Sweden Rock -13

Jag är medveten om att jag inte bloggat på år och dagar (mja, inte redit kanske men inte på väldigt länge åtminstone.)

Brukar ju skriva ett inlägg efter varje års Sweden Rock, så det får jag väl göra i år med då!

Som brukligt var känslan att komma till festivalen en känsla av att komma hem. Borta bra, Norje bäst. I några dagar, sen vill man bara hem och ta en dusch och sova ut! I år var inget undantag, men det kändes lite annorlunda trots allt.

Jag skulle ha varit där med Macke, men han sålde sin biljett. Muffe kunde inte hänga på som tältvaktar-hora, som jag kallade honom förra året. Det vill säga, en alkis som bara sitter på campingen och super och får privilegiet att vakta tillhörigheterna när man är inne på festivalområdet. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig och blev därför en lite lugnare, mer nedtonad festival-känsla i år. Jag hängde på Julle och hans polare Linus, och sen kom även Julles flickvän och hennes tjejpolare. Resultatet, då jag blivit allt mer tillbakadragen och introvert numera (tyvärr) blev att jag kände mig lite som femte hjulet ibland. Jag bara hängde på, ungefär.

Julle och Linus lyssnar dessutom nästan exklusivt på dödsmetall, något som inte alltid faller mig i smaken, men som gjorde att jag såg akter som jag normalt sett kanske hade hoppat över - men även missade lite som jag kanske velat se. Notera att detta är bara ett uttryck av vad jag kände (känner?) och inte menat som att peka ut någon. Linus och Julle är jävligt schyssta grabbar, men jag är inte den som söker efter det hårdaste av det hårda och försöker vara "brutal" och ser inte ner på någon genre inom rocken, direkt.

Efter att vi fått upp tälten och knäckt första ölen, följt av någon öl till, blev första banden vi såg Vader. Jag hängde mest med, men det var ganska schysst och påminde ibland om Slayer. Dock var de bättre i just det live-sammanhanget än när jag senare lyssnade in dem på Spotify.  Jag funderade på att se halva setet av Sister Sin, men eftersom grabbarna ville se Vader blev det att jag hoppade över det.

Därefter såg vi Sweet, vilket var ganska nice. Jag är inte något stort Sweet-fan, faktum är att kunskapen där är lite bristande på deras diskografi. Men det var ändå rätt många låtar man kände igen och bäst var Love Is Like Oxigen och såklart Ballroom Blitz som de avslutade med.

Det blev även sista bandet, jag tror de andra käkade lite innan vi stack tillbaks till campet - medan jag fick se på för jag bunkrade upp med ravioli och körde ekonomiskt istället. Något som jag fick höra mycket och ofta under festivalen. Det blev ett stående skämt. Tyvärr så såg jag inte Candlemass på kvällen utan stannade kvar och drack öl tills det var dags att krypa till kojs. Det är väl det jag ångrar mest i år, att jag inte såg dem.

Andra dagen så var det såklart Raubtier och nationaldagsfirande som gällde. Vi missade nationalsången och början av setet men såg deras framförande av den på Youtube och måste säga att det var lite av en besvikelse. Inget slår Sabatons nationaldagsfirande och deras förmåga att väcka en svällande nationalkänsla man knappt visste att man hade.

 Anledningen till att vi missa den var att vi var slöa på morgonen och att det var - som vanligt - jävligt mycket kö in till området. Men resten av spelningen var som alltid sjukt bra, Raubtier leverar alltid. Bäst var Hjärteblod, som blivit min favoritlåt och som går på repeat här hemma, mer eller mindre.

Jag försökte även att få tag i Putte, en av smålänningarna jag träffade på SRF för två år sen. Både under och efter spelningen smsade vi och försökte hitta varann och sen när grabbarna åter igen skulle käka väntade vi lite innan vi gick för att se Sonata Artica. Väl där var grabbarna något missnöjda, jag var den enda som ville se Sonata och de tyckte inte det var brutalt nog, utan alldeles för trallvänligt och popigt för deras smak. Jag lyckades träffa Putte, men bara i typ två minuter, innan han skulle dra tillbaks till sitt camp och träffa sin farsa - så det var ju rätt trist.

Efter några låtar var tålamodet för Sonata Artica helt slut och jag fick gå med på att gå efter halva spelningen, men jag har åtminstone sett dem! Eftermiddagen spenderades sedan tillbaks i campet där vi drack en hel del öl, innan det var dags att bege sig in till området igen för att säkra bästa platserna till Amon Amarth. Vi, eller de, käkade lite under slutet av Status Quo och jag beställde tre öl för att fukta strupen under den långa väntan. När Quo var slut satte vid oss vid stängslet och jag försökte att se så mycket som möjligt av Five Finger Death Punch, men upplevelsen var ganska dålig på grund av dålig sikt och lite snack. Men jag såg dem, fast på avstånd.

Sen var det äntligen dags för Amon Amarth, som helt klart tog priset för bästa spelningen i år enligt mig. Det var riktigt häftigt, med ett stort vikingaskepp på scen och "lajvare" som slogs med svärd och yxor på scen. Jag headbangade så att jag tappade glasögonen, men en vänlig säkerhetsvakt tog upp dem till mig. Julle och Linus stog mest och såg stencoola ut:

Herpa-derp. Alltid lika smickrande på bild....

 Därefter såg vi på Kiss, men de kändes lika gamla, trötta och sletna och showen var lika urvattnad som Mötley Crüe förra året och som Priest för ett par år sen på deras sista spelning. De börjar bli gamla, rock-gubbarna. Scenshowen var extremt stor och påkostad scenshow. Trots all eld och fyrverkerier slog det knappt gnistor om gubbarna. Det är en sådan akt man vill ha sett, innan de blivit för gamla men som man önskar att man kunde sett när de var på topp. Tyvärr var man ju inte född då, inte ens påtänkt.

Fredagen blev en ganska lugn dag, en dag då man kunde dricka öl och gå runt på marknaden och önska att man hade mer pengar. Budgeten var knaper i år, egentligen hade jag knappt råd att vara där, men jag är hellre fattig i sommar än att missa Sweden Rock! Det blev därför mycket ravioli och bara ett inköp på marknaden, nämligen en ny Iron Maiden tröja. Så nu kan man kasta sin gamla urtvättade Fear of the Dark tröja och bära den nyinköpta när man ska se dem om knappt en månad!!

Jag har redan sett både  Saxon och UFO, såväl som Amaranthe (som grabbarna ändå var måttligt roade av att se) så eftermiddagen spenderades därför med öl och en runda på marknaden istället. Följt av att hänga lite på campingen och dricka ytterligare öl. Newsted hade varit intressant att se, men vi hoppade över det. Vi skippade även Krokus och därmed blev första bandet Naglafar. Det var helt okej, men ännu en gång hängde jag mest med för att Linus och Julle ville se dem.

Därefter såg vi At The Gates, vilket var nice, men något händelselöst. Verkligen inte lika bra som Amon Amarth, men jävligt bra ändå. Bästa låten minns jag inte - inte för att jag var full utan mest för att spelningen var lite sådär rätt-upp-och-ner.Vi valde i alla fall att se At The Gates, för mig var det för att jag redan sett Europe och mycket hellre ville se dem. Linus stack och kikade lite på Europe, men jag och Julle såg hela konserten.

Sen var det dags för Hyporisy och jag var verkligen inte pepp inför det. Jag var lite småfull, men framförallt uttorkad som in i helvete eftersom vi druckit öl i solen hela dagen. En säkerhetsvakt gav mig vatten vid två tillfällen, varpå jag drack upp nästan hela flaskan på en gång. Men efter halva spelningen valde jag att gå hem och lägga mig. Dödsmetall och huvudvärk är ingen vidare kombination.

 Lördagens spelningar blev också lite senare på dagen, eftersom vi inte tyckte det var mycket att se förutom Kreator på dagen - som vi ändå skippade. Det bara blev så. Så det första bandet vi såg på festivalens sista dag var Accept, vilket blev andra gången för mig. De var helt klart lika bra som sist, jävligt bra spelning! Bäst var Fast As A Shark, så jävla roligt att sjunga med på introt. Metal Heart är dock med sjukt bra. Tror jag ändrar mig - bäst var Metal Heart.

Därefter satte vi oss i gräset och såg på Skid Row, som gång på gång tackade att de fick vara där. Otroligt tacksamma var de att de fick spela sina gamla dängor och marknadsföra sitt nya material. Vet inte hur många gånger han sa "thank you", asså. Bäst var ju lätt balladen I Remember You, sjukt mysigt!

Därefter var det dödsmetall på menyn igen, så jag passade på att gå tillbaks till campet istället medan grabbarna såg på Vomitory, för att klä på mig lite mer kläder. Jag fryser väldigt lätt och varje kväll hade jag varit både frusen och trött, vilket är mindre kul. Men denna kväll hade jag köpt kaffe och klädde på mig, fast besluten om att inte lägga mig "tidigt" för en gångs skull. Jag gick tillbaks till området och såg slutet av Rush, mest för att se dem. Är inget stort fan av dem, men det var kul att se dem ändå.

Årets sista spelning, med Avantasia var både plågsam och bra på samma gång. I flera dagar hade jag funderat på ifall jag ens skulle se dem, men bestämde mig för att göra det i alla fall. Många gamla minnen som jag helst sluppit tänka på drogs upp igen och jag stod där med gåshud och vattniga ögon och sa åt mig själv att skärpa mig. Bäst var nog Story Aint Over, men jag gick redan efter Farewell - vilket jag kände var passande - som var tionde låten av 16 totalt. Jag slapp därför rushen (haha Rush-en!) av människor på väg hem och efter att jag tagit årets sista öl - min tredje totalt den dagen bara eftersom jag skulle köra dagen efter - gick jag och lade mig.

Det var väl ungefär min Sweden Rock-uppelvelse. Detta året var ganska lugnt och gav inte så mycket roligt att skriva om, men vi får ser hur nästa är. Ha det bra, tills nästa gång (när det nu blir?) och rock on!