Unhappy birthday to me...

Då var det avklarat. Så känner jag ungefär. Skönt att det är över. Ska man ha ångest över att ens egen familj kommer och "firar" en? Ska man behöva känna sig obekväm i sitt eget hem? Varför känner jag såhär? Känns inte som jag har någoting gemensamt med dem. Vill bara slippa dem. Men så fort de är på väg ut vill morsan arrangera fika-besök nästa helg. Eller när jag kan. Jag vill inte kunna. Jag gör allt för att slippa, bara stänga ut dem lite grann, få leva mitt eget liv och omringa mig av människor jag trivs med, mina vänner - när jag känner för det. För det mesta vill jag bara vill jag bara vara för mig själv. Jag längtar bort, vill slå mig fri. Jag är 22 (imorgon), men känner mig ännu inte frislagen. Fången av min egen stad, av mig egen familj. Vill bara bort.

Jag avundas dig ibland. Jag vill också fly från allt, bara lämna alla problem bakom mig och inte bry mig om vad någon tänker och tycker. Men du flydde även från mig. För jag är inte bra för någon, inte för mig själv heller. Du skulle ju rädda mig från allt. Vi skulle fly söderut tillsammans och vara lyckliga där. Men vi kunde aldrig vara lyckliga tillsammans. 

Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.