"Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedradEbba Grön, bandet som fick mig att älska punk. Trots att tristessen inte är densamma, så kan jag relatera till stockholmsförortens tristess - jag inbillar mig att den inte är så mycket annorlunda från småstadstristessen här.
Att få växa upp i ditt sköte, är ett privilegium som få har haft
Så tack mor och far, tack mina lärare
Och tack alla vi alla vi som har det så bra...
Sverige, Sverige fosterland
Säg mig är det verkligen sant?
Jag har fått lära mig att tacka för maten
Och jag har fått lära mej att ja mår bra ja mår bra ja mår bra
Och jag känner efter och försöker man får ju inte bli en sån där ni vet
En sån som står och hänger, en sån som står och glor
Sverige, Sverige fosterland
Säg mig är det verkligen sant?
Jag har fått lära mig att aldrig ljuga om någonting
Aldrig sno på varuhus, för du vet hur fel det är
Och käfta aldrig med äldre folk för du vet att dom alltid har rätt
Men konstigt nog mår jag dåligt idag precis som jag gjorde igår"
(Ebba Grön- Schweden, Schweden)
"Det finns ingenting här för oss
nä ursäkta jag överdrev litegrann
vi kan ju knarka supa och slåss"
(Ebba Grön- We're Only In It For The Drugs)
Ja det stämmer så in på Kristianstad. Fylleri och slagsmål varje helg, knark är alldeles för vanligt. Sånt som blir i tristessen, oavsett hur "bra" vi har det i vårt jävla välfärdsland.
Vet förresten inte vart allt missnöje kommer ifrån, varför jag känner så här eller när, eller ens om det går över. Känns inte som enbart en tonårsfas. Kanske lättar det om jag nånsin kommer härifrån, först hemifrån, sen ifrån denna jävla stan.
Hur som helst. Kristianstadsdagarna är det enda som händer i Kristianstad och ger bara anledning till mer fylleri och mer idioter på stan som vill slåss. Lite överskattat egentligen med, men Tivolirock brukar trots allt vara årets höjdpunkt i Kristianstad. I år blev den med mest skit.
Jag blev för ivrig, jag började dricka redan vid ett då jag såg Maskinen, bara lite smått - men trots allt ren vodka ur min plunta. Festivalkänslan som jag saknat vällde över mig, jag har inte festivalat alls i år. Tycks inte finnas mycket intresse för det bland de närmsta i kretsarna och på grund av personliga skäl hoppade jag Siesta trots inbjudan - det hade blivit för jobbigt.
Jag drack inte mer än två klunkar, sen hängde jag lite i stan med Samuel, sen stack vi hem till mig för att inhämta mer sprit. Hade en halv sjuttis i pluntan, men hämtade andra hälften för att försäkra mig om en lyckad kväll och för att jag lovat Samuel lite med. Det slutade med att vi splittade ungefär hälften var. En halva brukar jag tåla, men jag drack för snabbt och det var sjukt varmt, och jag är ganska känslig mot värme. Jag behöver dricka mycket, och då menar jag inte alkohol. Jag drack många glas vatten senare på kvällen, men inget hjälpte mot min hemska uttorkning som förstörde kvällen.
Jag åkte hem redan vid tio, för att däcka och sova i tretton timmar. Vaknade och kände mig bra, men under dagen föll jag in i bakiskoma som brukligt. Vodka ger åtminstonde en skön komaliknande bakfylla där man bara sover hela dagen. Jag brukar inte må speciellt illa dagen efter, så länge jag inte blandar spritsorter, eller dricker öl. Bara vodka, men lagom är bäst. Varannan vatten känns tråkigt, och man blir lätt överentusiastisk på festival (om man ens kan kalla Tivolirock för festival?), men jag har lärt mig en läxa och ser till att ha nåt icke-alkholhaltigt att dricka nästa gång när det är så varmt. För förhoppningsvis blir nästa sommar ett bättre festivalår?
Hoppas på nya människor, bättre kontakt med befintliga och att behålla både studentlivet i Lund och Kristianstadsborna. Mina planer har jag redan deklarerat i föregående inlägg så jag ska låta bli att bli långrandig. Sakta släpper tristessens grepp om min hjärna känner jag, sockret från Dr. Peppern, som står brevid mig, rusar ut i blodomloppet och höjer blodsockret tillfälligt. Det och koffeinet från både kaffe och enerigdryck,som jag i smyg köpt, borde jag hålla mig någerlunda levande resterande av eftermiddagen,innan det är dags att äta igen. Många timmar till, sådan tur att jag har chips som nödproviant.
Min livstil är passivt självdestruktiv. Jag vet. Jag kan inte fortsätta med tillfälliga lösningar: Alkohol, nikotin, socker, fett och kolhyrdrater - och såklart koffein. Men jag älskar det, men samtidigt hatar det. Jag försöker sluta tusen gånger om, med allt utom koffeinet. Överväger om det är värt att ha lite laster för att försöka leva enkelt men någerlunda lyckligt? En besvärlig väg, kantad av föräldrarnas fördömmande och deras råd om hur man ska vara. Men jag vill bara vara. Som jag är. Obehindrat. Detta är för helvete jag! Ibland vill jag skrika. Ibland vill försvinna. Vad ska man göra åt sådana känslor? Hoppas att det blir bättre, när man väl frigjort sig borde de tyna bort och ersättas av andra känslor, på gott och ont? Ibland vet jag inte.
Och nu blev det en jävla essä igen. Och förresten har jag inte huvudvärk, egentligen. Mer en dov känsla, en kvav dov, tung känsla av trötthet och tristess. I natt ska jag sova mer än fyra timmar. Kanske har värktabletterna slutat fungera? Opererade bort lite av min tånagel vid nio i morse, vilket är anledningen till att jag inte är på jobbet. Doktorerna tyckte inte jag skulle jobba. Skönt, för jag hade aldrig orkat idag. Jag orkar ingeting. Ständigt en dov tröttnadskänsla, i värmen jag längtat efter sedan novembermörkret lade sig över denna förbannade småstad, när löven inte längre var vackert röda och träden blivit kala och spöklika mot den mörka himlen. Om vintern är det för kallt, för mörkt. Om sommaren är det för varmt och kvavt. Ingeting är bra när man känner sig ensam.
Tack för mig, ni kommer aldrig orka läsa denna jävla essä.
