Här sitter man igen, sjuk och nere. Jag hatar mitt imunförsvar, blir aldrig av med förkylningen, har haft hosta i över en månad och blir sjuk, sen frisk(are?) sen sjuk igen. Kanske har jag för brått, så fort jag blir friskare tränar jag och festar vilket kanske inte är bra om sjukdomen är kvar i kroppen. Vilket den tycks ha varit, den försvinner ju aldrig.
Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.
Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.
Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?
Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!
Battleme-covern från Sons of Anarchy:
And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.
Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar