Varning för ett politiskt inlägg

Nåväl, har väl inte något nämnvärt antal läsare i alla fall. Så det är väl ingen större risk med att bli lite politisk.

Efter söndagens avsnitt av Agenda beskriver Göran Persson nyvalet som en möjlighet, snarare än en nackdel för de större politiska partierna - det vill säga både för Moderaterna och Socialdemokraterna. Såväl som för Sverigedemokraterna, troligtvis. Men det han tryckte på var behovet av blocköverskridande samarbete, för att föra Sverige framåt. Jag blev fundersam och lite konfunderad.

Personligen ville jag ha en vänster-regering och blev besviken på hur det blev, att Sverigedemokraterna valde att orsaka politiskt kaos. Även om jag inte håller med om att Alliansen har någon större skuld - eftersom de gjorde vad de sagt att de skulle göra, det vill säga att lägga fram en gemensam budgetproposition och rösta på dem  - så tyckte jag att de kunde lagt ner sina röster och därmed släppa fram den rödgröna regeringen. De sa nämligen att de skulle släppa fram en regering med större parlamentariskt stöd än dem. Nu inser jag dock att det var lite naivt och dumstridigt. Det vore ren taktik, inte politik. Det är knappast vad vårt land behöver, när debatterna har gått ifrån ideologin och mest blivit en smutskastningskampanj. Det vi behöver nu är inte fler krig om vems fel det var att vi hamna här, vem som bröt mot vilken praxis vid vilken tidpunkt för alla är de lika goda kålsupare.

Jag har tyckt ett tag att Socialdemokratin har gått för långt åt höger, de ligger där i mitten och hoppas på att vinna röster från medelklassen, de obeslutsamma mittenväljarna. Det jag missat är, som Persson uttryckte att där i mitten finns också Moderaterna. Det är kanske snarare Centerpartiet och Folkpartiet som gått högerut och gjort att Alliansen har blivit ett nyliberalt experiment som förtjänar all kritik. Nästan. Trots allt så har de fört Sverige framåt och försökt att hålla Sverige att hålla huvudet över ytan, medans allt fler länder ute i Europa har börjat sjunka ner i det träsk som det europeiska samarbetet förorsakat. En efter en dras euro-länderna ner, listan över länder med dålig kreditvärdighet, stora lån och budgetunderskott kan göras lång. Sverige har dock hållit sig över ytan, vi har till min kännedom högsta betyg bland ett fåtal andra länder.

Detta är något som Allianspartierna gärna framhåller, men problemen hopade sig bakom kulisserna. Ungdomsarbetslösheten är hög och de som har jobb har ofta otrygga anställningar, företag har börjat komponera de mest underliga och juridiskt tveksamma anställningsavtal med otaliga svårbegripliga klausuler som innebär straffavgifter och kan innebära kontraktsbrott. Inget en nittonåring som fått sitt första jobb och inte har resurser att bestrida vågar säga emot. Särskilt inte eftersom allt fler unga står utan facket i ryggen. Inom vården gör riskkapitalbolag vinst, medans personalen går på knäna. Undersköterskor, sjuksköterskor, lärare förväntas göra allt mer, på allt mindre tid. I tunnelbanan jagas alla som inte är vita på pass, de får veta att ser de ut på ett visst sätt så kommer de alltid misstänkliggöras, i T-banan, ute på orten, på arbetsmarknaden.. Allt fler fick somna med en klump i magen, över det ökade trycket på jobbet, över att inte veta ifall de får det där SMS:et på morgonen och kan få ett till pass, så att de har råd att betala hyran. Men statistiken såg bra åt i alla fall.. Så när det blev regeringsskifte blev jag trots allt lättad. Kanske kunde den omtalade "vänstersvängen" ske.

Men så gick Jimmie Åkesson in i väggen, och chefsideologen Mattias Karlsson lät radikalisera Sverigedemokraterna. Plötsligt var det som att de slet av sig masken och visade sitt verkliga ansikte. Det var verkligen ingen vacker syn. Det ironiska är att de tycks ha vunnit sympatier genom sitt beslut att rösta på Alliansens budgetproposition för att sänka regeringen - och därmed sviker pensionärerna, bland annat. Välfärden, pensionärsskatten, det var bara ett luftslott alltihop, en dimridå som nu fallit till förmån för deras huvudsakliga mål, att stänga Sveriges gränser, misstänkliggöra människors rätt att vara i Sverige och splittra samhället - eller som de kallar det, föra ner invandringen till en europeisk nivå. Jovisst. Förmodar att deras framgångar i opinionen, trots deras ansvarslösa hot att sänka varje regering som inte gör som de säger och uttalanden som luktar trettiotal, helt beror på en markering mot etablissemanget.

Kanske hade Gudrun Schyman rätt när hon sa att blockpolitiken har spelat ut sin roll. Övriga partier behöver åtminstone markera att de inte kommer att ge vika åt främlingsfientliga krafter. Tillsammans.Kanske  med, kan ett blocköverskridande samarbete till och med föra Sverige närmre den där vänster-svängen. Hur då, undrar du kanske nu. Ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna måste väl vara den mest oheliga av allianser? Säkerligen är det svek mot Socialdemokratiska såväl som Moderata väljare? Detta skulle förvisso cementera Socialdemokraternas roll som ett mittenparti, något som jag egentligen ogillar, eftersom jag anser att Vänsterpartiet är bättre på att föra klassisk Socialdemokratisk politik än vad (S) själva är. Det är såklart mycket förenklat, men se några klipp från Palme tiden, då denna fantastiska man uttalade att han var en stolt demokratisk socialist. Se det klipp där Palme förklarar varför vinster i välfärden inte är någon bra idé.

""Ett privat, av vinstintressen styrt system klarar inte målet att på lika villkor ge människorna de sociala tjänster de behöver." (Olof Palme, 1985)


Då kanske ni förstår vart jag kommer ifrån, vad jag menar. Men. Tänk om ett blocköverskridande samarbete mellan de två största partierna kan både splittra Allians-samarbetet och föra Centerpartiet och Folkpartiet en smula åt vänster igen, åtminstone tillbaka till mot mitten där de en gång befann sig - och samtidigt föra gammalt groll åt sidan och faktiskt föra Sverige framåt på ett ansvarsfullt sätt, och samtidigt utesluta Sverigedemokraterna från makten. En vänstersväng, alltså. En liten sådan, måhända. Tills vidare, tills 2018, för då står borgerligheten splittrad och kanske då kan Socialdemokratin återvända till vad den än en gång var och införa konflikten mellan vänster och höger - inte det ena blocket mot det andra, utan vad som ska privilegieras, kapitalet eller arbetsrätt. Som en Fenix kanske det ideologiska kan återuppstå ur askan av svensk politik.

Because I'm happy

Jag är trött och bakfull, men glad!

Det har varit en bra vecka! Jag var på två fester förra helgen, hängde med Leo i söndags och lagade potatis och purjosoppa, eftersom han är vegan - han käkar alltid upp min mat när han är här haha! Så vi bjöd alla i korren som ville ha på soppa!

I måndags var det spelkväll i korridorens kök, jag förlorade hela tiden men det var ändå kul. Vi spelade monopol och kapitalisten Sergey vann stort, trots att jag gav bort mina gator när jag förlorat och försökte skapa revolution haha! Sen spelade vi fyra i rad, men förlorade gång på gång eftersom Sergey och Jolene är så jäkla sneaky och skapade fällor som jag blint gick rakt in i!

Tisdagen spenderades i Växjö, sen träffade jag Leo igen och hängde med honom och Jolene långt in på småtimmarna. Eller var det i Onsdags? Mitt minne är inte det bästa.. Men det var najs i alla fall.

Igår käkade jag sushi för första gången i mitt liv och Jolene försökte lära en hopplös västerlänning hur man använder ätpinnar. Det gick sådär, men blev bättre efter hand! Sen på kvällen satt vi i köket och spelade monopol långt in på natten, jag smådrack lite och sådär. Spelade med Filip, Maurice och Jolene.

Sen kom Sergey ut ur sin håla, eftersom han precis lämnat in sin hemtenta innan tolv - och vi fortsatte att dricka whiskey-cola och spela. Jag vann faktiskt en gång- hör och häpna- och Sergey passade på att hämnas och kalla mig kapitalisten! Sen gick det utför ju mer jag druckit men vad gör det! Sergey fick hjälpa mig att hålla koll och göra transaktioner, lite illa! Satt uppe långt in på småtimmarna, sen fick jag titta till Jolene, som inte mådde så bra, stackaren. Hon tål inte så mycket! Så vi satt och fyllepratade till typ halv nio på morgonen.

Nu knackade minsann Sergey på dörren och ville hänga igen. Najs. Älskar min korre, kommer sakna dem så jävla mycket över julen! Att bo här har verkligen hjälpt mig komma ur mitt skal och vara mer social! Men nu måste jag dra och umgås lite!

It lives.

Tänkte återuppliva bloggen. Tankarna flyger som vanligt genom huvudet. Har inte skrivit på väldigt länge, bara låtit dem snurra runt i huvudet som en tornado.

Tänker mycket på det som varit, på människor som varit i mitt liv, som har glidit bort. Vänner jag förlorat gradvis, som glidit bort och vissa som jag förlorat av högmod av dumhet. Men ibland sker det oväntade, en människa jag tänk väldigt mycket på, som stod mig så nära, men som jag svek, trots att hon behövde mig, finns nu i mitt liv igen. Jag svek henne, såsom mitt ex som tvingade mig att säga upp kontakten svek mig. Snart ses vi igen, för första gången på flera år. Det känns konstigt, vad säger man, hur ska jag bete mig? Kommer det vara som att tiden inte passerat alls, eller kommer det kännas märkligt? Vad ska vi hitta på? Vart kommer vi att ses? Jag längtar tills den dagen, samtidigt som jag är nervös.

Jag tänker på människor jag älskat, som var mitt allt, som svikit mig, bedragit mig men även de som det helt enkelt inte fungerade med. De finns alla i mitt hjärta, alla de vänner och ex som en gång funnits i mitt liv, för jag vet att det har gjort något avtryck, betytt något för någon. Det är väl huvudsaken, att man gjort något som betytt något.

Jag har fastnat i ett nät av gamla minnen och en rädsla av förändring. Jag stapplar fram igenom livet, helt planlöst och kaotiskt. Ingenting är såsom jag trott eller tänkt för några år sedan, men här sitter jag i en helt annan stad, med studieskulder och undrar hur jag hamnade här. Var detta vad jag ville? Vart ska jag ta vägen sen, när jag tvingas ut i det verkliga livet? Vad händer om jag inte trivs med mitt jobb, mina kollegor med mitt liv? Kommer jag hitta någon som stöttar mig, som räddar mig och är min stöttepelare när rädslan gror fast i mitt medvetande?

Jag känner mig ensam, vilsen, med en besatthet för det förflutna. Jag har bestämt mig att försöka vända blad, få ett avslut på ett kapitel i mitt liv som raserade allt jag hade byggt upp i min fantasi om hur framtiden skulle se ut. Jag vill ha sinnesro, men hittar den aldrig. Antar att detta är ett steg på vägen. Jag måste komma nånstans, hitta ur mitt skal och börja leva igen, inte bara existera, flyta med.

Ikväll ska jag försöka hitta ur mitt skal igen. Ska följa med Sergey och Filip, från min korridor, på en fest. Hoppas bara inte det blir som igår, när jag var på ett fest med utbytesstudenter tillsammans med Sergey. Han flög runt i rummet och kramade och hälsade på alla, pratade med folk och jag hängde efter som en svans, med grogg i hand. Höll mig till de jag kände igen, men vågade inte öppna upp, vågade inte sträcka ut en hand och öppna min mun. Ibland blev jag introducerad, oftast inte. Jag kände mig vilsen och missanpassad i mängden. Jag trivs bäst i små sällskap med människor jag känner, som gillar samma musik som mig, tänker som mig och som jag vet förstår mig. Men jag måste hitta ur min "comfort-zone". Därför plågar jag mig själv med fester som den. Jag har inte tillräckligt med öl för att ta den bekväma vägen, att dricka tills obehaget försvinner. Ikväll har jag åtminstone Filip, han är lite lugnare är Sergey som flyger runt i rummet hejdlöst.

Vad var poängen med detta? Borde jag ens publicera detta osammanhängande svammel till inlägg, eller borde jag ta bort det och nöja mig med att jag satt ord på mina tankar?

Nej, jag måste börja ta chanser. Vem fan bryr sig om vad någon tycker. Nu ska jag fan ta en dusch och göra mig redo för kvällen! Får försöka peppa till nu istället!