Första dagen och abyssen som aldrig uppstår.

Varför är det alltid så, att oavsett om man försöker ställa om och lägga sig i tid, så somnar man inte dagen innan första dagen? Oavsett om det är första dagen på jobbet eller skolan.

Kanske är det för att jag aldrig lyckas helt ställa om. Jag brukar tillbaka dygnet, sen efter två dagar sover jag bort halva dagen igen så är det kört. Men mest, tror jag att det är nervositet. Det är omöjligt att komma för sent första dagen, för man sover för lite, vaknar och vågar inte trycka på "snooze"-knappen riktigt lika många gånger och tar sig upp och skyndar för att inte bli sen.

Det finns inte så mycket att säga om själva introduktionsmötet, jag kom dit tio över åtta, trots att det stod åtta på pappret, eftersom det alltid i realiteten läggs till en "akademisk kvart". Vilket är tur, för SJ är hopplösa! Jag vet inte hur de lyckades bli försenade i morse? Men det blir de alltid. Alla stod tyst och snällt längs väggarna när jag kom farandes, vilket jag märkte då jag stängde av musiken som dönade i mina öron. Senare tvingade nån brud från studentkåren, minns inte vilken för jag halvlyssnade, som pratade lite om hur viktigt det var att vara med i en kår. Men inte en enda skrev upp sig! Hon verkade lite generad när hon nästan sprang därifrån, efter att ha sagt ännu ett par ord om hur bra det var att vara med i en kår.

Men det var bra, för vi Svenskar är skygga, så vi blev uppmanade att hälsa på dem som satt bredvid. Speciellt för en folkskygg svensk som mig själv. (Men i hjärtat är jag skåning!)

I natt, då jag låg sömnlös, skrev jag ett par rader i mitt block, som jag numera har att skriva ner tankar i. Jag tar med det så mycket jag kan framöver, och hade även med det till Lund, även om jag inte fann mycket ro att skriva.

Kyliga blickar
ger mig frostskador
på ett par sekunder
dömmer vi varandra
men vi vet ingeting

Jag ser ner på golvet
i hopp om en svart abyss
som vore min räddning
men som aldrig uppstår
så jag lyfter min blick
och säger "hej".


Dock så skrevs detta i förhand (i natt), inför en tänkt situation och jag visste att jag inte skulle lyfta blicken. Jag gömde mig istället i min egen lilla värld, avskiljd genom hörlurarna från resterande världen. Antar att jag hittar nån att snacka med så småningom. Hon med Nightwish-knapparna på väskan från Perstorp jag hälsade på kan man väl alltid heja på, kanske. Avskyr att jag är så dålig på namn, kan uppstå en väldigt skämmig situation. Eller kanske den piercade skejtaren, det fanns verkligen alla typer av människor (pretentiösa studenter till skejtare med piercings och allt därimellan). Av någon anledning tål jag inte överambetiösa pretton, så de senare är mer intressanta.

Nåja, vi får väl se vad som sker, det är rätt svårt att vara social i en så stor grupp (vet inte hur många vi var, minst trettio alltså, om inte mer? Trettio till femtio är väl lite att ta i, men många). Det kändes mer som verkliga universitetsstudier, så som jag hört att det är i större ämnen. Massor av folk i en stor hörsal, likt i amerikansk film, och inte tio personer i ett litet klassrum. Känns bra, hoppas Media och Kommunikationsvetenskap kan vara intressant!

How do you know where you're going, when you don't know where you've been?

Hej på er. Här sitter jag och kränger Pringles. För man får ett enormt begär efter onyttigheter då man är bakfull!

Gårdagen spenderades med att dricka lite för mycket, och bland annat trilla av en stol/fåtölj och få den över sig, då man satt på kanten av den. Men även en känsla av att man är vilsen och inte passar in. Stämningen blev rätt dålig, vid flera tillfällen. Vi struntar i första anledningen, jag går inte in på det, med respekt för folks känslor, men låt oss säga att avundsjuka och fylla skapade ganska dålig stämning. Sen blev det bråk över vart vi skulle, eftersom vi nog alla är rätt trötta på Bånken (så sjukt fult namn, avskyr att de inte heter Banken länge). Jenny föreslog att vi skulle till T-baren, vilket jag röstade för, mest för att jag inte varit där och ville ha omväxling. Det är nog ungefär lika tråkigt, om inte värre, som Bånken. Men efter många om och men så hamnade vi där ändå, för ingen kom överens om vart vi skulle, så vi skulle dit och skulle ha roligt, i alla fall, bestämde vi.

Speciellt roligt hade jag inte, som vanligt. Jag hänger med enbart för de sociala apsekterna av det hela, för att det liksom förväntas av mig. Det enda stället jag trivs, är dit ingen vill, för alla vill bara till Bånken. Det ska alltid vara i eller i bekvämt avstånd till centrum, det ska alltid vara förfest och sedan Bånken, till slut hänger man med bara för att. Jag är till och med trött på att dricka. Jag längtar efter en vit helg, kanske nästa helg blir en sådan. Bara göra nånting annat.

Jag har ingen aning vad, men det får vi se. Det kommer säkert inte bli så, men då hamnar jag hellre på Biljard och bara tar det lugnt, utan förfester och lagom mängder roligt. Vad jag behöver är något helt annat dock.. Någon som mig. Men jag börjar ge upp på det.

Något roligare och positivare har jag inte att förmedla. Jag är trött och irritabel och måste upp jättetidigt, för att ta tåget från stan. Bara för att det tydligen är någon sorts vägarbete på vägen mot Malmö, så det kan bli trafikstoppning. Så jag måste köra in till stan och ta tåget tio i sju. Usch. Känns lagom opepp att börja plugga igen, med ett antal hundra sidor inför varje föreläsning. Spänningen är borta, jag vet vart jag ska, jag vet hur jag gjorde förra året, det är ett nytt ämne men inget känns vidare nytt. Hur blir det då när man pluggat riktigt länge? För är det något jag inte tål, så är det monotoni. Jag har börjat skriva lite, förresten. Ni är välkomna att totalt dissa den, ifall ni vill. Den handlar i alla fall om hur jag är fast i min vardag och denna förbannade stan.

Tryggheten är som kvicksand,
jag trampar vatten men kommer ingenstans
jag vill ut i världen, jag vill se Europa
men den monotona vardagen
greppar min arm och ger mig
stora blåmärken.
Jag vill bort, mitt hjärta gråter
och inte heller hjälper det
att bedöva smärtan med
alkohol och ciggaretter.
Jag vill tillbaka till Amerika
men sitter istället på samma gamla bar
med en Jack Daniels och Coca Cola
i denna spöklika trötta småstad
Min enda tröst är att drömma om henne
som gör att allt det där kvittar
så länge jag har hennes närhet,
var är du?

Det vackraste och mest värdefulla vi har, är dom som aldrig syns

Idag tror jag att min syster förändrade mitt liv lite, då hon läste upp en dikt hon arbetar med i skolan. Det var Bruno K. Öijers Så Få, och jag blev genast fascinerad och ville bara ha mer. Den handlar om ytligheten i vårt samhälle, genom något groteska formuleringar, men som speglar så väl det jag hatar mest i dagens samhälle. Jag fick låna boken och ämnar nu att ta åt mig så mycket jag kan av hans visdom.

Jag är ännu ung, otämjd och lockas av lättsamma nöjen som alkohol och dånande rockmusik såväl som ytliga (men underhållande) Hollywoodrullar, vars enda mål tycks vara att tjäna de där miljonerna, genom att ge det hjärndöda folket "vad de vill ha". Något av en "lovehate"-relation. Jag avskyr ytligheten, men lockas av den. Den är överallt, i filmer, musik, sitcoms, böcker - all kommersiell media. För indiefilm tjänar inga box office-miljoner, det lockar inte mainstream publiken, och tyvärr blir jag en del av den. Men jag försöker hitta en annan sida av mig själv, en djupare sida. Så idag ska jag läsa poesi.

Jag tänkte citera hela dikten, för ett citat är inte ett brott mot upphovsrätten. För den är så bra. Här får ni Bruno K. Öijers dikt Så Få:


"så få det finns kvar
att respektera och tycka om
det vackraste och mest värdefulla vi har
är dom som aldrig syns
och aldrig hörs
verkar som om resten står i rampljuset
och hoppar rep tomma och meningslösa
verkar som om allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sej själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar
turas om att rota i varandras underliv
men dom är dömda på förhand
och du behöver inte ora dej
varje kväll nånstans
glider ett biografdraperi upp
och filmens första replik kommer
som en befrielse

if they move, kill 'em!"


Detta får mig att önska att jag var poet, att jag kunde uttrycka nåt så vackert, men samtidigt groteskt genom ord.

...And i watch the sun go down over an empty street, but no one of us sleeps tonight.

Jag borde sova. Jag vet. Klockan är halv två och jag har redan sagt godnatt. Men här sitter jag, ändå, med en motvilja att sova. (Lycka till att komma upp före lunch imorgon?) Så jag skriver lite istället!

Idag, eller igår, eftersom jag lämnade Malmö kvart i tolv, så har jag varit och sett Adept och The Haunted med Turbo, samt Oliver och hans vänner.. Uhm. Skatekillen och hans tjej, som senare stack? (Jag minns inte vad de hette, tur att de antagligen inte kommer att läsa detta. Sorry skatekillen!)

Sen försvann han med, på grund av att han hade flickvän. Så funkar det, haha. Till en början trodde vi Adept hade ställt in på grund av hårda vindar (låter jättemesigt!), men det visade sig att de flyttat spelningen en timme framåt och till scenen på Stortorget. Så vi segade lite till, vi hade redan gått runt i en timme, samt ätit lite på Burger King och glott på folk. Så efter att ha tråkat (men haft rättså roligt för att ha haft tråkigt?!) gick vi till Stortorget för att äntligen se Adept! Jag hade ont i nacken redan innan konserten men jag har svårt att stå still vid en konsert så efter ett tag så gick vi fram till Moshpiten (fast vi vågade inte kasta oss in i pit:en, eftersom vi nog blivit skadade av galningarna däri!). Vi stod precis vid kanten till cirkeln, och headbangade och nöjde oss med det.

Sångaren i Adept efterlyste Wall of Death, men fick en Circlepit, för jag tror inte någon ordentlig Wall utfördes, men det blev jävligt mycket röj. (Eller som jag utbrast då jag såg piten: "Hardcore!!").

Dessutom är jag ganska säker på att Wall of Death är förbjuden i USA på grund av allvarliga skador och till och med dödsfall. Men jag har ingen källa som bekräftar detta, förutom Urban Dictionary , vars trovärdighet är som med Wikipedia. Vem som helst kan uppdatera så man får passa sig. Vet åtminstonde att det fortfarande praktiseras inom metal och hardcore scenen, genom en snabb sökning på You Tube. Åh vad jag älskar informations-samhället vi lever i, ett par klick så hittar man allt man vill på nätet!

För er som inte vet vad det är, så delar vettvillingar i publiken in sig åt två håll, i två led, eller väggar. Och sedan, då de får tecken, eller då låten börjar komma igång med smattrande dubbelbas och snabba riff, helst. Jag tror, men är inte helt säker, men jag tror Wall of Death skapades eller åtminstonde populäriserades av death metal bandet Lamb Of God, under låten Black Label. Så ni ska få se ett exempel, med just LoG- Black Label, kolla:



Galet!

Hur som helst, vi nöjde oss med att headbanga lite, vilket gav mig rejält med nackont, och senare, under The Haunted - jävligt tung deathmetal från Göteborg! - så stod jag mestadels still. Men kunde inte stå still då en kille drog med Turbo och började headbanga galet mycket och jag bjöds in att joina- och självklart hängde jag på och drog på mig ytterliga nackont. Helt klart värt det.

Lite tråkigt att The Haunted gjorde narr av Adept,som spelade före dem. Trots att Adept typ hypade The Haunted, genom att säga något i stil med "Vilka ska se The Haunted? The fucking Haunted!". De var nog fans. Känslorna var inte besvarade av killarna i The Haunted då sångaren löjliggjorde dem och kallade dem något i stil med (obs parafras, inte exakt citat) "[Töntar?] som leker rockstjärna", samt falska.

Frågar ni mig så gör jag inte så stor skillnad på dem, men klart att en metalpurist från ett death metal-band inte kan erkänna ett band som Adept? Tyvärr. Jag bara älskar tung musik, oavsett genre och totalt älskar dubbelbas. Vid The Haunted kände man verkligen varje slag med pedalen mot bastrumman i kroppen, som tillsammans med bas och gitarr skapade en sensation som en våg av ljud som slog mot en. Det var häftigt. Det kändes synd att vara så stillastående faktiskt. Det är även synd att jag på nåt sätt låter så nördig när jag beskriver konserterna? Nåja.

Två timmars tung musik med growl och dubbelpedal (love it!) och rejält med nackont. Behöver jag säga mer, klart jag är helnöjd med kvällen! Rejält med trevligt. Så jag avslutar nog med att säga:

Close my eyes and count to ten, hope it's over when I open them.

Usch, idag måste jag få beklaga mig lite. Jag gick och lade mig runt midnatt, i hopp om att somna, men var vaken hela natten. Jag ville bara stänga av hjärnan och alla tankar, jag försökte läsa lite men var för trött, men kunde inte sova.

Så i natt har jag sovit typ fyra timmar. Men jag är åtminstone uppe, vilket är en bra början till att vända tillbaka dygnet! Gick upp halv tio, för trots att farsan lovade att väcka mig vid nio så kom han inte och väckte mig förrän dess. Mitt mobilalarm hjälpte föga, det är bara att stänga av det och somna om. Men jag kravlade mig upp, och fick omedelbart ryck på allt.

Ni vet när man har sömnbrist och där är en tung, huvudvärksliknande känsla och allt bara känns fel och irriterande. Jag har varit så nära att förstöra nåt, men än så länge bara dunkat handen i väggen ett par gånger i vredesutbrott. Jag såg i alla fall all jävla tvätt på min stol, ett berg som täckte hela stolen upp till ryggstödet och som jag flyttar från stolen till sängen dagligen, minst två gånger om dagen (morgon och kväll). Jag började hänga upp tvätt och kasta lite i tvätten, och tog ner så mycket disk jag kunde och bryggde kaffe. Massor med kaffe. Men det har knappast hjälp. Blev istället irriterad på att det inte fanns nåt på teve, så nu sitter jag och försöker slappna av och inte tänka så mycket (för då blir jag irriterad) och lyssna på min "Mysdepp"-lista.

Denna låten letade jag upp igår, som jag hörde första gången då jag köpte nån "Absolut-Kommersiellt-Framavlad-Skitmusik"-platta, under slutet av nittotalet, då jag, hemskt nog, lyssnade på enbart pop. Jag visste inte bättre. (Okej, år 2000 var det tydligen denna låten kom ut, visar det sig, men jaja.) Denna låten är dock väldigt bra, jag kom att tänka på den och letade upp den (av någon anledning jag inte minns nu) igår. Den heter Wonderful. Enjoy.





Jag tror detta kommer att bli en otroligt dryg dag. En sån dag där allt känns fel. Jag får inte somna heller, inte förrän ikväll, annars förstörs allt.

En dyr helg, men helbra!

Jag har kommit fram till att det har varit en jävligt dyr helg för mig.

Kostnader denna helgen:

* Säkert två hundra spänn på biljard i fredags (bjöd Jocke på cider och en shot, samt köpte två groggar á 80 spänn)

* Biljett till Malmö, som bara varade till Hässleholm, innan jag blev avkastad och tvungen att köpa en ny, för jag ljög i onödan. Ja, jag trodde gränsen för barn var typ 18, och hon kontrollanten var en kärring gav mig ingen tid att andas eller ens tänka. Så jag ljög och blev avkastad, sen kom vi på att gränsen var nog tjugo. FAN. Sen biljett hem. Totalt 200-300 spänn?

* Biljett till och från Malmö idag. 120 spänn. Samt langos och två cola, 90 spänn.


USCH vad jag har slösat! Jag kan inte ha pengar, eller ens veta att jag har tjänat mycket pengar (24 000 i sommar.). Ska dock köpa ett busskort nu i veckan, vilket jag inte kunnat göra nu i helgen. Så då kommer åtminstonde inte resorna att kosta. (Vet dock inte om jag ska till Malmö så många fler gånger i veckan). Det har hur som helst varit värt det för det har varit en rolig helg!

Igår blev bra med, trots mitt otroliga fail - ett sådant misslyckande jag bara kan (miss)lyckas med! Hängde lite med folket, sen irrade jag runt i parken och hittade till slut Patricia (som jag senare gav smeknamnet Turbo, för hennes tendens att sticka iväg genom folkmassorna i ottrolig fart) och hennes vänner och hängde med dem, då mina polare hade stuckit (eller jag hade stuckit från dem lite, helt beroende på synvinkel). Dem såg man inte förrän vi var tillbaka i Kristianstad igen, men träffade även Macke, Jouni, Niklas och Laura en kort stund, i vimlet i publiken under Familjen. Kände mig lite kluven och sprang där fram och tillbaka, men sen hittade jag inte dem igen. Hur som helst, trots lite fail och trots att jag var för eftertraktad, ett problem som sällan uppstår annars, så var det kul! Jag hade nämligen mina polare uppdelade i två grupper, och fick sms fall man ville träffas på olika ställen och så. Varför är jag aldrig så populär annars?! Men det var kul och alltid kul (och lite nervöst) att träffa nya människor!

Idag så var jag också i Malmö, och såg Winnerbäck. Vad kan man säga, mer än 2,5 timmes gåshud? Det behövs egentligen inte sägas mer. Det syntes kanske inte, jag stod ganska oberörd, men jag rös och myste samtidigt. Till en början spelade han ensam, med sin(a) gitarr(er) (han bytte gitarr hela tiden), och missförstå mig inte, det var bra. Men det kändes tomt. Som nåt saknades. Sen drogs skynket ner och bandet uppenbarade sig och fyllde tomrumet. Speciellt bas och trummor saknades, men bandet bestod även av Anna Stadling på kör, och en eller två fiol.. Fiolspelare. Fiolister heter det väl inte. Fiolspelare. Som även spelade andra grejer, lite förvirrande. Han hade även en kör, som visade sig inte vara på riktigt, utan bara på skärmen, men såg verklig ut!

De hade ett skynke till, bakom bandet, alltså de gillade verkligen skynken. Bakom bandet, som uppenbarat sig bakom skynke, fanns en "kör",som sen försvann och visade sig vara på en skärm, men såg verkliga ut. En bra show, Winnerbäck en sensommarkväll kan inte bli annat en mysig och härlig, som dessutom förvånade lite. Jag drog mig för att sjunga, men kunde inte hjälpa det i låtar som Elden (som är en personlig favorit), Om Du Lämnar Mig Nu och Hugger I Sten att åtminstonde mima orden, eller sjunga tyst för mig själv. Och i Jag Får Liksom Ingen Ordning på mitt liv sjöng jag med, något mer ogenerat, dold av resten av den upphetsade publikens sång och skrik, som vaknade igen som den gjorde då bandet uppenbarade sig. Han spelade i hela 2,5 timme (jag som blev förvånad att han hade två timmars speltid, så spelar han en halvtimme över också. Imponerande att han orkar, något som gör att jag respekterar honom ännu mer som artist!) och mörkret hann falla över Stortorget och folkmassan som samlades för att se Lasse. Trots ont i benen var det så bra och magiskt och..Helbra, helt enkelt. Som min helg.

En händelserik krogrunda, på gott och ont, Malmöfestivalen och träffa nya människor och Winnerbäck en magisk, ljummen sensommarkväll som denna.

Jag nöjer mig med detta, även om jag mer ingående kunde skriva massor om helgen och konserten, men jag får klagomål om att jag skriver för långt. Jag uttrycker mig bäst i den formen dock, så förlåt om ni tycker jag är långrandig och hoppas ni tycker det är värt det. Är tacksam att ni läser och för all positiv respons jag fått!

Glöm inte kommentera och:

Hur ska jag gå hem, när allt är såhär?

Nej, ikväll ska jag inte gå hem. Jag ska köra hem, annars kommer jag inte hem sen, när jag kommer hem mitt i natte med tåget. Jag ska till Malmö, nämligen, och se bästa Lars Winnerbäck. Galet bra kommer det att vara.

Vet inte hur han bär sig åt, att man kan relatera till varje ord, utan att ens vara i den situationen själv, så vet man hur han känner. Inbillar man sig, för varje låt, varje ord är öppet för egen tolkning och man adapterar texter till sitt eget liv och upplevelser. Lyssnar just nu på, ja ni gissade det, Du Hade Tid och funderar. På hur han kan göra så, att man relaterar till varje ord, även om man inte är i situationen. Det är något magiskt med det. Som bara en riktigt bra artist kan göra.

Nu måste jag dra, blir ett kort inlägg idag, så idag kan ni inte gnälla. Ett snabbt och inte så välskrivet inlägg, jag får skriva mer sen.

Nej, nu ska jag sluta svamla och istället åka in till stan. Sen bär det iväg mot Malmö och Winnerbäck
tillsammans med Jenny.

Vi hörs! (Är inte på humör för min vanliga avskeds-fras, på nåt vis)

Historier om bihanget och fyllot.

Hej på er alla, tänkte att jag skulle uppdatera er så ni har lite att läsa! Och glöm inte kommentera, för de senaste 2 inläggen har det varit tomt i kommentar-boxen, vilket är trist. Jag läser alltid och svarar antingen på din bloggs senaste inlägg, eller på min egen om du inte har nån, eller båda ibland.

Kvällen igår var en helt okej kväll, lite irriterad blev man men vi kommer till det. Det började med att jag stack till Fjälkinge för att hämta Jocke och min sprit, sen körde vi hem till mig, och jag blandade en grogg på saft och Bacardi Melon, som var förvånadsvärt god. Riktigt jävla god faktiskt, och helt fri från eftersmak, den smakade i princip bara fruktigt med en dominant melon-smak. Vi såg på ett jätteroligt klipp av en britt, som försöker lära sig svenska, som jag rekomenderar alla att se!

Jag skrattade så att jag inte kunde andas, jag fick på fullaste allvar pausa videon (som egentligen bara är en ljudfil med bilder till, men strunt samma), för att kunna andas. SÅ roligt var det!

Sen stack vi in till Biljard, där vi träffade på Jouni i dörren, som var på väg ut. Han vinglade kraftigt, och hade ögon som var som speglar, de var så glansiga man kunde spegla sig i dem alltså. Han sluddrade kraftigt och gav mig en stor kram. Macke kom utspringades efter honom och verkade lite irriterad och bad honom skärpa sig. Vi fick höra att han hade gjort en såkallad "faceplant", dvs att han föll pladask framlänges, ned för ett par trappor.

För er som inte varit där, kan jag berätta att där är en ganska minimal scen, där det står två soffor, då den inte används som scen, med tre trappor upp till scenen. Ned för dem trillade han pladdask. Jag tror han även hade trillat rakt in i stolar och legat på golvet och skrikit (det borde gjort rätt ont). Vi gick till baren, och jag bjöd min fattige make (Jocke) på en cider, och tog själv en rom och cola, och snart kom Jouni tillbaka, och satte sig i baren. Han beställde en vatten, och sluddrade om att skalla folk och kallade Emelie för "[jävla?] hora".

Så det blev lite upprört, Macke och Emelie stormade iväg efter lite tjafs och Jouni satt kvar och sluddrade, och vi försökte säga till honom att det var faktiskt inte okej, men han sket i vilket och skulle skalla Macke eller vad han nu sluddrade om. Herrejävlar, vad han var full. Men de blev sams igen, såsmåningom. Vi satte oss i sofforna istället, men Jouni satt kvar vid baren. Jag sa att om han klarade trapporna kunde han ju hänga med. Men efter ett tag kom han bort, vinglandes, och blev bortkallad av en vakt, som slängde ut honom.

"Spring efter honom, hjälp honom!", uppmandes jag, som råkade stå upp just då. Så jag rusade ut, men såg inte honom eller vakten nånstans. Jag gick in igen, och de sa att de säkert gått runt hörnan, men jag såg inte honom. Jag frågade vakterna, som inte visste så väl vart han tog vägen, mer än att han nog inte kom in fler gånger den kvällen. Men en kille som var ute och rökte hjälpte mig hitta honom, han hade sagt åt honom att köra fingarna i halsen, så han nyktrade till. Vi gick runt hörnan och såg honom, denna gången, vinglandes ned för en gränd och lade sig på en massa flyttpallar fullt med skräp, och däckade någon minut. Men jag skrek på honom, och sprang efter honom. Då börjar han springa!

Det tyckte han var jätteroligt, att springa iväg när jag sprang efter honom, han sprang flera varv runt Biljard, eller mest fram och tillbaks i tjugo minuter. Han tappade skorna och trillade omkull när han skulle ta upp en spänn, som han tappat på marken. Vi hjälpte honom, och han insisterade att han kom in igen, så vi låtsades att han skulle in på Biljard igen, och han andre snubben var vakten, och bad om hans legitimation, så langar han fram mobilen! Hahaha. Fan vad jag garvade. Men efter ett tag blev jag trött på honom, jag försökte hjälpa honom men han sprang runt och stretade emot och sa att han skulle skalla mig, så till slut så jag "Vet du vad? Fuck you, jag skiter i vilket", eller något, och gick in.

Jag fick springa ifrån min dryck, som jag senare halsade i mig. Sen fick jag lite cider av Anna, och de lyfte på sig och jag undrade vad som hände nu. Så vi bestämde oss att hänga med, de skulle till Subway. Så jag fick halsa den med. Vi träffade på Macke, som nu tagit hand om Jouni tydligen, han mådde inte bra. (Nähe?). Han vinglade galet mycket och Emelie försökte hjälpa honom gå men han sprang ut på vägen. Hon försökte få honom att krama henne, så han inte skulle springa iväg, men han sprang över. Sen vinglade han galet mycket på väg in mot stan, och macke sa "Jouni, lugna dig, du vill väl inte hamna i fyllecell. Du hamnar i fyllecell om polisen tar dig" och Jouni replikerade med "Jag skallar dem" (polisen). Vi tog oss sakta in mot stan, men Jouni vinglade rätt in i en buske och vi fick hjälpa honom upp, sen minns jag inte riktigt omständigheterna men han spottade i alla fall på macke, som blev rejält sur och gick iväg (men kom senare igen). Vi fick turas om att hålla koll på honom, det bara blev så, utan att någon bestämde det, eftersom man tröttnade på honom efter ett tag, så någon annan fick ta över. Man fick försöka snacka vett i honom, men han ville gå själv (trots att han nyligen hade krossat större delen av växterna i en rabatt). Sen satte han sig på ett par ställen och vi fick försöka övertala honom att följa med. Mig bad han bara dra åt helvete.

Okejdå, skitsamma. Emelie fick med honom, på nåt mirakulöst sätt, men jag och Jocke tröttnade och var egentligen inte hungriga, så vi gick tillbaka till Biljard istället. Då var vi ungefär vid stora torg, halvvägs till Subway. Det hade tagit typ en halvtimme. Normalt sett tar det 5 minuter, för er som inte känner till Kristianstad. Så vi gick tillbaka till Biljard, och hängde med några gamla polare till Jocke. Jag satt tyst mest och drack min Jack'n'coke, som jag beställt. Lyssnade lite halvt men inflikade rätt lite. Så jag fick senare smeknamnet "bihanget". Haha. Vi drog hur som helst till Kebabmaster, käkade kebab och lyssnade på högljudda medelåldersmänniskor som trodde de va 20, gapa och skrika. De var tydligen också från Fjälkinge, som Jocke och hans kompis(ar?). Jag var omringad, haha.

Sen satt vi lite på nån pub brevid, Valvet, tror jag det var. Stämningen var bra där, de hade nån Jack Daniels tavla hängades och långhåriga människor springades omkring me piercings och grejer och det spelades System Of A Down, bland annat, på hög volym ur högtalarna. Jag fick veta att det var rättså dyrt där, så jag föredrar Biljard. Samma känsla, men billigare dricka. Jag satt tyst där med, för det mesta och det var där jag fick namnet Bihanget, tror jag. Jag kände ingen ju, vad skulle jag säga? Jag hade inget intressant att säga, och alkohol gör mig trött och inåtvänd ibland. Ganska ofta, faktiskt. Vilket suger, för jag är inåtvänd och tyst annars också. Men när jag är i sällskap jag känner mig bekväm i kan jag flippa ur helt. Men jag är för blyg för att prata i ett gäng med människor jag inte känner (utom Jocke.). Det suger att vara blyg. Jag blir aldrig sedd, eller ihågkommen. Jag är där. Ett bihang.

Men förövrigt var det en ganska rolig kväll, jag skrattade en del, för Jouni var rätt underhållande när det inte var min tur att hålla koll på honom. Jag skulle inte dricka så mycket, men lyckades ändå vakna med en seg känsla i hjärnan, det kändes att jag varit ute, samt uppe till halv fem, eftersom jag drack kaffe vid tre. Nåja. Nu får man snart göra vid sig, dagen försvinner som vanligt, när man lever på natten. Om tre timmar ska jag nämligen till Malmöfestivalen!

Ha det bra och:

Vart tar tiden vägen, när man sover bort halva dagen?

Hej på er, gott (och äckligt?) folk!

Idag är det Fredag. Det brukar innebära att det händer.. Nånting. Vad vet jag inte ännu. Jag har inte mycket att skriva idag. Känns lite meningslöst. Känner dock för att skriva.

Jag hörde ett rykte om utgång till Biljard ikväll, då får man snart skynda sig att få allt gjort som man ska.. Ska vattna amplarna (lamt, jag vet) och städa och tvätta bilen. Det har inte blivit gjort under de tre timmar man varit uppe. (Klockan är nu 15.35, räkna själva på det). Ingeting har blivit gjort under de timmarna. Mer än att jag lagat pytt i panna och lyssna på Bandit Rock , ätit, glott på teve och sörplat i mig mängder med kaffe!

Så jag måste göra allt sånt tråkigt, samt att jag funderar jag även på att hämta min sprit i Fjälkinge, har en halv baccardi där som saknar mig! Och ta med mig frugan, Jocke, hem och sen drar vi ut! Men nu blev allt plötsligt stressigt, tiden har flugit iväg, jag har sovit länge och inte gjort ett skit och som vanligt hopar sig allting. Nåja. Allt löser sig, eller så struntar jag i nåt. Men jag har lovat hela veckan att städa och tvätta bilen, så det måste hinnas med! Och nu ringde morsan och påminde mig att vattna, för det var akut imorse och jag har fortfarande inte gjort det.. De dör snart, men jag ska rädda dem nu!

Som tur är brukar inte utgång ske förrän tio, tidigast. Ska vi hänga lite före, och eventuellt förfesta (men jag pallar nog inte supa mig full ikväll. Fast hur många gånger har jag inte sagt det?) så blir det vid åtta eller nio, men trots allt så har jag ett par timmar på mig. Så nu måste jag dra. Ha det bra och, såklart:

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

Ordning. Så överskattat. Att vara uppe hela nätterna, gå långa promenader vid midnatt och tänka, leva lite rörigt. Aldrig få nåt gjort, mer än att filosofera.

Det är nåt vackert och romantiskt över det på nåt sätt. Jag blir sedd som slö och oduglig, men jag gillar det och har svårt att tänka mig in ett "nio-till-fem"-liv. Som snarare blir ett åtta till fem, för ingen börjar väl nio här i Sverige? Jag är impulsiv, jag vill göra det som faller mig in, jag har svårt att koncentrera mig på det som anses väsentligt. Jag har många gånger funderat på om det, helt allvarligt, är något fel på mig. Någon lätt ADHD eller ADD eller något. Men vågar inte få det bekräftat. Att skylla på att jag är kreativ konstnär eller musiker duger inte, eftersom jag inte sysslar med något av det, mer än att spela skiten ur mitt trumset ibland, och drömma om att spela i ett band. Drömmar, drömmar. Aldrig mer än drömmar...

"You know I'm a dreamer, but my hearts of gold.." (Mötley Crüe, Home Sweet Home).

(De orden hade förövrigt blivit en awesome tatuering. Stämmer så väl in på mig. Men då hade väl morsan dödat mig. Tatueringar och piercings är något hon hatar. Så fort jag kommer hemifrån, intalar jag mig...)


Men jag tror åtminstonde jag är lagd åt det kreativa hållet. Men bara på natten, då kommer allt. Meningslösa texter som jag brukar knyckla ihop och slänga, missnöjd med att jag inte besitter förmågan att komprimera en känsla, tusen ord, till korta rader.

Drömmar om framtiden, allt från band till, faktiskt, hus och familj dyker upp i mitt huvud om nätterna. Det skrämmer mig, det ordinära, svenne-livet. Samtidigt som det är något vackert, jag nån gång vill ha. Men jag vill att mina barn (ja, jag vill ha ungar, nån dag låångt i framtiden, förhoppningsvis.) ska växa upp med rock'n'roll och en känsla av att de duger oavsett hur de är. Inte en massa skit om hur man ska vara, hur man ska se ut och leva. En känsla av otillräcklighet, alienering i sin egen jävla familj. Jag tänker på det perfekta huset, med en källare med bar och plats för trumset och musikutrustning. Läskigt, men jag är sån.

Jag är ingen nomad, jag är en bobyggare. En trygghetsnarkoman. Svensken inom mig gör sig påmind. Samtidigt som jag vill kunna ströva fritt ibland, i ensamhet, fri från allt, bara jag och månens ljus.Poetiskt va?

Jag vet inte, jag vet inte vad jag vill ibland. Jag vill bort, men jag vill stanna kvar. Jag vill ha allt och ingeting, samtidigt, men inte göra nåt för att förtjäna det.

Idag har jag sovit bort halva dagen, som vanligt. Sen jag jag ner vid tolv, slog på en kanna kaffe, lade mig i soffan och somnade vid teven. Att teven var på gav illusionen att jag tittade på den, medan jag kröp ihop och somnade. Farsan kom ner för trappan och jag famlade efter mina glasögon (Ja, jag har glasögon. Det suger!) och låtsades kolla. Jag hade glömt kaffet på bryggaren, så det var nog tur att han kom ner, så det inte brändes. Jag tog en kopp, och en till och slötittade lite på teve.

Jag har inte gjort nånting idag, mer än att se på teve och banka skiten ur mitt trumset, men ibland känns det så okreativt. Man skulle kanske varit gitarrist istället? Sen kom farsan hem och jag blev tvungen att klippa gräset och försöka gräva upp ett mindre träd ur trädgårdslandet.

Imorgon är det fredag. Vad som händer vet jag inte ännu, jag ser alltid vart jag hamnar, allt eftersom det händer. Ibland händer ingeting. Ibland drar vi spontant ut på krogen, eller något annat tidsfördriv. På Lördag vet jag åtminstone att jag ska till Malmö och se Familjen och Maskinen, och på Söndag..

Åh, på Söndag. Då ska jag se Lars Winnerbäck live. Jag längtar galet mycket faktiskt. Han är så sjukt bra. Jag struntar i vad någon säger. Skiter i om det är rock'n'roll. Om det är 'coolt'. Är jag ens rockare? Eller bara en drömmare som råkar gilla rock'n'roll? Och vad är skillnaden? Winnerbäck talar till drömmaren i mig, han är klok, poetisk, romantisk, han har den där förmågan.. Att beskriva exakt hur allt är, en känsla man kan relatera till, som kan omfatta tusen ord, i några rader. Det är han och Thåström som kan göra sånt. Nej, det finns såklart många andra, men de är favoriterna. Fan vad bra det kommer att va!'

Så, för att citera en Aerosmith-låt; "Dream on". Och såklart:

Besviiken.

Blev ingen utgång ser det ut som, alla var trötta. Jag som fixat mig och allt. Äh. Får stanna hemma och dricka kaffe och läsa de sista sidorna i The Dirt, som jag faktiskt inte orkat läsa. Den har legat och väntat på mig på nattduksbordet vid sängen, men berättelser om nyktert turérande och giftemål är inte lika kul, haha. Den ska läsas ut!

Ska jag börja på Marilyn Manson's "Den Långa Vägen Ur Helvetet", eller Lemmy's "White Line Fever" sen..?

Lill-lördag och barnsligheter på badet.

Hallå på er. Idag är det Onsdag, som även kallas lill-lördag. Knäppt jag visste inte ens att det var Onsdag idag, helt vilse. Så blir det när man är uppe hela nätterna, sover halva dagarna, antar jag. Dagarna flyter ihop och jag har ingen anledning att hålla koll på datum eller tider. Jag har bara njutit av att vara ledig. Visserligen har jag blivit tvungen att skyffla lite grus för att fixa rabatterna här hema, samt köra till tippen i.. Förrgår? Eller något. Men för övrigt.

Idag vaknade jag med tre sms på mobilen, de lyckas aldrig väcka mig. Jag kan sova genom ett tredje världskrig, även om jag har en kanon som avfyras bredvid mig. Kanske inte. Men jag sover sjukt tungt! Det är sjukt skönt att sova. Jag vaknade alltså vid tolv med massa sms väntade på mig. Ett av dem var en inbjudan att hänga med och bada, så jag frågade när och småningom accepterade jag deras invite.

En timme senare, efter en lätt frukost (fil och müsli blir man inte mätt på) och såklart tre koppar kaffe, ett måste för att vakna till, så blev jag hämtad och vi körde mot staden. Det var en fortfarande lite dåsig Hence, samt galna Marcus och Jouni som skrek genom rutan och Jouni körde som en galning, som alltid. Alltså värre än mig! Emelie var med med, men hon sa inte så jättemycket. Jag bara garvade, typ hela vägen.

Sen var vi på badhuset, kom in som ungdomar (som är mycket billigare än vuxen) fast att han i receptionen nog förstod att vi inte var sjutton, och kom in på badet och betedde oss som femton. Jag tog det rätt lugnt, ville inte tappa mina linser, chillade en del och satt på det grunda längs kanten och såg förstrött på. Simmade lite. Macke och Jouni slogs och stojade, jag nöjde mig med att skvätta och garva, men såsmåningom tröttnade jag och var med lite.

Vi blev som barn och provade att simma fram och tillbaka under vattnet, längs kortsidan. Vet inte hur långt det är, knappast några 25 meter, men hyffsat långt. Vi kan väl ändå inte simmat 50 meter under vattnet, eller? Jag är dålig på att uppskatta sånt. Visserligen med lite fart från att dyka från kanten, och jag använde en sorts "crawl"-vändning vid kanten, som i princip är att man gör en framåtvolt i vattnet och tar sats från väggen. Jag klarade det lätt. Jouni klarade det med. Macke blev frustrerad för att han inte klarade det och försökte igen gång på gång?

Vi var även i den grundare barnpoolen, som var sjukt varm, och kastade lite flyt-grejer och var allmänt barnsliga. Även jag,när jag väl tillät mig det. Vi är tjugo men kom in som sjutton och betedde oss som femton. Jag var trots allt lugnast, av oss killar. Snackade lite med Emelie, garvade när Jouni och Macke slogs lite till. Men jag fick trots allt en tillsägning av badvakten, mest för att han råkade titta på mig när jag kastade en sån flyt-sak, som man kan sitta på, på Jouni. Inte en platta, men säkert av samma material. Bara för att han råkade kolla då. Jag var fan lugnast, annars. Nåja, lite kul ska man få ha!

Nu har man mat i magen igen, blev jättehungrig av att bada ju. Och trött. Har även fyllt på så man inte har för mycket blod i koffeinomloppet! Haha. Sitter och lyssnar på John Fogerty och chillar. Har fått smak för Thåström, Winnerbäck, Cash, Dylan och Fogerty nu på senare tid. Ett mognadstecken att man börjar uppskatta lugnare musik, med viss eller liten rockanknytning? Usch. Nej, jag väntar lite till med att bli vuxen?

Ikväll så ska jag träffa galningarna igen, och vi ska till Biljard. Jag har ingen aning om hur jag ska komma hem och har alldeles för mycket pengar på kortet. Tror det kan bli en kul kväll! Nu ska jag bara skrapa fram nio spänn till bussen, för jag har inga pengar ute. Hm. Har hittat en femma på rummet, ska man behöva tigga pengar av morsan?

Aja, ha det bäst och till nästa gång:

Jag hatar söndagar.

Ett Ebba Grön-citat (absolut älskar Ebba Grön, och är inne i nån sorts Ebba/Thsåström period nu), men även ett sant påstående.

Söndagar är sega, generellt gråa dagar. För det mesta är man bakfull. Så är också fallet idag. Sov till elva, sen tvingades jag upp av morsan, men gick snart och lade mig igen. Sen gick jag upp igen när hon tjatade, men lade mig igen när hon körde. Sen kom farmor och farfar och morfar och man har varit fast vid ett bord och krängt kakor, tårta och druckit kaffe, lyssnat på historier från trettiotalet eller något. I flera timmar. Men det blev mycket kaffe och vatten så kafferep är ett ganska bra bot mot bakfylla. Det har inte varit så farligt idag, som tur är. Men roligare Söndagar har man haft.

Kan skriva ett par ord om gårdagen också. Var i fjälkinge, hos Jocke, som fyller 22. Inte 21. Fel av mig. Han är gammal som gatan nu, haha! Jocke gjorde misstaget att bjuda Elin på sprit, och efter 1,5 grogg eller något snodde hon dooleys shottar och hällde i sig ett halvt glas ren vodka, innan någon ens hann reagera. Trillade omkull, satte sig på golvet, var ute och trillade ett par gånger, bland annat vid dammen. Men som tur var inte i dammen. Och kom insnubblandes innanför dörren och föll pladdask precis innanför. Stackars muffe fick köra hem henne. Jag och de andra fick hjälpa till att få upp henne.

Själv blev man lite lagom full, på en halva Baccardi. Kändes inte som man drack mycket, men glasen var stora och fyllda till hälften med Baccardi, som var väldigt gott att blanda med. Okej, medges att det slog på ovanligt fort. Har inte känt mig helt kry, med hosta och andra sjukdomssymtom jag ignorerat. Men inte speciellt mycket. Så lite på örat blev man, då man satt och kollade på Jockes gamla skolfoto och snackade allt möjligt skit, medan man hällde i sig lite grogg. Sen kom muffe tillbaka, och vi drog in till Bånken. Det bar mot Black Jack bordet, och jag kämpade för att förstå och hänga med, för det gick så satans fort när de delade ut korten och sånt. Jag blev inte mycket klokare på det, jag skyller på alkoholen. Träffade Jenny och Simon, och deras helgalna kompis som försökte ge alla, inklusive mig, sugmärken. Kan inte minnas vad han heter. Ja, det var en kille. Som tur var blev det inget. Helt flippad. Jag fatta ingeting, men det var lugnt, jag bara garvade. "Du är helt galen, mannen!"

Sen fick jag en underlig känsla att Simons kusin raggade på mig, som var 23 eller något men när vi skulle dra in (vi satt ute mycket, för det var hemskt varmt. Det var även varmt ute, på grund av lamporna i tälten som avgav sjukt mycket värme), så smet jag ner på toa sen kunde jag skylla på att jag faktiskt inte hittade dem. Jag tänkte inte skämma ut mig på dansgolvet. Sen stack jag hem. Ganska odramatiskt.

Ja nu vet jag inte vad mer jag ska skriva, blev ett ganska oinspirerat inlägg. Nåja, kommer ha tid att skriva mycket mer nu, har mer lust till det nu, är nöjd med min blogg. Den gamla designen kändes tradig och jag fann inget lust eller tid efter jobbet. Nu är jag ledig två veckor, fram till studierna drar igång igen. Undrar vad man ska hitta på? Dra till Malmöfestivalen i nästa vecka, kanske. Nåja, tills nästa gång:


Ps. Kan inte bestämma mig vem som är mest gudomlig, Thåström eller Winnerbäck? Vad tycker ni?

Bakis innan jag ens druckit?

Hej på er! Blev glad över den positiva responsen på föregående inlägg om min nya bloggdesign, tacktack!

Idag känns det som jag druckit en hel flaska vodka igår eller något. För jag är sjukt trött och seg och har ont i huvudet. Symptom som jag förknippar väldigt starkt med bakfylla. Av någon anledning...

Jag gick upp vid sju igår, och jobbade 08-16.00, sen var jag uppe hela natten till klockan sex. Det vill säga att jag var vaken ungefär ett dygn. Det är visserligen ingen bedrift, många klarar två dygn utan problem. Men jag behöver min sömn. Jag älskar att sova! Så idag känns det som jag är bakfull INNAN jag ens varit på fest. Sjukt drygt. För jag måste piggna till snart, och allt kaffe i världen verkar inte hjälpa.

Jag ska nämligen, som jag nog nämnde, på fest ikväll hos Jocke som fyller 21. Så jag ska knalla bort till kiosken och bränna ännu mer pengar (köpte 1,5 l Dr Pepper, energidryck och chips som jag krängde i mig igår), för jag behöver en powerking! Och lite "blannevann" (alltså skånska för groggvirke, som jag förklarat förr.). Undrar vad ägarna kommer att tro om mig.. Kanske bättre att köra till konsum så de inte tror att jag är helt sockerberoende eller nåt. Ja, jag gör nog det! Men först får jag duscha, klä på mig och försöka se mänsklig ut igen?

Och just det. Imorgon kommer att bli ett helvete, för vid tre kommer farmor och farfar för att fira farsan. Så då kan man inte sova till två, som idag. Bäst att försöka ta det lungt ikväll. Fast det har jag sagt många gånger förr och vi vet ju hur det har gått... Hehe.


Nåja. Ha det bra och tills nästa gång:

Ny Design!

Hej alla bloggläsare, sitter här klockan fem på morgonen nöjd men trött, har äntligen fått ihop en design som är ganska simpel men ändå.. Jag. På nåt sätt.

Nu måste jag sova några timmar, sen ska jag upp och hälla i mig kaffe, dega ett par timmar sen iväg till Jockes 21-års party, hoppas det kan bli kul.

Det var allt för mig, och som jag brukar (eller brukade?) säga:

Going all night long.

Hej på er, tänkte att jag skulle uppdatera er, som lovat. Är sjukt nöjd med min helg, även om gårdagen spenderades med att sova till fem, mer eller mindre. Men jag ska inte upphålla mig vid det, utan kommer till det senare. Som Slash hela tiden skriver i sin biografi förresten, men kommer aldrig till det.

Sitter här och lyssnar på Buckcherry's nya platta förresten, vars titelspår är helt klart godkänd rock'n'roll, kanske lite upprepande men ett klart budskap om att de partajar hela natten. "We're going all niiight long". Med långa solopartier i bakgrunden och ett härligt beat som börjar på koklockan och fortsätter på hithaten, ganska basic men funkar alltid. Andra låten nu, It's a party. Inga invecklade texter, ett simpelt beat som börjar likt We Will Rock You, "bump-bump bump", ni förstår. Kanske borde de spendera mer tid på att göra sin musik mer komplex istället för att partaja "All Night Long"? Men som vanligt leveras festglad rock'n'roll med härliga gitarrsolon och det är just det jag vill ha. Det är det bästa som finns.

Ska inte tråka ut er med att rescensera All Night Long låt för låt, utan åter till min uppdatering. I Fredags kom jag hem, trött som vanligt efter jobbet, och lade mig, svettig, jordig och äcklig, och läste lite mer i The Dirt, som jag börjat läsa. Eller jag är väl halvvägs igenom den nu. Det går mycket snabbare än Slash's ganska långdragna redogörelse av sitt liv, och är verkligen jättebra! Alla borde läsa den, oavsett om de är Mötley Crüe-fans. Tycker jag åtminstonde.

Hur som helst så fick berättelserna om deras galna upptåg mig att vilja sänka en flaska Jack och bara röja maximalt. "Party Like A Rockstar", typ. Så jag duschade, läste lite till och smusslade ut ett paket cigg, och åkte lite tidigt in till stan. Jag täntke gå till Biljard för att ta en Jack 'n' Coke men det stod på dörren att de öppnade kl 20.o0 från nån gång i Juli till nångång i Augusti, jag tittade bara snabbt och bestämde mig att jag inte skulle vara alkoholisten som hängde på porten när de öppnade. Så jag gick och satte mig på en brygga vid Helge Å och väntade lite. Sen gick jag tillbaks till Biljard och satte mig och smuttade på en Jack'n'Coke. Det var en handfull människor där, vid fem över då jag kom dit, så jag kanske kollade för snabbt på datumen. De brukar öppna vid fem annars.

Sen stack jag till Marcus, som körde Master of Puppets på vad jag misstänker var, om inte högsta så åtminstonde nära högsta volym. Annie färgade hans hår korpsvart och jag tog en lur i soffan, och Laura och Niklas dök upp. Sen även Stoffe och Jouni. Macke gick och duschade med en öl och Stoffe hängde med, eller jag vet inte vad han gjorde. Vill inte veta heller.. Haha. Det blev en lur till i soffan, alla var trötta efter en veckas jobb. Sen tiggde jag till mig ett glas Jack av Macke. Till slut. Eller ja, han fick en tjuga för kanske en sexa om inte mer, så ganska okej.

Ett halvt glas Jack för en tjuga är rätt okej, tyvärr så hade han inget "blannevann" (groggvirke på rikssvenska), fast efter jag druckit hälften kom han på att han hade lite Coka Cola Zero, som jag fick, och sen gick det snabbt ner. Inget smuttande där inte. Jag tiggde även till mig ett glas Captain Morgan, också rent. Men det gick lättare, den kryddiga romen var.. Nåja, god är väl att ta i, men den gick ner, lätt! Jag tömde det, och sen bjöd Macke laget runt (av dem som ville ha, och då hade det anlänt två tjejer med, som tydligen var stoffes polare, men de avstod) på Mummelman-shottar. Som är ungefär som Jäger, fast billigare och med äcklig eftersmak. Men jag kände inte smaken så mycket vid det laget.

Därefter började galenskapen, jag och Marcus bråkade lite, fast inte allvarligt. Jag slog honom på hans dåliga axel, så han slog mig på knäet. Men han hade sitt knogjärn på, så det gjorde rejält ont. Och ännu ondare dan efter. Jag slog även mig själv med knogjärn på benet och knäet (innan macke slagit mig på knäet) så jag vaknade rejält mörbultad dan efter. Och det var bara början av alla skador.

Jag trillade även och skrapade upp min hand, och skulle sparka en soptunna men missade väl eller bara tappade balansen så jag trillade baklänges så att jag trillade in i en bänk, med ryggen före. Jag bara borstade av mig, och klagade lite på hur ont det gjorde, men vi antog att eftersom jag kunde gå och allt så var det ingen fara. Vi gick till ett ödehus, där fönstret tidigare var insparkat, så man kunde gå rakt in. Men de hade satt plywood för fönstret nu så vi sket i det. Jag som ville visa dem ödehuset. Det var det jag spenderade natten i på midsommar, haha. Galet!

Så gissa om jag var mörbultad när jag vaknade klockan åtta, då de skulle iväg till Göteborg. Jag somnade om ett par gånger, sen tvingade jag mig själv att gå upp, mumlade hejdå och vinglade iväg till bussen. Jag kom hem precis när morsan skickat "Hej var är du, börjar bli orolig", runt halv nio på morgonen, och jag gick in och sa "Hej, här är jag!". Hon frågade vad vi gjort, jag svarade inte så mycket, och hon undrade fall jag ville ha kaffe. "Nej, jag ska ha sömn", sa jag och gick upp och lade mig. Jag blev väckt vid tolv, men sov till två, därefter satt jag och halvsov vid teven och gick och lade mig efter en stund och sov till fem. Mer eller mindre i ett sträck. Jag sov verkligen hela dagen, jag orkade ingeting och var sjukt mörbultad och bakfull. Till alla mina skador upptäckte jag att jag även lyckats stuka foten, vilket jag inte har något minne av hur det gick till.

Vid halv sex åt jag för första gången den dagen, en ostmacka fick jag ner. Den andra fick hunden. Jag satt i gräset och njöt av att det var lite kyligt och det kom någon liten droppe regn var annan minut, ett lätt regn. När man är bakfull får man någon sorts feber och blir jättevarm, så det var skönt. Jag piggnade till lite, men var fortfarande sleten. Kvällen spenderades vid teven, med mikrad pasta och stekt korv (uppstekt av syrran lite tidigare), och en kopp kaffe. Den första koppen på hela dagen, eftersom min mage blir konstig dagen efter. Jag såg Ghostrider, en riktigt bra rulle, med härliga soundtrack av ZZ Top, Ozzy Osbourne och Spiderbait, bland annat.

Jag var som piggast vid tio, trummandes entustiastiskt till rocklåtarna som var soundtrack och njöt av en ganska klyschigt töntig film egentligen, men ändå så bra, om anti-hjälten som säljer sin själ till djävulen för att rädda sin far från cancern. Han håller sitt ord, men dagen efter dör fadern, som blivit botad från cancern, i en olycka. De båda är motorcykelstuntmän. Så småningom blir sonen, som spelas av Nicholas Cage, djävulens prisjägare som samlar in onda själar. Så i princip bekämpar han ondska. För ondskan. Typisk antihjälte. En sådan film syrran hade totalt avfärdat och tyckt jag var töntig som gillar en film där huvudpersonen blir ett flammande skelett med monster-motorcykel. Men den är riktigt bra. Vid elva duschade jag och gick och lade mig. Läste lite och slockande vid tolv.

Jag har ingen aning hur alkoholiserade, nerpundade rockstjärnor klarat att festa så hårt. Varje dag. Istället för att slappa vid teven (för jag orkade inget annat), tar de en flaska jack och en sil och festar lika hårt på kvällen. Och hur lyckas de spela, när de är helt borta i huvudet av kokain, heroin, jack, sömntabletter, ja, allt möjligt i en enda röra. Jag förstår inte det! Verkligen inget att se upp till, men det är förbannat fascinerande, och jag kan inte hjälpa att tycka att mina idoler är jävligt coola. Kanske inte Sid Vicious, han var extrem, men Nikki Sixx, Tommy Lee, Slash, Lemmy, alla de rock gudarna. Ja, jag idoliserar väl Vicous med, han var punken förkroppsligad. Men en jävla pundaridiot utan nåt i skallen. Som de alla är. Men skillnaden är att de flesta av den gått igenom rehab och nu är nyktra.

Sjukt förresten att Nikki och Slash överlevt flera överdoser. Det gör dem till gudar. Men inget liv jag vill ha, jag är den lugna typen, som hellre sitter hemma med lite öl och en biografi och lyssnar på musiken jag älskar. Festar hårt ibland, men vill även njuta av lugna kvällar. Fy fan för rockstjärnelivet. Eller? Ibland vill man ha det trots allt.

Idag är jag förresten rätt sliten, men gick upp efter säkert tjugo timmars sömn det senaste dygnet vid tio och mådde rätt bra. Men börjar undra om det är en tvådagars bakfylla på gång. Är fortfarande jättetrött och har lite ont i halsen, hoppas det går över. Ska ändå inte göra något idag, bara läsa ut The Dirt. Positivt åtminstonde att jag inte längre har ont i knäet och foten. Dock gör det lite ont i ryggen, där jag har ett fint skrapsår längs ryggraden, med sår vid varje kota. Ser ganska coolt ut. Haha. Vilken idiot jag är.

Hannibal Lektor och hans rapportering av semestern.

Hej och allt sånt. Idag känns det inte jättelönt att uppdatera, gör det mest för sakens skull. Uppskattar åtminstonde att Kajsa tyckte att jag skulle uppdatera min blogg, dvs att jag har läsare som vill att jag ska skriva. Vet att ni är fler, en handfull människor mer eller mindre dedikerade läsare. Uppskattar att ni läser, trots att jag inte skriver så mycket intressant! Glöm inte kommentera bara!

Jag måste göra er besvikna med att jag inte vet vad jag ska skriva om... Min semseter kan jag berätta om.

Min semester var ganska händelselös faktiskt. Eller, alltså, missförstå mig inte. Jag badade i Bosarp med Muffe, träffade Muffe rätt mycket faktiskt. Var i parken och chillade med Sigrid, hennes expojkvän (tror jag, det tycks komplicerat, men sist jag kollade. Kanske riskfyllt att skriva ut här, men jaja.), jouni och muffe.. Ja jag har väl gjort en del, ändå känns den ganska händelselös, men skön. Jag köpte en skateboard en dag i stan, då jag hängde med muffe i stan - i brist på något att göra. Så jag har spenderat kvällar, eftermiddagar och även nätter med att försöka lära mig skejta.

En dag trillade jag två gånger. På en dag. SÅ bra är jag på att skejta. Jag kan fortfarande inte ens en jäkla ollie. Det är mycket svårare än det ser ut. Ja, natt-skejtandet var mysig - en natt såg jag på 8 mile för sjuttioelfte gången för den är sjukt bra. Jag kände inte för att sova, så jag gick ut klockan ett på natten och åkte runt på min bräda nån timme, satt i gräset på en kulle, på min bräda och tänkte. Mörka tankar som ibland attackerar en på natten. Speciellt då man känner att man är värdelös på skateboard. Men det var inget allvarligt.

Jag har även varit rätt mycket i Åhus och solat samt även badat. Men det är för kallt för att vara skönt, så mest snabba dopp. Vad har jag mer gjort..?

Måndagskvällen spenderades med Muffe och Elin, ett sexpack öl och en halv flaska jägermeister. Vi ämnade inte att bli speciellt fulla, mest fördriva tiden. Vi satt och pratade vid skolan, gick lite i vä och pimplade.. På 3 öl och lite jägergrogg blir man inte full, men lite munter blev man väl. Elin däremot beslagtog flaskan och drack lite för mycket - även om vi bara hade en halv flaska, utblandad med lite cola, och jag drack så mycket jag kunde. Hon ville seriöst inte släppa flaskan. Men det var inga kolosala mängder.

Vi hade inte så mycket. Men hon är lättpåverkad, hon drack inte så mycket på nyår heller, då hon satte sig på golvet, trillade omkull och vandrade iväg ut i skogen. Haha. Den kvällen gömde hon sig på ett dagis, eller alltså på lekplatsen vid ett dagis, i mörkret, bland träden och buskarna. Det var underhållande.

Kvällen därpå var jag som sagt i parken. Onsdagen var jag nog i Åhus, men gjorde inget speciellt på kvällen. Det var nog kvällen jag såg 8-mile och skejtade mitt i natten. Jag har ingen aning om vad jag gjorde på Torsdagen, badade väl eller något. Minns verkligen inte. Läskigt.

I fredags var jag och spelade äventyrsgolf med familjen, jag förlorade, men det gjorde inget. Det gick riktigt bra de första tre-fyra hålen, sen gick det jättedåligt. Det blev ju svårare och svårare, och jag tappar lätt tålamodet. Men vi spelade för skojs skull och det var väl ganska skoj så..

På kvällen var jag i Helsingborg med Julia och hennes kompis Amanda, men det var ganska händelselöst. Vi var där bara i kanske två timmar. Men det var trevligt trots allt. På tåget tillbaka blev Amanda övertrött och extra flummig, och det satt ett par störda fyllon bredvid oss, som trängdes, slogs (inte på allvar men störande för de knuffades) och kastade öl. Sen gömde sig en på toa då kondiktören kom, den andre hade tydligen biljett men hade lyckats supa bort den. Sen däckade han och det blev lugnt. Det var nog höjdpunkten den kvällen, trots allt, det blev flummigt och stämningen lättade rejält och sen hade vi kul.

I övrigt har det inte hänt mycket, Lördagen spenderades vid teven, liksom Söndagen. Skateboarden har stått lutad mot husfasaden ett par dagar nu. Sedan jag slog halvt ihjäl mig har det inte varit lika roligt, men vågade mig på ett par försök att göra ollies nån gång, var det i helgen? Irrelevant. Hur som helst, försoffad helg.

Igår började jag jobba, och sen satte jag mig vid datorn en stund, sen teven. Jag har börjat titta myckte på teve.. Blir roligare i höst då program sänder nya säsonger, istället för ruttna repriser man redan sett. Chuck, True Blood och How I Met Your Mother måste man följa. Sen hoppas jag på nya avsnitt av Two And A Half Men.. Med flera. Kan hända att jag fastar för Desperate Housewives igen. Usch jag skäms nästan för det, men det är underhållande. Olika kvinnor har fått mig (läs tvingat mig) att se det, bland annat min syster som vägrat att byta kanal varje tisdag, men hon var inte främsta orsaken. Men nog om det, det vill jag inte gå in på, eller ens tänka vidare på. Hur som helst, hur ska man ha tid med studier, när det finns så många serier man vill följa?

Idag har jag med jobbat, inget jättekul att berätta, mer än att jag såg lite ut som hannibal lector i munskydd. Fick även någon konstig (positiv) känsla att stå vid en torvmaskin, vid ett rullande band, med munskydd.. Saknades bara riktiga arbetskläder. Anyway. Fotade det, för jag tänkte lägga upp det. Ändrade mig dock då jag insåg hur risig jag såg ut. Jag ser inte vidare bra ut på jobbet.. Slitna jeans som klippts av till shorts, med hål i och täckta av jord- och andra smutsfläckar, sliten band-tshirt eller linne, håret liggnades som det vill och till och med den hemskt fula klyschan tubstrumpor i sandaler. Förlåt, det är hemskt. Men min tå tillåter fortfarande inte riktigt ordentliga skor och så slipper jag slita på mina redan sletna addidas-dojjor. När man jobbar i ett växthus och ändå ser ut som skit och blir jordig och rälig (eller äcklig, för er som talar rikssvenska), så orkar man till slut inte bry sig alls, utan faller in i nån sorts "skit samma"-mentalitet.

Så där har ni min uppdatering, den får ni nog tyvärr nöja er med, tills vidare. Skriver igen fall det händer något spännande, för jag orkar inte krysta fram inlägg om ingeting. Arbetsdagar är inget att skriva om.. Ni kanske får ett till inlägg till helgen, ifall ni har riktigt tur!