I morse på Bandit intervjuades ett skönt gäng som numera kallar sig Junkstars och ett par redigt grymma låtar från deras kommande platta spelades. De ska även släppa en dokumentär - där de spelat in allt, verkligen allt från ett fattig gäng rockers liv där de går på festival, dricker sprit och knullar (fast de sa att man inte får ligga som asprirerande rockstjärna? En av dem får ligga iaf, säkert Matte, som är tydligen är ihop med Max syster - dvs gitarristen och sångarens syrra).
Ser verkligen fram emot nästa tisdag, tror jag det var, då ett avsnitt av Junkstar Lifestyle kommer ut och såklart plattan, With A Twist of Lemon.
Jävligt skön, rättfram rätt igenom sann rock'n'roll. Se bara videon där de festar och dricker jäger under inspelningen av deras musikvideo liksom. För jävla bra text har låten (nedan) också! Lyssnar på den om och om igen!!
Gemensamma influenser tycks vara Social Distortion, Backyard Babies och Hellacopters. Casualties och Rancid nämdes även som favoritband hos några, bland annat! Gilla!! De bär Rancid och Lars Fredriksson-t-shirtar, jeansväst och skinnpajer - och Max berättade med ett skratt imorse att när han träffade (?? vågar inte uppge felaktiga uppgifter, hitta det inte i intervjun) bar han en The Clash-tisha och sa att han var "så jävla punk!". En av dem liknar Dregen jävligt mycket. Pluspoäng på punk-influencer. Pluspoäng på allmänt bra influencer. Pluspoäng på att de har en skåning som frontman. Pluspoäng på att de verkar så jävla rock'n'roll! Fuck yeah!!
Ikväll blir det utgång till Bishops Arms med Muffe, men när man peppar denna låt känns det som jag är aaaldelles för pep för att bara ta "nån" öl! Tur att jag, olikt honom, inte jobbar imorgon, haha!
Kolla in:
http://www.junkstarsofficial.com/
http://www.facebook.com/junkstarsofficial
http://open.spotify.com/artist/6hsLu8nrBs727WbiDSjnaS (Rock'n'roll Allstars som de hette tidigare, men som de inte fick hete för Gene Simmons haha!)
Hör intervjun här:
http://play.bandit.se/catchup/6165
Rock on!
fredag 28 september 2012
torsdag 27 september 2012
Don't stop believing.
Hittade en smart kille på youtube. Klickade subscribe direkt. Han verkar fatta vad allt handlar om. Smart kille.
Hey hey, my my Rock and roll can never die.
Här sitter man igen, sjuk och nere. Jag hatar mitt imunförsvar, blir aldrig av med förkylningen, har haft hosta i över en månad och blir sjuk, sen frisk(are?) sen sjuk igen. Kanske har jag för brått, så fort jag blir friskare tränar jag och festar vilket kanske inte är bra om sjukdomen är kvar i kroppen. Vilket den tycks ha varit, den försvinner ju aldrig.
Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.
Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.
Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?
Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!
Battleme-covern från Sons of Anarchy:
And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.
Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.
Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.
Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.
Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?
Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!
Battleme-covern från Sons of Anarchy:
And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.
Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.
söndag 23 september 2012
Unhappy birthday to me...
Då var det avklarat. Så känner jag ungefär. Skönt att det är över.
Ska man ha ångest över att ens egen familj kommer och "firar" en? Ska man behöva känna sig obekväm i sitt eget hem? Varför känner jag såhär? Känns inte som jag har någoting gemensamt med dem. Vill bara slippa dem. Men så fort de är på väg ut vill morsan arrangera fika-besök nästa helg. Eller när jag kan. Jag vill inte kunna. Jag gör allt för att slippa, bara stänga ut dem lite grann, få leva mitt eget liv och omringa mig av människor jag trivs med, mina vänner - när jag känner för det. För det mesta vill jag bara vill jag bara vara för mig själv.
Jag längtar bort, vill slå mig fri. Jag är 22 (imorgon), men känner mig ännu inte frislagen. Fången av min egen stad, av mig egen familj. Vill bara bort.
Jag avundas dig ibland. Jag vill också fly från allt, bara lämna alla problem bakom mig och inte bry mig om vad någon tänker och tycker. Men du flydde även från mig. För jag är inte bra för någon, inte för mig själv heller. Du skulle ju rädda mig från allt. Vi skulle fly söderut tillsammans och vara lyckliga där. Men vi kunde aldrig vara lyckliga tillsammans.
Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.
Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.
söndag 9 september 2012
You're my heroine.
Random depp-tanke när jag var ute och tog ett par cigg (jag vet, fy på mig, föll dit igen....) och lade mig i gräset och stirrade upp i skyn medan jag lyssna på musik:
Du var min drog, mitt heroin.
Mådde inte bra utav dig,
men klarade mig inte utan dig.
Du förgiftade mig,
och jag dig.
Kunde inte leva med dig,
men kunde inte leva utan dig.
Nu har du fått en ny fix,
nu är han din nya drog.
Och jag är fast här,
och försöker ta mig igenom avgiftningen.
Men jag är bättre av utan dig.
--
Nä, nu ska jag äta, sen träna bort dessa djävuls-demoner inom mig!
What a wicked game to play, to make me feel this way.
Du var min drog, mitt heroin.
Mådde inte bra utav dig,
men klarade mig inte utan dig.
Du förgiftade mig,
och jag dig.
Kunde inte leva med dig,
men kunde inte leva utan dig.
Nu har du fått en ny fix,
nu är han din nya drog.
Och jag är fast här,
och försöker ta mig igenom avgiftningen.
Men jag är bättre av utan dig.
--
Nä, nu ska jag äta, sen träna bort dessa djävuls-demoner inom mig!
What a wicked game to play, to make me feel this way.
Det finns inget starkare än total panik.
Great. Tre veckor har gått och jag har inte gjort nåt av det jag ville göra känns det som. Jag har inte haft någon ork, jag har mått rätt kasst. Men jag har även upptäckt hur underbart det är att bo själv och kunna göra vad fan jag vill. Har inrett lite mer "ungkarligt", kunnat sitta uppe utan att vara rädd att störa någon, kunnat göra mina egna regler. Men det har varit några tuffa veckor på semestern.
Inledde semestern med att vara sjuk, låg mest i sängen, såg serier när jag orkade och en och annan film. Sov för länge, fuckade upp dygnsrytmen. Började träna igen på måndagen efter Helgeåfestivalen, men hade fortfarande hosta och sjukdomen kvar i kroppen så jag blev sjuk åter igen. Detta varade några dagar, och jag fortsatte att sova bort min semester. När jag väl blivit frisk igen tränade jag själv, en söndag, förra söndagen måste det ha varit. Sen har jag faktiskt fortsatt träna, men har även fortsatt att vända dygnet och sitta uppe och smådricka, dumma mig och se serier, så något jobbsökande har det inte blivit.
Men har haft jävligt roligt också, som i Onsdags, när jag och macke spontant stack hem till mig efter att ha sett film och käkat på Max. Klockan var bara tio, så vi försökte fundera ut vad vi skulle hitta på. Blev att vi stack hem till mig och spelade Rock Science med dryckes-spel reglerna och det blev att vi drack till klockan halv sju på morgonen. Jag limmade fast min hand vid kinden - tyvärr så kom lite hår imellan så fick stå och dra väck limbitar ur håret. Lite hårförlust blev det, men inte synligt som tur är! Macke ollade även en bil. hahaha! Så jävla kul att supa med macke, det blir alltid galet! Dock fuckade jag upp min dygnsrytm ännu mer så har blivit att jag dygnat två gånger denna veckan samt sovit bort dagarna.
Nu har snart tre veckor gått, på onsdag börjar jag igen och jag får sån jävla panik på mig själv. Imorgon MÅSTE det ske, har två dagar på mig. Jag är väl sån, jag skjuter upp allt tills det är total panik, drivs av paniken att tvinga mig själv till att göra saker. Kommer aldrig kunna ha ett jobb med deadlines om jag inte skärper mig. Får sån ångest inför prestationer. Vill bara ha ett jobb, ett roligt jobb som jag kan gå till varje dag utan att känna någon press om vad jag ska göra med mitt liv, så länge jag gör nåt jag trivs. Så länge jag har en hyffsad lön så struntar jag fullständigt i prestigefyllda positoner, vill inte bli någon kontorsråtta, vill inte studera. Vill bara jobba, tycker det är något fint att vara en hederlig arbetande människa (och du menar jag riktiga jobb) och betala för sig. Bryr mig inte om något, skulle vissa säga åtminstone. Kommer aldrig duga för min familj antagligen men strunt samma. Det är mitt liv, nu ska ingen få säga till mig hur jag lever mitt liv. Nu är jag fri. Morsan har inget inflytande längre, har ingen som får mig att må dåligt hemma. Så varför mår jag som jag gör då?
Nåja alla säger att jag kommer över allt som hänt, så får väl lita på det. Kommer att hitta ett jobb, kommer att bli mer självsäker och förhoppningsvis mer vältränad. Driven av revanschkänslor och:
Inledde semestern med att vara sjuk, låg mest i sängen, såg serier när jag orkade och en och annan film. Sov för länge, fuckade upp dygnsrytmen. Började träna igen på måndagen efter Helgeåfestivalen, men hade fortfarande hosta och sjukdomen kvar i kroppen så jag blev sjuk åter igen. Detta varade några dagar, och jag fortsatte att sova bort min semester. När jag väl blivit frisk igen tränade jag själv, en söndag, förra söndagen måste det ha varit. Sen har jag faktiskt fortsatt träna, men har även fortsatt att vända dygnet och sitta uppe och smådricka, dumma mig och se serier, så något jobbsökande har det inte blivit.
Men har haft jävligt roligt också, som i Onsdags, när jag och macke spontant stack hem till mig efter att ha sett film och käkat på Max. Klockan var bara tio, så vi försökte fundera ut vad vi skulle hitta på. Blev att vi stack hem till mig och spelade Rock Science med dryckes-spel reglerna och det blev att vi drack till klockan halv sju på morgonen. Jag limmade fast min hand vid kinden - tyvärr så kom lite hår imellan så fick stå och dra väck limbitar ur håret. Lite hårförlust blev det, men inte synligt som tur är! Macke ollade även en bil. hahaha! Så jävla kul att supa med macke, det blir alltid galet! Dock fuckade jag upp min dygnsrytm ännu mer så har blivit att jag dygnat två gånger denna veckan samt sovit bort dagarna.
Nu har snart tre veckor gått, på onsdag börjar jag igen och jag får sån jävla panik på mig själv. Imorgon MÅSTE det ske, har två dagar på mig. Jag är väl sån, jag skjuter upp allt tills det är total panik, drivs av paniken att tvinga mig själv till att göra saker. Kommer aldrig kunna ha ett jobb med deadlines om jag inte skärper mig. Får sån ångest inför prestationer. Vill bara ha ett jobb, ett roligt jobb som jag kan gå till varje dag utan att känna någon press om vad jag ska göra med mitt liv, så länge jag gör nåt jag trivs. Så länge jag har en hyffsad lön så struntar jag fullständigt i prestigefyllda positoner, vill inte bli någon kontorsråtta, vill inte studera. Vill bara jobba, tycker det är något fint att vara en hederlig arbetande människa (och du menar jag riktiga jobb) och betala för sig. Bryr mig inte om något, skulle vissa säga åtminstone. Kommer aldrig duga för min familj antagligen men strunt samma. Det är mitt liv, nu ska ingen få säga till mig hur jag lever mitt liv. Nu är jag fri. Morsan har inget inflytande längre, har ingen som får mig att må dåligt hemma. Så varför mår jag som jag gör då?
Nåja alla säger att jag kommer över allt som hänt, så får väl lita på det. Kommer att hitta ett jobb, kommer att bli mer självsäker och förhoppningsvis mer vältränad. Driven av revanschkänslor och:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)