Tänkte återuppliva bloggen. Tankarna flyger som vanligt genom huvudet. Har inte skrivit på väldigt länge, bara låtit dem snurra runt i huvudet som en tornado.
Tänker mycket på det som varit, på människor som varit i mitt liv, som har glidit bort. Vänner jag förlorat gradvis, som glidit bort och vissa som jag förlorat av högmod av dumhet. Men ibland sker det oväntade, en människa jag tänk väldigt mycket på, som stod mig så nära, men som jag svek, trots att hon behövde mig, finns nu i mitt liv igen. Jag svek henne, såsom mitt ex som tvingade mig att säga upp kontakten svek mig. Snart ses vi igen, för första gången på flera år. Det känns konstigt, vad säger man, hur ska jag bete mig? Kommer det vara som att tiden inte passerat alls, eller kommer det kännas märkligt? Vad ska vi hitta på? Vart kommer vi att ses? Jag längtar tills den dagen, samtidigt som jag är nervös.
Jag tänker på människor jag älskat, som var mitt allt, som svikit mig, bedragit mig men även de som det helt enkelt inte fungerade med. De finns alla i mitt hjärta, alla de vänner och ex som en gång funnits i mitt liv, för jag vet att det har gjort något avtryck, betytt något för någon. Det är väl huvudsaken, att man gjort något som betytt något.
Jag har fastnat i ett nät av gamla minnen och en rädsla av förändring. Jag stapplar fram igenom livet, helt planlöst och kaotiskt. Ingenting är såsom jag trott eller tänkt för några år sedan, men här sitter jag i en helt annan stad, med studieskulder och undrar hur jag hamnade här. Var detta vad jag ville? Vart ska jag ta vägen sen, när jag tvingas ut i det verkliga livet? Vad händer om jag inte trivs med mitt jobb, mina kollegor med mitt liv? Kommer jag hitta någon som stöttar mig, som räddar mig och är min stöttepelare när rädslan gror fast i mitt medvetande?
Jag känner mig ensam, vilsen, med en besatthet för det förflutna. Jag har bestämt mig att försöka vända blad, få ett avslut på ett kapitel i mitt liv som raserade allt jag hade byggt upp i min fantasi om hur framtiden skulle se ut. Jag vill ha sinnesro, men hittar den aldrig. Antar att detta är ett steg på vägen. Jag måste komma nånstans, hitta ur mitt skal och börja leva igen, inte bara existera, flyta med.
Ikväll ska jag försöka hitta ur mitt skal igen. Ska följa med Sergey och Filip, från min korridor, på en fest. Hoppas bara inte det blir som igår, när jag var på ett fest med utbytesstudenter tillsammans med Sergey. Han flög runt i rummet och kramade och hälsade på alla, pratade med folk och jag hängde efter som en svans, med grogg i hand. Höll mig till de jag kände igen, men vågade inte öppna upp, vågade inte sträcka ut en hand och öppna min mun. Ibland blev jag introducerad, oftast inte. Jag kände mig vilsen och missanpassad i mängden. Jag trivs bäst i små sällskap med människor jag känner, som gillar samma musik som mig, tänker som mig och som jag vet förstår mig. Men jag måste hitta ur min "comfort-zone". Därför plågar jag mig själv med fester som den. Jag har inte tillräckligt med öl för att ta den bekväma vägen, att dricka tills obehaget försvinner. Ikväll har jag åtminstone Filip, han är lite lugnare är Sergey som flyger runt i rummet hejdlöst.
Vad var poängen med detta? Borde jag ens publicera detta osammanhängande svammel till inlägg, eller borde jag ta bort det och nöja mig med att jag satt ord på mina tankar?
Nej, jag måste börja ta chanser. Vem fan bryr sig om vad någon tycker. Nu ska jag fan ta en dusch och göra mig redo för kvällen! Får försöka peppa till nu istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar