var min befrielse från min småborgerliga övre-medelklass familj som såklart hade förnekat anklagelser om att vara borgerliga eller till och med överklassiga. Vilket vi aldrig varit, men tankesättet, det här sättet att se ner på andra, på den undre medelklassen, knegarna. Arbetarna. Det avskydde jag. Det ville jag slå mig ifrån, men såklart innebar det att jag var tvungen att försöka dölja var jag kom ifrån för att slippa anklagelser om att vara en överklass punkare. Vilket jag har blivit anklagad för. Dock kontrade jag genom en jämförelse av kostnaden av alla hans dyra märkeskläder (det finns ju alternativa märken som kostar lika mycket som snobb-kläder eller mer) med kostnaden av mina H&M byxor, jacka samt en urtvättad band-T shirt. Men så länge min bakgrund inte syntes igenom så accepterades jag som punkare bland de andra kidsen, arbetarkidsen som jag såg upp till. Det sattes ingen press som det ständigt gjorts från min familj, jag kände att jag kunde vara mig själv (eller den jag gjorde mig till) utan att behöva vara fin och trevlig och försöka duga för dem.

Det var dessutom kul att komma med tuppkam och en ramoneströja till släkträffar där skjorta respektive klänning var standard. Ständigt skulle fastrar och mostrar röra min tuppkam dock, men ändå. Det var gött. Men vissa saker var så tabu att jag inte vågade göra dem. Piercingar, tatueringar och Doc Marten kängor exempelvis ledde till hot om att bli utsparkad. Sönderrivna jeans var inte heller populärt så jag rev mina jeans så att de var mer hål än jeans efter ett tag, men morsan fick för sig att söndriga blekta jeans och kängor skulle ge personer intrycket att jag var nazist, för det kopplade hon uppenbarligen Doc Marten känger med. Jag förbjöds att åka iväg med söndriga jeans till en anti-rasism demonstration eftersom det kunde ge fel intryck tydligen. Hon har aldrig haft en susning.

Hur som helst. Detta är en frigörelse (för vad kan hon göra nu när jag slagit mig fri, äntligen?). Jag knegar, något som bör föraktas enligt min familj. Jag har en piercing, ännu en föraktad egenskap. Samt att jag ska tatuera mig så fort jag kommit på ett någorlunda originellt motiv och tagit mod till det. Hon har styrt allt. Mina val, jag ville inte gå samhälle natur. Det var morsans önskan. Att jag skulle plugga vidare. Jag ville inte plugga vidare. Hon har alltid velat att jag skulle bli något stort, medan jag bara vill ha ett jobb och ett bra liv och kan nöja mig med det så länge jag har tid över till mitt stora musikintresse och livets goda. Skulle jag bli kock skulle jag bli mästerkock. Ett tag ville jag bli meterolog, då skulle jag bli tv-meterolog. Jag ville länge bli journalist, då skulle jag bli utrikeskorrespondent eller något sådant fint och viktigt. Nu vet jag inte vad jag vill. Jag vill jobba. Kanske skriva om musik, men framförallt bara jobba. Nu ska jag ta kontroll och leva mitt eget liv på riktigt. Ta reda på vem JAG är. Utan att min kontrollerande morsa manipulerar mig. Detta är min verkliga frigörelse. "Punk"-perioden var bara början.

Därför betyder detta mycket mer för mig än bara en piercing:

Jag älskar dig så jävla mycket för du finns alltid där för mig och stöttar mig. Du tar fram den jag är och hjälper mig att stå upp för den jag är. Du är den enda som ser vem jag verkligen är. Vad som är bra för mig. Jag älskar dig <3