Det gör ont, men går ändå.

Jaha, här sitter jag och lyssnar på Nordman, fan i mig. Varför? Jag vet inte, har sett massa videopliggar med William Spetz, en ung man på 16 år som är väldigt kul och flamsig och hans polare Tora. William har även gjort en liten miniserie på SVT, Williams Lista. Jävligt rolig och begåvad ung man - som tyvärr får mig att känna mig gammal och stel. Hur som helst verkar de gilla Nordman-låten Ödet Var Min Väg väldigt mycket, så blev det att jag lyssnade på honom. Inget jag skäms direkt över så varför inte erkänna detta. Dessutom hade vi ett intern-skämt om låten vandraren som vi tjatade tills den drev alla till vansinne:

-Du har du hört om vandraren?
-Nej vadå?
-Han hade ingenstans att gå.
-Varför inte?
-Han har kommit fram till slutet.

Kanske inte så roligt bara sådär, men när man är där och tjatar sönder den tills omgivningen blir mordisk, DÅ är det fan kul.

Hur som haver har jag inte skrivit så mycket på sistone, har skaffat en ny blogg som ni känner till tror jag så ingen mening att jag länkar - med tanka på att de typ tre personer som följer min blogg redan känner till den. Väldigt inriktad på mina vänner som jag inte träffar så ofta och bor uppåtlandet känner jag att den här bloggen är, men känn er smickrade. Denna bloggen är för er!

Har inte haft ork att uppdaterar, kämpar på med allt, sömnlösheten, tankarna, ensamheten och det kanske låter deprimerande men jag orkar inte gå runt och låtsas att allt är bra som förväntas. Ingen verkar förstå heller, varför jag har så svårt att sova - som leder till hälsoproblem, har varit sjuk väldigt mycket på sistone. Tänk efter lite. Många vet inte ens vad jag bär på, vissa vet men verkar inte fatta ändå hur svårt det är för mig just nu. Sen finns de ju såklart de som förstår och som jag verkligen kan prata med och vara mig själv. Men det är inte många känns det som.Vad har man för vänner egentligen?

Men istället känns det som folk, speciellt vissa, klankar ner på mitt sätt att leva även om de kanske bara menar väl känns det inte så. Känns mer som de pekar ut allt som är fel med mig och berättar hur jag ska leva för att få ett lika perfekt liv som dem (än en gång är det en viss person) som är vältränade har partner och ett bättre jobb. Sov bättre (jo det är ju lätt när man inte kan sova för att tankarna rusar och käkarna krampar), ät bättre (ja, okej det kanske jag borde men äter ett till två lagade mål om dagen så vad är problemet), träna mer (ja jag ska bara bli frisk men känns snart inte som någon tror på att jag är sjuk. VILL ju träna igen, men jag känner mig kropp och tränar jag utan att känna mig helt hundra får jag vara hemma flera dagar därefter).

Hatar känslan av att folk, i mitt huvud åtminstone, klankar ner på mig. Vet inte om det är så, men får ständigt känslan av att inte duga och jag vill bara skrika DRA ÅT HELVETE MED DITT PERFEKTA LIV DÅ!!

Aggro? Ja. Det blev visst ett aggro-inlägg. Nu är det ur mig. Nu kan jag gå vidare med inlägget om ingeting egentligen. Vad var det nu jag började skriva om. Jo, jag hatar känslan att man måste le och låstsas att allt är bra. Min familj verkar inte ens förstå, eller så gör de som alltid - le och låtsas att allt är bra utåt. Suck. Falska människor.

Förövrigt funderar jag på att fortsätta plugga, har sökt in till våren. Morsan blev så glad att hon började böla. Äntligen gör han något med sitt liv. "Åh vad roligt för dig, det är ju sånt du tycker är roligt och vill göra" blir i mitt huvud "Åh vad roligt, äntligen duger du och kastar inte bort ditt liv. Nu kanske jag kan skryta om min son på våra falska släkträffar (där allt man pratar om är arbetet eller den fina utbildnen som kusinerna går i princip och allt så vara så jävla fint och trevligt

Finns en anledning till att jag inte gått på en enda släkträff på hur länge som helst. Tål fan inte min egen familj.). Så tycker hon att om jag flyttar ner till Malmö kan jag ta kontakt med mina snoffsiga kusiner. Ja, jo de är ju party. Vill inte ha med dem att göra. Gör detta för mig och enbart mig, inte för dem. Ville egentligen gå tvärt emot, bli familjens svarta får men jobbmarknaden är åt helvete och kraven allt högre att man SKA ha en utbildning oavsett vad man vill jobba med. Man ska vara högutbildad OCH ha ett par års erfarenhet helst om man ska få ett jobb. Har man inte det - då får man inte heller den erfarenhet som eftersökt och då är man körd.

Men det är faktiskt nåt jag kan tycka är kul och intressant, så får väl sluta sätta mig på tvären. Hoppas att jag kommer in, har sökt kulturjournalistik i malmö, lite webbdesign-liknande grejer och så vidare. Funderar även på journalistik och medieproduktion till hösten i Kalmar. Muffe har ju 3-4 år kvar där uppe då (till hösten) och den är på tre år så det hade blivit en kul tid i mitt liv tror jag, plus att jag behöver lite nytt i mitt liv nåt radikalt. Behöver komma härifrån, ägna mig åt nåt jag tycker är kul. För min skull. Ingen annans. Nu är det mig det handlar om, jag behöver komma tillbaka, hitta lite motivation och bli mig själv igen, bli hel igen.

Just nu känner man sig tyvärr halv, bortkommen och ensam. Men det kommer. Läker såren med musikintresset, nya LP-skivor och festival och konsertbiljetter har blivit en stor utgift denna månaden -säker 3 tusen eller mer. Nej fan det räcker nog inte. Fyra. Har varit väldigt vårdslös med pengarna, det känns nu när man ska betala räkningarna. Det kommer bli hårt nu och julen annalkas om två månader. Nej, det ska jag inte tänka på nu, det är framtida problem. Just nu behöver jag sånt, nåt att se fram emot. Tankar om julen, var jag ska bo och hur det ska gå ihop med studerandet, ifall jag hittar nån ny lägenhet här eller om jag ska flytta härifrån och hur ekonomin ska gå ihop. Det vill jag inte tänka på.

Världens längsta inlägg. Ber om ursäkt för det. Behövde lite utlopp. Har mycket inom mig. Tack för att ni finns, ni som betyder och ni som mot all förmodan läser (typ tre pers?).