Great. Tre veckor har gått och jag har inte gjort nåt av det jag ville göra känns det som. Jag har inte haft någon ork, jag har mått rätt kasst. Men jag har även upptäckt hur underbart det är att bo själv och kunna göra vad fan jag vill. Har inrett lite mer "ungkarligt", kunnat sitta uppe utan att vara rädd att störa någon, kunnat göra mina egna regler. Men det har varit några tuffa veckor på semestern.
Inledde semestern med att vara sjuk, låg mest i sängen, såg serier när jag orkade och en och annan film. Sov för länge, fuckade upp dygnsrytmen. Började träna igen på måndagen efter Helgeåfestivalen, men hade fortfarande hosta och sjukdomen kvar i kroppen så jag blev sjuk åter igen. Detta varade några dagar, och jag fortsatte att sova bort min semester. När jag väl blivit frisk igen tränade jag själv, en söndag, förra söndagen måste det ha varit. Sen har jag faktiskt fortsatt träna, men har även fortsatt att vända dygnet och sitta uppe och smådricka, dumma mig och se serier, så något jobbsökande har det inte blivit.
Men har haft jävligt roligt också, som i Onsdags, när jag och macke spontant stack hem till mig efter att ha sett film och käkat på Max. Klockan var bara tio, så vi försökte fundera ut vad vi skulle hitta på. Blev att vi stack hem till mig och spelade Rock Science med dryckes-spel reglerna och det blev att vi drack till klockan halv sju på morgonen. Jag limmade fast min hand vid kinden - tyvärr så kom lite hår imellan så fick stå och dra väck limbitar ur håret. Lite hårförlust blev det, men inte synligt som tur är! Macke ollade även en bil. hahaha! Så jävla kul att supa med macke, det blir alltid galet! Dock fuckade jag upp min dygnsrytm ännu mer så har blivit att jag dygnat två gånger denna veckan samt sovit bort dagarna.
Nu har snart tre veckor gått, på onsdag börjar jag igen och jag får sån jävla panik på mig själv. Imorgon MÅSTE det ske, har två dagar på mig. Jag är väl sån, jag skjuter upp allt tills det är total panik, drivs av paniken att tvinga mig själv till att göra saker. Kommer aldrig kunna ha ett jobb med deadlines om jag inte skärper mig. Får sån ångest inför prestationer. Vill bara ha ett jobb, ett roligt jobb som jag kan gå till varje dag utan att känna någon press om vad jag ska göra med mitt liv, så länge jag gör nåt jag trivs. Så länge jag har en hyffsad lön så struntar jag fullständigt i prestigefyllda positoner, vill inte bli någon kontorsråtta, vill inte studera. Vill bara jobba, tycker det är något fint att vara en hederlig arbetande människa (och du menar jag riktiga jobb) och betala för sig. Bryr mig inte om något, skulle vissa säga åtminstone. Kommer aldrig duga för min familj antagligen men strunt samma. Det är mitt liv, nu ska ingen få säga till mig hur jag lever mitt liv. Nu är jag fri. Morsan har inget inflytande längre, har ingen som får mig att må dåligt hemma. Så varför mår jag som jag gör då?
Nåja alla säger att jag kommer över allt som hänt, så får väl lita på det. Kommer att hitta ett jobb, kommer att bli mer självsäker och förhoppningsvis mer vältränad. Driven av revanschkänslor och:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar