How do you know where you're going, when you don't know where you've been?

Hej på er. Här sitter jag och kränger Pringles. För man får ett enormt begär efter onyttigheter då man är bakfull!

Gårdagen spenderades med att dricka lite för mycket, och bland annat trilla av en stol/fåtölj och få den över sig, då man satt på kanten av den. Men även en känsla av att man är vilsen och inte passar in. Stämningen blev rätt dålig, vid flera tillfällen. Vi struntar i första anledningen, jag går inte in på det, med respekt för folks känslor, men låt oss säga att avundsjuka och fylla skapade ganska dålig stämning. Sen blev det bråk över vart vi skulle, eftersom vi nog alla är rätt trötta på Bånken (så sjukt fult namn, avskyr att de inte heter Banken länge). Jenny föreslog att vi skulle till T-baren, vilket jag röstade för, mest för att jag inte varit där och ville ha omväxling. Det är nog ungefär lika tråkigt, om inte värre, som Bånken. Men efter många om och men så hamnade vi där ändå, för ingen kom överens om vart vi skulle, så vi skulle dit och skulle ha roligt, i alla fall, bestämde vi.

Speciellt roligt hade jag inte, som vanligt. Jag hänger med enbart för de sociala apsekterna av det hela, för att det liksom förväntas av mig. Det enda stället jag trivs, är dit ingen vill, för alla vill bara till Bånken. Det ska alltid vara i eller i bekvämt avstånd till centrum, det ska alltid vara förfest och sedan Bånken, till slut hänger man med bara för att. Jag är till och med trött på att dricka. Jag längtar efter en vit helg, kanske nästa helg blir en sådan. Bara göra nånting annat.

Jag har ingen aning vad, men det får vi se. Det kommer säkert inte bli så, men då hamnar jag hellre på Biljard och bara tar det lugnt, utan förfester och lagom mängder roligt. Vad jag behöver är något helt annat dock.. Någon som mig. Men jag börjar ge upp på det.

Något roligare och positivare har jag inte att förmedla. Jag är trött och irritabel och måste upp jättetidigt, för att ta tåget från stan. Bara för att det tydligen är någon sorts vägarbete på vägen mot Malmö, så det kan bli trafikstoppning. Så jag måste köra in till stan och ta tåget tio i sju. Usch. Känns lagom opepp att börja plugga igen, med ett antal hundra sidor inför varje föreläsning. Spänningen är borta, jag vet vart jag ska, jag vet hur jag gjorde förra året, det är ett nytt ämne men inget känns vidare nytt. Hur blir det då när man pluggat riktigt länge? För är det något jag inte tål, så är det monotoni. Jag har börjat skriva lite, förresten. Ni är välkomna att totalt dissa den, ifall ni vill. Den handlar i alla fall om hur jag är fast i min vardag och denna förbannade stan.

Tryggheten är som kvicksand,
jag trampar vatten men kommer ingenstans
jag vill ut i världen, jag vill se Europa
men den monotona vardagen
greppar min arm och ger mig
stora blåmärken.
Jag vill bort, mitt hjärta gråter
och inte heller hjälper det
att bedöva smärtan med
alkohol och ciggaretter.
Jag vill tillbaka till Amerika
men sitter istället på samma gamla bar
med en Jack Daniels och Coca Cola
i denna spöklika trötta småstad
Min enda tröst är att drömma om henne
som gör att allt det där kvittar
så länge jag har hennes närhet,
var är du?