What day is it? And in what month? This clock never seemed so alive.

Hej och ursäkta min ledighet från bloggandet, får jag väl inleda med.Inser att det nog var ett tag sen jag bloggade.

Dagarna flyger förbi i en enda dimma, månaderna också, speciellt de senaste två månaderna har gått så fort - inte för det var så länge sen jag bloggade senast. Men de senaste två månaderna har gått i accelererande turbofart, kanske för att de spenderats med min Turbo, höhö.

Men jag lever jag lovar! Jag känner mig mer levande än nånsin, faktiskt. Knivarna i ryggen, som tycks harmlösa men som skär djupt - som frågor om hur många poäng jag saknar till Journalistutbildningen, som jag fick senaste idag, eller hur jag tänkte få ett jobb, eller anmärkningar om mitt hår - allt det trubbas av, känns något mindre smärtsamt. Klumpen i magen finns förvisso kvar, framtids-oron och oviljan att bli något som inte känns som mig själv längre (men vad gör man inte för att bli anställningsbar?), men smärtan trubbas åtminstone av. Jag är trots allt lyckligare än någonsin, men somliga tycks inte förstå min syn på livet och på min syn på lycka.

Morsan och Frida kom nyss in på mitt rum, min fristad, som jag väljer att betrakta det som och började anmärka om allt. Mitt nya rum är anpassat för att vara mer "vuxet" (Vad fan betyder det? Snälla förklara för mig som inte förstår), medan mitt gamla är dekorerat med posters och.. Nåväl, det är något stökigt, på gränsen till bombnedslag eller rentav total anarki. Jag borde städa, men jag är så sällan här så det har inte blivit av och det sköna är att ingen har anmärkt förrän nu.

De klampar i alla fall in och anmärker hur stökigt det är, usch vad hemsk min Guns 'n' Roses är, för den har dödskallar och sarkastiska svar som "Åh nej, döskallar" och "du kan va usch" som svar var inte uppskattat men jag blir så jävla lack. Nu är det tydligen jag som är boven i dramat som är ottrevlig.

Allt ska vara så förbannat jävla äckligt trevligt och enhörningar skiter regnbågar. De fattar inte att det inte är jag, de fortsätter att anmärka om allt, min musik som tydligen ger Morsan rysningar och gör henne rent nervös. Dödskallar och omslag som ser "hemska ut" och så vidare, allt ska de anmärka om. Allt som betyder för mig, som gör mig till den jag är. Jag hatar det. Allt ska vara så trevligt och sofistikerat och bra (på ytan av deras falska fasad), de förstår inte att det inte alls speglar världen som är full av idioti och institutionaliserad hjärntvätt. För man ska inte sticka ut, man ska inte göra nånting som provocerar, allt ska vara perfekt lagom, pretentiöst duktigt och trevligt.

Jag vill behålla mitt tonårsrum som just ett tonårsrum, en fristad från allt sånt, för att kunna stå ut mig själv och bli mer "vuxen". De förstår verkligen inte hur svårt det är för mig. De förstår verkligen inte mig. Jag drömmer om att flytta mil härifrån och kunna skylla på avståndet för att slippa den kontroll jag upplever inom familjen - för att kunna vara mig själv och vara lycklig.

Nu är jag otålig, min rastlöshet gror hela tiden, men jag måste ha ett jobb för att kunna flytta hemifrån, men jag tänkte även söka någon kurs i Malmö jag fann på Studera, som livlina ifall jag inte hittar något jobb. Jag är fruktansvärt trött på att plugga, men "Skrivande som metod och gestaltning" verkar intressant och skulle innebära att flytta till nedåt och innebära det jag längtar så efter: Dels att flytta nedåt, samt att flytta hemifrån.

Eller att plugga Kulturjournalistik, vore ju intressant men det är på halvtid..  Men det finns ju även en annan kurs "Musikvetenskap: Att skriva om musik" i Lund. Kanske kan man plugga båda dem? Så mycket tankar, så mycket framtidsoro, som eldas på av konstanta frågor och krav om att veta hur mycket poäng jag saknar - vilket kan översättas till hur lång tid det tar innan jag faktiskt ska plugga journalistik.

Vilket bringar ännu mer framtidsoro i tankarna om huruvida jag kommer in i Lund över huvud taget - med begränsade platser, stenhård konkurrans och nutidsorienteringsprov som ger mig en ordentlig klump i magen. Prov gör mig nervös nog, prov i allmänbildning (som kanske är något bristande) ger mig allvarlig ångest. Det finns förvisso journalistikprogram i Kalmar, Göteborg och Stockholm - varav det sistnmämda är uteslutet. Kalmar är tänkbart och deras program verkar mycket mer lockande och roligt .. Men det uppkommer nya dilemman. Nåja. Det ligger i framtiden, men det orsakar mig mycket huvudvärk och magklumpar.

Det löser väl sig, men det är skönt att skriva av sig. Jätteskönt faktiskt.Nu får jag avsluta inlägget innan älskling dör av nyfikenhet!

Ja, jag har "backslick". Get over it. Jag är ändå mer äkta än dig.

We can run to the far side of nowhere, we can run 'til our days are gone.

Hej, tänkte skriva ett litet inlägg!

Sitter här och lyssnar på Social Distortion's senaste platta Hard Rymes And Nursery Ryhmes, dricker min andra eller tredje kopp kaffe ur min AC/DC-mugg och tänker på allt möjligt. Till exempel att jag är fruktansvärt dålig på att studera intensivt. Jag tappar fokus och måste pausa konstant, får ingeting gjort. Har jag ADHD eller är jag bara trög? Har jag fått såndär simplistisk underdog-hjärna, kanske är jag sån "monkey see monkey do"- människa? Jag vet inte, jag börjar undra. Det är alltid lättare att beklaga sig dock, denna gången måste jag göra det rätt, jag ska göra mitt bästa,  även om jag bara kunde sätta mig i min imaginära bil och sätta plattan i mattan och köra långt bort till en alternativ dimension, där jag kan vara i fred med människorna jag älskar.

För mina vänner och min flickvän betyder så mycket mer än pengar, mer än arbete (bara man har nåt att fylla dagen med), mer än normer om hur man "ska" vara och se ut... Sånt strunt är inte vad som gör livet värt att leva, det är bara hittepå. (Sociala konstruktioner och sånt, som tillskrivs en viss status och bla bla bla. Vi har nyligen gått igenom sådant i plugget.) Blir detta ens förståeligt eller bara lösryckta tankar som lätt bättre i sin ursprungliga kontext - i mitt huvud?

"Jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och presen". Lars Winnerbäck är en ottroligt klok och djup man! Hur som helst, lite sidospår..

Social Distortions senaste platta finns på spotify och är fruktansvärt bra, som allt de någonsin producerat. De är en sån artist som inte förändras allt för mycket, som man vet att de alltid levererar, oavsett trender och liknande bullshit. Kanske inte lika förbannat konsekventa som Motörhead; Lemmy skiter fullständigt i vad alla tycker förutom sina fans och skriver fucking rock'n'roll som står högt över trender och som alldrig förändras. Gång på gång levererar de, det respekterar jag sådana artister så mycket för. Inte som artister som Linkin Park, till exempel.

Hybrid Theory och Meteora, säger jag bara, sen gick det utför. Förvisso är Minutes to Midnight jävligt mysig och lyriskt skicklig, men inte som Linkin Park var, då Chester fortfarande skrev ångestfulla texter präglade av sina misslyckade äktenskap, drogmissbruk där han inte stod ut med sig själv i en blandning av självömnkan och hat. Minutes to Midnight har kvar lite av den ångesten, i min mening, men är mycket mycket lugnare. Jag saknar det förbannade, aggressiva! Deras senaste har jag svårt att greppa, den är för komplex för mig kanske, men känns spretig och underlig och är så jävla långt ifrån vad Linkin Park var och lät. Nu är mitt hat mot nya LP något mer nyanserat förvisso och nya plattan leverar faktiskt två bra låtar, som The Messenger och Iridescent med den genialiska textraden som vittnar om hans nya perspektiv på saker och ting "Remember all the sadness and frustration, and let it go. Let it go."

Ett annat exempel är Green Day, jag minns när American Idiot kom ut 2004 och varje fjortisjävel tog på sig en slips och nitskärp och trodde sig vara "punk" och hade "alltid" älskat dem. Missförstå mig inte, i retrospekt är den en sjukt bra platta, full av jävlar anamma och agerar som en politisk kommentator och kritk mot den dåvarande Bush-regimen. Definitivt jämnförbar med NOFX's regimkritiska The War On Errorism ett år tidigare. Men därefter blev de "mainstream" och spelades på radio och varenda fjortis lyssnade på dem och jag övergav dem för aggresivare och i många fall äldre punk och förkastade den nya punkrocken som "oäkta". Framgång är inte alltid att sälja ut, men det känns som de sedan dess har radioanpassat, liksom band som Rise Against (Hero of War är en jättefin protestballad mot krig, men när Rix FM spelar den är något fel) och Backyard Babies (som så snällt och radiovänligt sjunger "fuck off and die" utan den jävlar anamma och fuck-you attityd de hade förr, jämnför till exempel med Bombed från Total 13-plattan).

Guns'n'Roses. Don't get me started. Axl's ego splittrade Guns'n'Roses och gjorde bandet till ett spöke, en parodi på vad det var för 15-20 år sen, med Axl som den enda orginalmedlemmen kvar och ett kompband som tonsatte hans ego till något som låter inspirerat av industrial och nümetal-vågen på 90-talets slut, som sedan länge har sinat. Efter 14 år släpper han Chinese Democracy och det låter så långt ifrån Guns'n'Roses man kan komma. Nej jag ska inte ge er en mer detaljerad utläggning som kan vara i flera sidor utan lämnar det.

Vilket sidospår. Minns inte vad inlägget ursprungligen handlade om, men det blev till ett missnöjesinlägg om hur band säljer ut och liknande.. Gav mig något att skriva åtminstone, har inte gjort något nämnvärt på sistone så! Nu ska jag plugga, sen duscha sen iväg och fika! Awesome.

Ha det gött och rock on!

(Sidenote: Låten Can't Take It With You med något gospelinspirerade körer föll mig inte i smaken, men förövrigt gäller det fortfarande: Social Distortion levererar!)