Nåväl, har väl inte något nämnvärt antal läsare i alla fall. Så det är väl ingen större risk med att bli lite politisk.
Efter söndagens avsnitt av Agenda beskriver Göran Persson nyvalet som en möjlighet, snarare än en nackdel för de större politiska partierna - det vill säga både för Moderaterna och Socialdemokraterna. Såväl som för Sverigedemokraterna, troligtvis. Men det han tryckte på var behovet av blocköverskridande samarbete, för att föra Sverige framåt. Jag blev fundersam och lite konfunderad.
Personligen ville jag ha en vänster-regering och blev besviken på hur det blev, att Sverigedemokraterna valde att orsaka politiskt kaos. Även om jag inte håller med om att Alliansen har någon större skuld - eftersom de gjorde vad de sagt att de skulle göra, det vill säga att lägga fram en gemensam budgetproposition och rösta på dem - så tyckte jag att de kunde lagt ner sina röster och därmed släppa fram den rödgröna regeringen. De sa nämligen att de skulle släppa fram en regering med större parlamentariskt stöd än dem. Nu inser jag dock att det var lite naivt och dumstridigt. Det vore ren taktik, inte politik. Det är knappast vad vårt land behöver, när debatterna har gått ifrån ideologin och mest blivit en smutskastningskampanj. Det vi behöver nu är inte fler krig om vems fel det var att vi hamna här, vem som bröt mot vilken praxis vid vilken tidpunkt för alla är de lika goda kålsupare.
Jag har tyckt ett tag att Socialdemokratin har gått för långt åt höger, de ligger där i mitten och hoppas på att vinna röster från medelklassen, de obeslutsamma mittenväljarna. Det jag missat är, som Persson uttryckte att där i mitten finns också Moderaterna. Det är kanske snarare Centerpartiet och Folkpartiet som gått högerut och gjort att Alliansen har blivit ett nyliberalt experiment som förtjänar all kritik. Nästan. Trots allt så har de fört Sverige framåt och försökt att hålla Sverige att hålla huvudet över ytan, medans allt fler länder ute i Europa har börjat sjunka ner i det träsk som det europeiska samarbetet förorsakat. En efter en dras euro-länderna ner, listan över länder med dålig kreditvärdighet, stora lån och budgetunderskott kan göras lång. Sverige har dock hållit sig över ytan, vi har till min kännedom högsta betyg bland ett fåtal andra länder.
Detta är något som Allianspartierna gärna framhåller, men problemen hopade sig bakom kulisserna. Ungdomsarbetslösheten är hög och de som har jobb har ofta otrygga anställningar, företag har börjat komponera de mest underliga och juridiskt tveksamma anställningsavtal med otaliga svårbegripliga klausuler som innebär straffavgifter och kan innebära kontraktsbrott. Inget en nittonåring som fått sitt första jobb och inte har resurser att bestrida vågar säga emot. Särskilt inte eftersom allt fler unga står utan facket i ryggen. Inom vården gör riskkapitalbolag vinst, medans personalen går på knäna. Undersköterskor, sjuksköterskor, lärare förväntas göra allt mer, på allt mindre tid. I tunnelbanan jagas alla som inte är vita på pass, de får veta att ser de ut på ett visst sätt så kommer de alltid misstänkliggöras, i T-banan, ute på orten, på arbetsmarknaden.. Allt fler fick somna med en klump i magen, över det ökade trycket på jobbet, över att inte veta ifall de får det där SMS:et på morgonen och kan få ett till pass, så att de har råd att betala hyran. Men statistiken såg bra åt i alla fall.. Så när det blev regeringsskifte blev jag trots allt lättad. Kanske kunde den omtalade "vänstersvängen" ske.
Men så gick Jimmie Åkesson in i väggen, och chefsideologen Mattias Karlsson lät radikalisera Sverigedemokraterna. Plötsligt var det som att de slet av sig masken och visade sitt verkliga ansikte. Det var verkligen ingen vacker syn. Det ironiska är att de tycks ha vunnit sympatier genom sitt beslut att rösta på Alliansens budgetproposition för att sänka regeringen - och därmed sviker pensionärerna, bland annat. Välfärden, pensionärsskatten, det var bara ett luftslott alltihop, en dimridå som nu fallit till förmån för deras huvudsakliga mål, att stänga Sveriges gränser, misstänkliggöra människors rätt att vara i Sverige och splittra samhället - eller som de kallar det, föra ner invandringen till en europeisk nivå. Jovisst. Förmodar att deras framgångar i opinionen, trots deras ansvarslösa hot att sänka varje regering som inte gör som de säger och uttalanden som luktar trettiotal, helt beror på en markering mot etablissemanget.
Kanske hade Gudrun Schyman rätt när hon sa att blockpolitiken har spelat ut sin roll. Övriga partier behöver åtminstone markera att de inte kommer att ge vika åt främlingsfientliga krafter. Tillsammans.Kanske med, kan ett blocköverskridande samarbete till och med föra Sverige närmre den där vänster-svängen. Hur då, undrar du kanske nu. Ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna måste väl vara den mest oheliga av allianser? Säkerligen är det svek mot Socialdemokratiska såväl som Moderata väljare? Detta skulle förvisso cementera Socialdemokraternas roll som ett mittenparti, något som jag egentligen ogillar, eftersom jag anser att Vänsterpartiet är bättre på att föra klassisk Socialdemokratisk politik än vad (S) själva är. Det är såklart mycket förenklat, men se några klipp från Palme tiden, då denna fantastiska man uttalade att han var en stolt demokratisk socialist. Se det klipp där Palme förklarar varför vinster i välfärden inte är någon bra idé.
""Ett privat, av vinstintressen styrt system klarar inte målet att på lika villkor ge människorna de sociala tjänster de behöver." (Olof Palme, 1985)
Då kanske ni förstår vart jag kommer ifrån, vad jag menar. Men. Tänk om ett blocköverskridande samarbete mellan de två största partierna kan både splittra Allians-samarbetet och föra Centerpartiet och Folkpartiet en smula åt vänster igen, åtminstone tillbaka till mot mitten där de en gång befann sig - och samtidigt föra gammalt groll åt sidan och faktiskt föra Sverige framåt på ett ansvarsfullt sätt, och samtidigt utesluta Sverigedemokraterna från makten. En vänstersväng, alltså. En liten sådan, måhända. Tills vidare, tills 2018, för då står borgerligheten splittrad och kanske då kan Socialdemokratin återvända till vad den än en gång var och införa konflikten mellan vänster och höger - inte det ena blocket mot det andra, utan vad som ska privilegieras, kapitalet eller arbetsrätt. Som en Fenix kanske det ideologiska kan återuppstå ur askan av svensk politik.
torsdag 18 december 2014
lördag 13 december 2014
Because I'm happy
Jag är trött och bakfull, men glad!
Det har varit en bra vecka! Jag var på två fester förra helgen, hängde med Leo i söndags och lagade potatis och purjosoppa, eftersom han är vegan - han käkar alltid upp min mat när han är här haha! Så vi bjöd alla i korren som ville ha på soppa!
I måndags var det spelkväll i korridorens kök, jag förlorade hela tiden men det var ändå kul. Vi spelade monopol och kapitalisten Sergey vann stort, trots att jag gav bort mina gator när jag förlorat och försökte skapa revolution haha! Sen spelade vi fyra i rad, men förlorade gång på gång eftersom Sergey och Jolene är så jäkla sneaky och skapade fällor som jag blint gick rakt in i!
Tisdagen spenderades i Växjö, sen träffade jag Leo igen och hängde med honom och Jolene långt in på småtimmarna. Eller var det i Onsdags? Mitt minne är inte det bästa.. Men det var najs i alla fall.
Igår käkade jag sushi för första gången i mitt liv och Jolene försökte lära en hopplös västerlänning hur man använder ätpinnar. Det gick sådär, men blev bättre efter hand! Sen på kvällen satt vi i köket och spelade monopol långt in på natten, jag smådrack lite och sådär. Spelade med Filip, Maurice och Jolene.
Sen kom Sergey ut ur sin håla, eftersom han precis lämnat in sin hemtenta innan tolv - och vi fortsatte att dricka whiskey-cola och spela. Jag vann faktiskt en gång- hör och häpna- och Sergey passade på att hämnas och kalla mig kapitalisten! Sen gick det utför ju mer jag druckit men vad gör det! Sergey fick hjälpa mig att hålla koll och göra transaktioner, lite illa! Satt uppe långt in på småtimmarna, sen fick jag titta till Jolene, som inte mådde så bra, stackaren. Hon tål inte så mycket! Så vi satt och fyllepratade till typ halv nio på morgonen.
Nu knackade minsann Sergey på dörren och ville hänga igen. Najs. Älskar min korre, kommer sakna dem så jävla mycket över julen! Att bo här har verkligen hjälpt mig komma ur mitt skal och vara mer social! Men nu måste jag dra och umgås lite!
Det har varit en bra vecka! Jag var på två fester förra helgen, hängde med Leo i söndags och lagade potatis och purjosoppa, eftersom han är vegan - han käkar alltid upp min mat när han är här haha! Så vi bjöd alla i korren som ville ha på soppa!
I måndags var det spelkväll i korridorens kök, jag förlorade hela tiden men det var ändå kul. Vi spelade monopol och kapitalisten Sergey vann stort, trots att jag gav bort mina gator när jag förlorat och försökte skapa revolution haha! Sen spelade vi fyra i rad, men förlorade gång på gång eftersom Sergey och Jolene är så jäkla sneaky och skapade fällor som jag blint gick rakt in i!
Tisdagen spenderades i Växjö, sen träffade jag Leo igen och hängde med honom och Jolene långt in på småtimmarna. Eller var det i Onsdags? Mitt minne är inte det bästa.. Men det var najs i alla fall.
Igår käkade jag sushi för första gången i mitt liv och Jolene försökte lära en hopplös västerlänning hur man använder ätpinnar. Det gick sådär, men blev bättre efter hand! Sen på kvällen satt vi i köket och spelade monopol långt in på natten, jag smådrack lite och sådär. Spelade med Filip, Maurice och Jolene.
Sen kom Sergey ut ur sin håla, eftersom han precis lämnat in sin hemtenta innan tolv - och vi fortsatte att dricka whiskey-cola och spela. Jag vann faktiskt en gång- hör och häpna- och Sergey passade på att hämnas och kalla mig kapitalisten! Sen gick det utför ju mer jag druckit men vad gör det! Sergey fick hjälpa mig att hålla koll och göra transaktioner, lite illa! Satt uppe långt in på småtimmarna, sen fick jag titta till Jolene, som inte mådde så bra, stackaren. Hon tål inte så mycket! Så vi satt och fyllepratade till typ halv nio på morgonen.
Nu knackade minsann Sergey på dörren och ville hänga igen. Najs. Älskar min korre, kommer sakna dem så jävla mycket över julen! Att bo här har verkligen hjälpt mig komma ur mitt skal och vara mer social! Men nu måste jag dra och umgås lite!
lördag 6 december 2014
It lives.
Tänkte återuppliva bloggen. Tankarna flyger som vanligt genom huvudet. Har inte skrivit på väldigt länge, bara låtit dem snurra runt i huvudet som en tornado.
Tänker mycket på det som varit, på människor som varit i mitt liv, som har glidit bort. Vänner jag förlorat gradvis, som glidit bort och vissa som jag förlorat av högmod av dumhet. Men ibland sker det oväntade, en människa jag tänk väldigt mycket på, som stod mig så nära, men som jag svek, trots att hon behövde mig, finns nu i mitt liv igen. Jag svek henne, såsom mitt ex som tvingade mig att säga upp kontakten svek mig. Snart ses vi igen, för första gången på flera år. Det känns konstigt, vad säger man, hur ska jag bete mig? Kommer det vara som att tiden inte passerat alls, eller kommer det kännas märkligt? Vad ska vi hitta på? Vart kommer vi att ses? Jag längtar tills den dagen, samtidigt som jag är nervös.
Jag tänker på människor jag älskat, som var mitt allt, som svikit mig, bedragit mig men även de som det helt enkelt inte fungerade med. De finns alla i mitt hjärta, alla de vänner och ex som en gång funnits i mitt liv, för jag vet att det har gjort något avtryck, betytt något för någon. Det är väl huvudsaken, att man gjort något som betytt något.
Jag har fastnat i ett nät av gamla minnen och en rädsla av förändring. Jag stapplar fram igenom livet, helt planlöst och kaotiskt. Ingenting är såsom jag trott eller tänkt för några år sedan, men här sitter jag i en helt annan stad, med studieskulder och undrar hur jag hamnade här. Var detta vad jag ville? Vart ska jag ta vägen sen, när jag tvingas ut i det verkliga livet? Vad händer om jag inte trivs med mitt jobb, mina kollegor med mitt liv? Kommer jag hitta någon som stöttar mig, som räddar mig och är min stöttepelare när rädslan gror fast i mitt medvetande?
Jag känner mig ensam, vilsen, med en besatthet för det förflutna. Jag har bestämt mig att försöka vända blad, få ett avslut på ett kapitel i mitt liv som raserade allt jag hade byggt upp i min fantasi om hur framtiden skulle se ut. Jag vill ha sinnesro, men hittar den aldrig. Antar att detta är ett steg på vägen. Jag måste komma nånstans, hitta ur mitt skal och börja leva igen, inte bara existera, flyta med.
Ikväll ska jag försöka hitta ur mitt skal igen. Ska följa med Sergey och Filip, från min korridor, på en fest. Hoppas bara inte det blir som igår, när jag var på ett fest med utbytesstudenter tillsammans med Sergey. Han flög runt i rummet och kramade och hälsade på alla, pratade med folk och jag hängde efter som en svans, med grogg i hand. Höll mig till de jag kände igen, men vågade inte öppna upp, vågade inte sträcka ut en hand och öppna min mun. Ibland blev jag introducerad, oftast inte. Jag kände mig vilsen och missanpassad i mängden. Jag trivs bäst i små sällskap med människor jag känner, som gillar samma musik som mig, tänker som mig och som jag vet förstår mig. Men jag måste hitta ur min "comfort-zone". Därför plågar jag mig själv med fester som den. Jag har inte tillräckligt med öl för att ta den bekväma vägen, att dricka tills obehaget försvinner. Ikväll har jag åtminstone Filip, han är lite lugnare är Sergey som flyger runt i rummet hejdlöst.
Vad var poängen med detta? Borde jag ens publicera detta osammanhängande svammel till inlägg, eller borde jag ta bort det och nöja mig med att jag satt ord på mina tankar?
Nej, jag måste börja ta chanser. Vem fan bryr sig om vad någon tycker. Nu ska jag fan ta en dusch och göra mig redo för kvällen! Får försöka peppa till nu istället!
Tänker mycket på det som varit, på människor som varit i mitt liv, som har glidit bort. Vänner jag förlorat gradvis, som glidit bort och vissa som jag förlorat av högmod av dumhet. Men ibland sker det oväntade, en människa jag tänk väldigt mycket på, som stod mig så nära, men som jag svek, trots att hon behövde mig, finns nu i mitt liv igen. Jag svek henne, såsom mitt ex som tvingade mig att säga upp kontakten svek mig. Snart ses vi igen, för första gången på flera år. Det känns konstigt, vad säger man, hur ska jag bete mig? Kommer det vara som att tiden inte passerat alls, eller kommer det kännas märkligt? Vad ska vi hitta på? Vart kommer vi att ses? Jag längtar tills den dagen, samtidigt som jag är nervös.
Jag tänker på människor jag älskat, som var mitt allt, som svikit mig, bedragit mig men även de som det helt enkelt inte fungerade med. De finns alla i mitt hjärta, alla de vänner och ex som en gång funnits i mitt liv, för jag vet att det har gjort något avtryck, betytt något för någon. Det är väl huvudsaken, att man gjort något som betytt något.
Jag har fastnat i ett nät av gamla minnen och en rädsla av förändring. Jag stapplar fram igenom livet, helt planlöst och kaotiskt. Ingenting är såsom jag trott eller tänkt för några år sedan, men här sitter jag i en helt annan stad, med studieskulder och undrar hur jag hamnade här. Var detta vad jag ville? Vart ska jag ta vägen sen, när jag tvingas ut i det verkliga livet? Vad händer om jag inte trivs med mitt jobb, mina kollegor med mitt liv? Kommer jag hitta någon som stöttar mig, som räddar mig och är min stöttepelare när rädslan gror fast i mitt medvetande?
Jag känner mig ensam, vilsen, med en besatthet för det förflutna. Jag har bestämt mig att försöka vända blad, få ett avslut på ett kapitel i mitt liv som raserade allt jag hade byggt upp i min fantasi om hur framtiden skulle se ut. Jag vill ha sinnesro, men hittar den aldrig. Antar att detta är ett steg på vägen. Jag måste komma nånstans, hitta ur mitt skal och börja leva igen, inte bara existera, flyta med.
Ikväll ska jag försöka hitta ur mitt skal igen. Ska följa med Sergey och Filip, från min korridor, på en fest. Hoppas bara inte det blir som igår, när jag var på ett fest med utbytesstudenter tillsammans med Sergey. Han flög runt i rummet och kramade och hälsade på alla, pratade med folk och jag hängde efter som en svans, med grogg i hand. Höll mig till de jag kände igen, men vågade inte öppna upp, vågade inte sträcka ut en hand och öppna min mun. Ibland blev jag introducerad, oftast inte. Jag kände mig vilsen och missanpassad i mängden. Jag trivs bäst i små sällskap med människor jag känner, som gillar samma musik som mig, tänker som mig och som jag vet förstår mig. Men jag måste hitta ur min "comfort-zone". Därför plågar jag mig själv med fester som den. Jag har inte tillräckligt med öl för att ta den bekväma vägen, att dricka tills obehaget försvinner. Ikväll har jag åtminstone Filip, han är lite lugnare är Sergey som flyger runt i rummet hejdlöst.
Vad var poängen med detta? Borde jag ens publicera detta osammanhängande svammel till inlägg, eller borde jag ta bort det och nöja mig med att jag satt ord på mina tankar?
Nej, jag måste börja ta chanser. Vem fan bryr sig om vad någon tycker. Nu ska jag fan ta en dusch och göra mig redo för kvällen! Får försöka peppa till nu istället!
söndag 16 juni 2013
Sweden Rock -13
Jag är medveten om att jag inte bloggat på år och dagar (mja, inte redit kanske men inte på väldigt länge åtminstone.)
Brukar ju skriva ett inlägg efter varje års Sweden Rock, så det får jag väl göra i år med då!
Som brukligt var känslan att komma till festivalen en känsla av att komma hem. Borta bra, Norje bäst. I några dagar, sen vill man bara hem och ta en dusch och sova ut! I år var inget undantag, men det kändes lite annorlunda trots allt.
Jag skulle ha varit där med Macke, men han sålde sin biljett. Muffe kunde inte hänga på som tältvaktar-hora, som jag kallade honom förra året. Det vill säga, en alkis som bara sitter på campingen och super och får privilegiet att vakta tillhörigheterna när man är inne på festivalområdet. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig och blev därför en lite lugnare, mer nedtonad festival-känsla i år. Jag hängde på Julle och hans polare Linus, och sen kom även Julles flickvän och hennes tjejpolare. Resultatet, då jag blivit allt mer tillbakadragen och introvert numera (tyvärr) blev att jag kände mig lite som femte hjulet ibland. Jag bara hängde på, ungefär.
Julle och Linus lyssnar dessutom nästan exklusivt på dödsmetall, något som inte alltid faller mig i smaken, men som gjorde att jag såg akter som jag normalt sett kanske hade hoppat över - men även missade lite som jag kanske velat se. Notera att detta är bara ett uttryck av vad jag kände (känner?) och inte menat som att peka ut någon. Linus och Julle är jävligt schyssta grabbar, men jag är inte den som söker efter det hårdaste av det hårda och försöker vara "brutal" och ser inte ner på någon genre inom rocken, direkt.
Efter att vi fått upp tälten och knäckt första ölen, följt av någon öl till, blev första banden vi såg Vader. Jag hängde mest med, men det var ganska schysst och påminde ibland om Slayer. Dock var de bättre i just det live-sammanhanget än när jag senare lyssnade in dem på Spotify. Jag funderade på att se halva setet av Sister Sin, men eftersom grabbarna ville se Vader blev det att jag hoppade över det.
Därefter såg vi Sweet, vilket var ganska nice. Jag är inte något stort Sweet-fan, faktum är att kunskapen där är lite bristande på deras diskografi. Men det var ändå rätt många låtar man kände igen och bäst var Love Is Like Oxigen och såklart Ballroom Blitz som de avslutade med.
Det blev även sista bandet, jag tror de andra käkade lite innan vi stack tillbaks till campet - medan jag fick se på för jag bunkrade upp med ravioli och körde ekonomiskt istället. Något som jag fick höra mycket och ofta under festivalen. Det blev ett stående skämt. Tyvärr så såg jag inte Candlemass på kvällen utan stannade kvar och drack öl tills det var dags att krypa till kojs. Det är väl det jag ångrar mest i år, att jag inte såg dem.
Andra dagen så var det såklart Raubtier och nationaldagsfirande som gällde. Vi missade nationalsången och början av setet men såg deras framförande av den på Youtube och måste säga att det var lite av en besvikelse. Inget slår Sabatons nationaldagsfirande och deras förmåga att väcka en svällande nationalkänsla man knappt visste att man hade.
Anledningen till att vi missa den var att vi var slöa på morgonen och att det var - som vanligt - jävligt mycket kö in till området. Men resten av spelningen var som alltid sjukt bra, Raubtier leverar alltid. Bäst var Hjärteblod, som blivit min favoritlåt och som går på repeat här hemma, mer eller mindre.
Jag försökte även att få tag i Putte, en av smålänningarna jag träffade på SRF för två år sen. Både under och efter spelningen smsade vi och försökte hitta varann och sen när grabbarna åter igen skulle käka väntade vi lite innan vi gick för att se Sonata Artica. Väl där var grabbarna något missnöjda, jag var den enda som ville se Sonata och de tyckte inte det var brutalt nog, utan alldeles för trallvänligt och popigt för deras smak. Jag lyckades träffa Putte, men bara i typ två minuter, innan han skulle dra tillbaks till sitt camp och träffa sin farsa - så det var ju rätt trist.
Efter några låtar var tålamodet för Sonata Artica helt slut och jag fick gå med på att gå efter halva spelningen, men jag har åtminstone sett dem! Eftermiddagen spenderades sedan tillbaks i campet där vi drack en hel del öl, innan det var dags att bege sig in till området igen för att säkra bästa platserna till Amon Amarth. Vi, eller de, käkade lite under slutet av Status Quo och jag beställde tre öl för att fukta strupen under den långa väntan. När Quo var slut satte vid oss vid stängslet och jag försökte att se så mycket som möjligt av Five Finger Death Punch, men upplevelsen var ganska dålig på grund av dålig sikt och lite snack. Men jag såg dem, fast på avstånd.
Sen var det äntligen dags för Amon Amarth, som helt klart tog priset för bästa spelningen i år enligt mig. Det var riktigt häftigt, med ett stort vikingaskepp på scen och "lajvare" som slogs med svärd och yxor på scen. Jag headbangade så att jag tappade glasögonen, men en vänlig säkerhetsvakt tog upp dem till mig. Julle och Linus stog mest och såg stencoola ut:
Därefter såg vi på Kiss, men de kändes lika gamla, trötta och sletna och showen var lika urvattnad som Mötley Crüe förra året och som Priest för ett par år sen på deras sista spelning. De börjar bli gamla, rock-gubbarna. Scenshowen var extremt stor och påkostad scenshow. Trots all eld och fyrverkerier slog det knappt gnistor om gubbarna. Det är en sådan akt man vill ha sett, innan de blivit för gamla men som man önskar att man kunde sett när de var på topp. Tyvärr var man ju inte född då, inte ens påtänkt.
Fredagen blev en ganska lugn dag, en dag då man kunde dricka öl och gå runt på marknaden och önska att man hade mer pengar. Budgeten var knaper i år, egentligen hade jag knappt råd att vara där, men jag är hellre fattig i sommar än att missa Sweden Rock! Det blev därför mycket ravioli och bara ett inköp på marknaden, nämligen en ny Iron Maiden tröja. Så nu kan man kasta sin gamla urtvättade Fear of the Dark tröja och bära den nyinköpta när man ska se dem om knappt en månad!!
Jag har redan sett både Saxon och UFO, såväl som Amaranthe (som grabbarna ändå var måttligt roade av att se) så eftermiddagen spenderades därför med öl och en runda på marknaden istället. Följt av att hänga lite på campingen och dricka ytterligare öl. Newsted hade varit intressant att se, men vi hoppade över det. Vi skippade även Krokus och därmed blev första bandet Naglafar. Det var helt okej, men ännu en gång hängde jag mest med för att Linus och Julle ville se dem.
Därefter såg vi At The Gates, vilket var nice, men något händelselöst. Verkligen inte lika bra som Amon Amarth, men jävligt bra ändå. Bästa låten minns jag inte - inte för att jag var full utan mest för att spelningen var lite sådär rätt-upp-och-ner.Vi valde i alla fall att se At The Gates, för mig var det för att jag redan sett Europe och mycket hellre ville se dem. Linus stack och kikade lite på Europe, men jag och Julle såg hela konserten.
Sen var det dags för Hyporisy och jag var verkligen inte pepp inför det. Jag var lite småfull, men framförallt uttorkad som in i helvete eftersom vi druckit öl i solen hela dagen. En säkerhetsvakt gav mig vatten vid två tillfällen, varpå jag drack upp nästan hela flaskan på en gång. Men efter halva spelningen valde jag att gå hem och lägga mig. Dödsmetall och huvudvärk är ingen vidare kombination.
Lördagens spelningar blev också lite senare på dagen, eftersom vi inte tyckte det var mycket att se förutom Kreator på dagen - som vi ändå skippade. Det bara blev så. Så det första bandet vi såg på festivalens sista dag var Accept, vilket blev andra gången för mig. De var helt klart lika bra som sist, jävligt bra spelning! Bäst var Fast As A Shark, så jävla roligt att sjunga med på introt. Metal Heart är dock med sjukt bra. Tror jag ändrar mig - bäst var Metal Heart.
Därefter satte vi oss i gräset och såg på Skid Row, som gång på gång tackade att de fick vara där. Otroligt tacksamma var de att de fick spela sina gamla dängor och marknadsföra sitt nya material. Vet inte hur många gånger han sa "thank you", asså. Bäst var ju lätt balladen I Remember You, sjukt mysigt!
Därefter var det dödsmetall på menyn igen, så jag passade på att gå tillbaks till campet istället medan grabbarna såg på Vomitory, för att klä på mig lite mer kläder. Jag fryser väldigt lätt och varje kväll hade jag varit både frusen och trött, vilket är mindre kul. Men denna kväll hade jag köpt kaffe och klädde på mig, fast besluten om att inte lägga mig "tidigt" för en gångs skull. Jag gick tillbaks till området och såg slutet av Rush, mest för att se dem. Är inget stort fan av dem, men det var kul att se dem ändå.
Årets sista spelning, med Avantasia var både plågsam och bra på samma gång. I flera dagar hade jag funderat på ifall jag ens skulle se dem, men bestämde mig för att göra det i alla fall. Många gamla minnen som jag helst sluppit tänka på drogs upp igen och jag stod där med gåshud och vattniga ögon och sa åt mig själv att skärpa mig. Bäst var nog Story Aint Over, men jag gick redan efter Farewell - vilket jag kände var passande - som var tionde låten av 16 totalt. Jag slapp därför rushen (haha Rush-en!) av människor på väg hem och efter att jag tagit årets sista öl - min tredje totalt den dagen bara eftersom jag skulle köra dagen efter - gick jag och lade mig.
Det var väl ungefär min Sweden Rock-uppelvelse. Detta året var ganska lugnt och gav inte så mycket roligt att skriva om, men vi får ser hur nästa är. Ha det bra, tills nästa gång (när det nu blir?) och rock on!
Brukar ju skriva ett inlägg efter varje års Sweden Rock, så det får jag väl göra i år med då!
Som brukligt var känslan att komma till festivalen en känsla av att komma hem. Borta bra, Norje bäst. I några dagar, sen vill man bara hem och ta en dusch och sova ut! I år var inget undantag, men det kändes lite annorlunda trots allt.
Jag skulle ha varit där med Macke, men han sålde sin biljett. Muffe kunde inte hänga på som tältvaktar-hora, som jag kallade honom förra året. Det vill säga, en alkis som bara sitter på campingen och super och får privilegiet att vakta tillhörigheterna när man är inne på festivalområdet. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig och blev därför en lite lugnare, mer nedtonad festival-känsla i år. Jag hängde på Julle och hans polare Linus, och sen kom även Julles flickvän och hennes tjejpolare. Resultatet, då jag blivit allt mer tillbakadragen och introvert numera (tyvärr) blev att jag kände mig lite som femte hjulet ibland. Jag bara hängde på, ungefär.
Julle och Linus lyssnar dessutom nästan exklusivt på dödsmetall, något som inte alltid faller mig i smaken, men som gjorde att jag såg akter som jag normalt sett kanske hade hoppat över - men även missade lite som jag kanske velat se. Notera att detta är bara ett uttryck av vad jag kände (känner?) och inte menat som att peka ut någon. Linus och Julle är jävligt schyssta grabbar, men jag är inte den som söker efter det hårdaste av det hårda och försöker vara "brutal" och ser inte ner på någon genre inom rocken, direkt.
Efter att vi fått upp tälten och knäckt första ölen, följt av någon öl till, blev första banden vi såg Vader. Jag hängde mest med, men det var ganska schysst och påminde ibland om Slayer. Dock var de bättre i just det live-sammanhanget än när jag senare lyssnade in dem på Spotify. Jag funderade på att se halva setet av Sister Sin, men eftersom grabbarna ville se Vader blev det att jag hoppade över det.
Därefter såg vi Sweet, vilket var ganska nice. Jag är inte något stort Sweet-fan, faktum är att kunskapen där är lite bristande på deras diskografi. Men det var ändå rätt många låtar man kände igen och bäst var Love Is Like Oxigen och såklart Ballroom Blitz som de avslutade med.
Det blev även sista bandet, jag tror de andra käkade lite innan vi stack tillbaks till campet - medan jag fick se på för jag bunkrade upp med ravioli och körde ekonomiskt istället. Något som jag fick höra mycket och ofta under festivalen. Det blev ett stående skämt. Tyvärr så såg jag inte Candlemass på kvällen utan stannade kvar och drack öl tills det var dags att krypa till kojs. Det är väl det jag ångrar mest i år, att jag inte såg dem.
Andra dagen så var det såklart Raubtier och nationaldagsfirande som gällde. Vi missade nationalsången och början av setet men såg deras framförande av den på Youtube och måste säga att det var lite av en besvikelse. Inget slår Sabatons nationaldagsfirande och deras förmåga att väcka en svällande nationalkänsla man knappt visste att man hade.
Anledningen till att vi missa den var att vi var slöa på morgonen och att det var - som vanligt - jävligt mycket kö in till området. Men resten av spelningen var som alltid sjukt bra, Raubtier leverar alltid. Bäst var Hjärteblod, som blivit min favoritlåt och som går på repeat här hemma, mer eller mindre.
Jag försökte även att få tag i Putte, en av smålänningarna jag träffade på SRF för två år sen. Både under och efter spelningen smsade vi och försökte hitta varann och sen när grabbarna åter igen skulle käka väntade vi lite innan vi gick för att se Sonata Artica. Väl där var grabbarna något missnöjda, jag var den enda som ville se Sonata och de tyckte inte det var brutalt nog, utan alldeles för trallvänligt och popigt för deras smak. Jag lyckades träffa Putte, men bara i typ två minuter, innan han skulle dra tillbaks till sitt camp och träffa sin farsa - så det var ju rätt trist.
Efter några låtar var tålamodet för Sonata Artica helt slut och jag fick gå med på att gå efter halva spelningen, men jag har åtminstone sett dem! Eftermiddagen spenderades sedan tillbaks i campet där vi drack en hel del öl, innan det var dags att bege sig in till området igen för att säkra bästa platserna till Amon Amarth. Vi, eller de, käkade lite under slutet av Status Quo och jag beställde tre öl för att fukta strupen under den långa väntan. När Quo var slut satte vid oss vid stängslet och jag försökte att se så mycket som möjligt av Five Finger Death Punch, men upplevelsen var ganska dålig på grund av dålig sikt och lite snack. Men jag såg dem, fast på avstånd.
Sen var det äntligen dags för Amon Amarth, som helt klart tog priset för bästa spelningen i år enligt mig. Det var riktigt häftigt, med ett stort vikingaskepp på scen och "lajvare" som slogs med svärd och yxor på scen. Jag headbangade så att jag tappade glasögonen, men en vänlig säkerhetsvakt tog upp dem till mig. Julle och Linus stog mest och såg stencoola ut:
 |
| Herpa-derp. Alltid lika smickrande på bild.... |
Fredagen blev en ganska lugn dag, en dag då man kunde dricka öl och gå runt på marknaden och önska att man hade mer pengar. Budgeten var knaper i år, egentligen hade jag knappt råd att vara där, men jag är hellre fattig i sommar än att missa Sweden Rock! Det blev därför mycket ravioli och bara ett inköp på marknaden, nämligen en ny Iron Maiden tröja. Så nu kan man kasta sin gamla urtvättade Fear of the Dark tröja och bära den nyinköpta när man ska se dem om knappt en månad!!
Jag har redan sett både Saxon och UFO, såväl som Amaranthe (som grabbarna ändå var måttligt roade av att se) så eftermiddagen spenderades därför med öl och en runda på marknaden istället. Följt av att hänga lite på campingen och dricka ytterligare öl. Newsted hade varit intressant att se, men vi hoppade över det. Vi skippade även Krokus och därmed blev första bandet Naglafar. Det var helt okej, men ännu en gång hängde jag mest med för att Linus och Julle ville se dem.
Därefter såg vi At The Gates, vilket var nice, men något händelselöst. Verkligen inte lika bra som Amon Amarth, men jävligt bra ändå. Bästa låten minns jag inte - inte för att jag var full utan mest för att spelningen var lite sådär rätt-upp-och-ner.Vi valde i alla fall att se At The Gates, för mig var det för att jag redan sett Europe och mycket hellre ville se dem. Linus stack och kikade lite på Europe, men jag och Julle såg hela konserten.
Sen var det dags för Hyporisy och jag var verkligen inte pepp inför det. Jag var lite småfull, men framförallt uttorkad som in i helvete eftersom vi druckit öl i solen hela dagen. En säkerhetsvakt gav mig vatten vid två tillfällen, varpå jag drack upp nästan hela flaskan på en gång. Men efter halva spelningen valde jag att gå hem och lägga mig. Dödsmetall och huvudvärk är ingen vidare kombination.
Lördagens spelningar blev också lite senare på dagen, eftersom vi inte tyckte det var mycket att se förutom Kreator på dagen - som vi ändå skippade. Det bara blev så. Så det första bandet vi såg på festivalens sista dag var Accept, vilket blev andra gången för mig. De var helt klart lika bra som sist, jävligt bra spelning! Bäst var Fast As A Shark, så jävla roligt att sjunga med på introt. Metal Heart är dock med sjukt bra. Tror jag ändrar mig - bäst var Metal Heart.
Därefter satte vi oss i gräset och såg på Skid Row, som gång på gång tackade att de fick vara där. Otroligt tacksamma var de att de fick spela sina gamla dängor och marknadsföra sitt nya material. Vet inte hur många gånger han sa "thank you", asså. Bäst var ju lätt balladen I Remember You, sjukt mysigt!
Därefter var det dödsmetall på menyn igen, så jag passade på att gå tillbaks till campet istället medan grabbarna såg på Vomitory, för att klä på mig lite mer kläder. Jag fryser väldigt lätt och varje kväll hade jag varit både frusen och trött, vilket är mindre kul. Men denna kväll hade jag köpt kaffe och klädde på mig, fast besluten om att inte lägga mig "tidigt" för en gångs skull. Jag gick tillbaks till området och såg slutet av Rush, mest för att se dem. Är inget stort fan av dem, men det var kul att se dem ändå.
Årets sista spelning, med Avantasia var både plågsam och bra på samma gång. I flera dagar hade jag funderat på ifall jag ens skulle se dem, men bestämde mig för att göra det i alla fall. Många gamla minnen som jag helst sluppit tänka på drogs upp igen och jag stod där med gåshud och vattniga ögon och sa åt mig själv att skärpa mig. Bäst var nog Story Aint Over, men jag gick redan efter Farewell - vilket jag kände var passande - som var tionde låten av 16 totalt. Jag slapp därför rushen (haha Rush-en!) av människor på väg hem och efter att jag tagit årets sista öl - min tredje totalt den dagen bara eftersom jag skulle köra dagen efter - gick jag och lade mig.
Det var väl ungefär min Sweden Rock-uppelvelse. Detta året var ganska lugnt och gav inte så mycket roligt att skriva om, men vi får ser hur nästa är. Ha det bra, tills nästa gång (när det nu blir?) och rock on!
tisdag 30 oktober 2012
Det gör ont, men går ändå.
Jaha, här sitter jag och lyssnar på Nordman, fan i mig. Varför? Jag vet inte, har sett massa videopliggar med William Spetz, en ung man på 16 år som är väldigt kul och flamsig och hans polare Tora. William har även gjort en liten miniserie på SVT, Williams Lista. Jävligt rolig och begåvad ung man - som tyvärr får mig att känna mig gammal och stel. Hur som helst verkar de gilla Nordman-låten Ödet Var Min Väg väldigt mycket, så blev det att jag lyssnade på honom. Inget jag skäms direkt över så varför inte erkänna detta. Dessutom hade vi ett intern-skämt om låten vandraren som vi tjatade tills den drev alla till vansinne:
-Du har du hört om vandraren?
-Nej vadå?
-Han hade ingenstans att gå.
-Varför inte?
-Han har kommit fram till slutet.
Kanske inte så roligt bara sådär, men när man är där och tjatar sönder den tills omgivningen blir mordisk, DÅ är det fan kul.
Hur som haver har jag inte skrivit så mycket på sistone, har skaffat en ny blogg som ni känner till tror jag så ingen mening att jag länkar - med tanka på att de typ tre personer som följer min blogg redan känner till den. Väldigt inriktad på mina vänner som jag inte träffar så ofta och bor uppåtlandet känner jag att den här bloggen är, men känn er smickrade. Denna bloggen är för er!
Har inte haft ork att uppdaterar, kämpar på med allt, sömnlösheten, tankarna, ensamheten och det kanske låter deprimerande men jag orkar inte gå runt och låtsas att allt är bra som förväntas. Ingen verkar förstå heller, varför jag har så svårt att sova - som leder till hälsoproblem, har varit sjuk väldigt mycket på sistone. Tänk efter lite. Många vet inte ens vad jag bär på, vissa vet men verkar inte fatta ändå hur svårt det är för mig just nu. Sen finns de ju såklart de som förstår och som jag verkligen kan prata med och vara mig själv. Men det är inte många känns det som.Vad har man för vänner egentligen?
Men istället känns det som folk, speciellt vissa, klankar ner på mitt sätt att leva även om de kanske bara menar väl känns det inte så. Känns mer som de pekar ut allt som är fel med mig och berättar hur jag ska leva för att få ett lika perfekt liv som dem (än en gång är det en viss person) som är vältränade har partner och ett bättre jobb. Sov bättre (jo det är ju lätt när man inte kan sova för att tankarna rusar och käkarna krampar), ät bättre (ja, okej det kanske jag borde men äter ett till två lagade mål om dagen så vad är problemet), träna mer (ja jag ska bara bli frisk men känns snart inte som någon tror på att jag är sjuk. VILL ju träna igen, men jag känner mig kropp och tränar jag utan att känna mig helt hundra får jag vara hemma flera dagar därefter).
Hatar känslan av att folk, i mitt huvud åtminstone, klankar ner på mig. Vet inte om det är så, men får ständigt känslan av att inte duga och jag vill bara skrika DRA ÅT HELVETE MED DITT PERFEKTA LIV DÅ!!
Aggro? Ja. Det blev visst ett aggro-inlägg. Nu är det ur mig. Nu kan jag gå vidare med inlägget om ingeting egentligen. Vad var det nu jag började skriva om. Jo, jag hatar känslan att man måste le och låstsas att allt är bra. Min familj verkar inte ens förstå, eller så gör de som alltid - le och låtsas att allt är bra utåt. Suck. Falska människor.
Förövrigt funderar jag på att fortsätta plugga, har sökt in till våren. Morsan blev så glad att hon började böla. Äntligen gör han något med sitt liv. "Åh vad roligt för dig, det är ju sånt du tycker är roligt och vill göra" blir i mitt huvud "Åh vad roligt, äntligen duger du och kastar inte bort ditt liv. Nu kanske jag kan skryta om min son på våra falska släkträffar (där allt man pratar om är arbetet eller den fina utbildnen som kusinerna går i princip och allt så vara så jävla fint och trevligt
Finns en anledning till att jag inte gått på en enda släkträff på hur länge som helst. Tål fan inte min egen familj.). Så tycker hon att om jag flyttar ner till Malmö kan jag ta kontakt med mina snoffsiga kusiner. Ja, jo de är ju party. Vill inte ha med dem att göra. Gör detta för mig och enbart mig, inte för dem. Ville egentligen gå tvärt emot, bli familjens svarta får men jobbmarknaden är åt helvete och kraven allt högre att man SKA ha en utbildning oavsett vad man vill jobba med. Man ska vara högutbildad OCH ha ett par års erfarenhet helst om man ska få ett jobb. Har man inte det - då får man inte heller den erfarenhet som eftersökt och då är man körd.
Men det är faktiskt nåt jag kan tycka är kul och intressant, så får väl sluta sätta mig på tvären. Hoppas att jag kommer in, har sökt kulturjournalistik i malmö, lite webbdesign-liknande grejer och så vidare. Funderar även på journalistik och medieproduktion till hösten i Kalmar. Muffe har ju 3-4 år kvar där uppe då (till hösten) och den är på tre år så det hade blivit en kul tid i mitt liv tror jag, plus att jag behöver lite nytt i mitt liv nåt radikalt. Behöver komma härifrån, ägna mig åt nåt jag tycker är kul. För min skull. Ingen annans. Nu är det mig det handlar om, jag behöver komma tillbaka, hitta lite motivation och bli mig själv igen, bli hel igen.
Just nu känner man sig tyvärr halv, bortkommen och ensam. Men det kommer. Läker såren med musikintresset, nya LP-skivor och festival och konsertbiljetter har blivit en stor utgift denna månaden -säker 3 tusen eller mer. Nej fan det räcker nog inte. Fyra. Har varit väldigt vårdslös med pengarna, det känns nu när man ska betala räkningarna. Det kommer bli hårt nu och julen annalkas om två månader. Nej, det ska jag inte tänka på nu, det är framtida problem. Just nu behöver jag sånt, nåt att se fram emot. Tankar om julen, var jag ska bo och hur det ska gå ihop med studerandet, ifall jag hittar nån ny lägenhet här eller om jag ska flytta härifrån och hur ekonomin ska gå ihop. Det vill jag inte tänka på.
Världens längsta inlägg. Ber om ursäkt för det. Behövde lite utlopp. Har mycket inom mig. Tack för att ni finns, ni som betyder och ni som mot all förmodan läser (typ tre pers?).
-Du har du hört om vandraren?
-Nej vadå?
-Han hade ingenstans att gå.
-Varför inte?
-Han har kommit fram till slutet.
Kanske inte så roligt bara sådär, men när man är där och tjatar sönder den tills omgivningen blir mordisk, DÅ är det fan kul.
Hur som haver har jag inte skrivit så mycket på sistone, har skaffat en ny blogg som ni känner till tror jag så ingen mening att jag länkar - med tanka på att de typ tre personer som följer min blogg redan känner till den. Väldigt inriktad på mina vänner som jag inte träffar så ofta och bor uppåtlandet känner jag att den här bloggen är, men känn er smickrade. Denna bloggen är för er!
Har inte haft ork att uppdaterar, kämpar på med allt, sömnlösheten, tankarna, ensamheten och det kanske låter deprimerande men jag orkar inte gå runt och låtsas att allt är bra som förväntas. Ingen verkar förstå heller, varför jag har så svårt att sova - som leder till hälsoproblem, har varit sjuk väldigt mycket på sistone. Tänk efter lite. Många vet inte ens vad jag bär på, vissa vet men verkar inte fatta ändå hur svårt det är för mig just nu. Sen finns de ju såklart de som förstår och som jag verkligen kan prata med och vara mig själv. Men det är inte många känns det som.Vad har man för vänner egentligen?
Men istället känns det som folk, speciellt vissa, klankar ner på mitt sätt att leva även om de kanske bara menar väl känns det inte så. Känns mer som de pekar ut allt som är fel med mig och berättar hur jag ska leva för att få ett lika perfekt liv som dem (än en gång är det en viss person) som är vältränade har partner och ett bättre jobb. Sov bättre (jo det är ju lätt när man inte kan sova för att tankarna rusar och käkarna krampar), ät bättre (ja, okej det kanske jag borde men äter ett till två lagade mål om dagen så vad är problemet), träna mer (ja jag ska bara bli frisk men känns snart inte som någon tror på att jag är sjuk. VILL ju träna igen, men jag känner mig kropp och tränar jag utan att känna mig helt hundra får jag vara hemma flera dagar därefter).
Hatar känslan av att folk, i mitt huvud åtminstone, klankar ner på mig. Vet inte om det är så, men får ständigt känslan av att inte duga och jag vill bara skrika DRA ÅT HELVETE MED DITT PERFEKTA LIV DÅ!!
Aggro? Ja. Det blev visst ett aggro-inlägg. Nu är det ur mig. Nu kan jag gå vidare med inlägget om ingeting egentligen. Vad var det nu jag började skriva om. Jo, jag hatar känslan att man måste le och låstsas att allt är bra. Min familj verkar inte ens förstå, eller så gör de som alltid - le och låtsas att allt är bra utåt. Suck. Falska människor.
Förövrigt funderar jag på att fortsätta plugga, har sökt in till våren. Morsan blev så glad att hon började böla. Äntligen gör han något med sitt liv. "Åh vad roligt för dig, det är ju sånt du tycker är roligt och vill göra" blir i mitt huvud "Åh vad roligt, äntligen duger du och kastar inte bort ditt liv. Nu kanske jag kan skryta om min son på våra falska släkträffar (där allt man pratar om är arbetet eller den fina utbildnen som kusinerna går i princip och allt så vara så jävla fint och trevligt
Finns en anledning till att jag inte gått på en enda släkträff på hur länge som helst. Tål fan inte min egen familj.). Så tycker hon att om jag flyttar ner till Malmö kan jag ta kontakt med mina snoffsiga kusiner. Ja, jo de är ju party. Vill inte ha med dem att göra. Gör detta för mig och enbart mig, inte för dem. Ville egentligen gå tvärt emot, bli familjens svarta får men jobbmarknaden är åt helvete och kraven allt högre att man SKA ha en utbildning oavsett vad man vill jobba med. Man ska vara högutbildad OCH ha ett par års erfarenhet helst om man ska få ett jobb. Har man inte det - då får man inte heller den erfarenhet som eftersökt och då är man körd.
Men det är faktiskt nåt jag kan tycka är kul och intressant, så får väl sluta sätta mig på tvären. Hoppas att jag kommer in, har sökt kulturjournalistik i malmö, lite webbdesign-liknande grejer och så vidare. Funderar även på journalistik och medieproduktion till hösten i Kalmar. Muffe har ju 3-4 år kvar där uppe då (till hösten) och den är på tre år så det hade blivit en kul tid i mitt liv tror jag, plus att jag behöver lite nytt i mitt liv nåt radikalt. Behöver komma härifrån, ägna mig åt nåt jag tycker är kul. För min skull. Ingen annans. Nu är det mig det handlar om, jag behöver komma tillbaka, hitta lite motivation och bli mig själv igen, bli hel igen.
Just nu känner man sig tyvärr halv, bortkommen och ensam. Men det kommer. Läker såren med musikintresset, nya LP-skivor och festival och konsertbiljetter har blivit en stor utgift denna månaden -säker 3 tusen eller mer. Nej fan det räcker nog inte. Fyra. Har varit väldigt vårdslös med pengarna, det känns nu när man ska betala räkningarna. Det kommer bli hårt nu och julen annalkas om två månader. Nej, det ska jag inte tänka på nu, det är framtida problem. Just nu behöver jag sånt, nåt att se fram emot. Tankar om julen, var jag ska bo och hur det ska gå ihop med studerandet, ifall jag hittar nån ny lägenhet här eller om jag ska flytta härifrån och hur ekonomin ska gå ihop. Det vill jag inte tänka på.
Världens längsta inlägg. Ber om ursäkt för det. Behövde lite utlopp. Har mycket inom mig. Tack för att ni finns, ni som betyder och ni som mot all förmodan läser (typ tre pers?).
tisdag 2 oktober 2012
I'm in love with rock 'n' roll, it satisfies my soul.
Well, here, babe, look at you in love with someone else
Turned out like all the others leave me by myself
That's how it works I guess and you're like all the rest
Guess I can handle it if that's the way it is
I'm in love with rock 'n' roll, it satisfies my soul If that's how it ought to be, I won't get mad
Yeah, I got rock 'n' roll to save me from the gold
And if that's all there is, it ain't so bad, rock 'n' roll
Ja, nu fyller musikintresse det gapande hålet i hjärtat, min sanna kärlek som aldrig lämnar mig. Och herrejävlar vad det känns som jag missat. Har fortfarande inte lyssnat igenom Marilyn Mansons senaste platta, Born Villain. Imorgon släpps Corrodeds State of Grace och på Torsdag släpper Junkyard sin platta With A Twist of Lemon och första avsnittet av dokumentären Junkstar Lifestyle på Bandit Play och Nyheter 24. Längtar!!
Bullet har nyligen släppt Full Pull och Royal Republic har tydligen släppt nytt med, Save The Nation och så har Sparzanza släppt Death Is Certain, Life Is Not nyligen med. Green Day har ju släppt nytt med förresten, Uno!
Nästa Onsdag ska jag och Macke se W.A.S.P på sin 30 Years of Thunder-turné - 3 timmar lång spelning i Hässleholm - sen har jag även blivit förfrågad till Trivium med As I Lay Dying som support på Kulturbolaget i Malmö den siste Oktober (30/10) med robin.
Vill även se Junkstars och Sparzanza den 9:e November (står på deras turnéplan att de ska dit, men på KB:s hemsida står det Sparzanza och Supercharger? Vafan?!).
Sabaton och Raubtier vore roliga att se (igen), har sett Raubtier tre gånger nu tror jag och Sabaton varje år på Sweden rock ju. Men vore roligt att se dem ändå i Malmö den 27/11 men det blir inte ekonomiskt möjligt (och inget intresse verkar finnas för det) men de är ändå ute och slirar på festival varje år så får nog se dem igen snart nog! Förhoppningsvis i full-längd och inte bara det (o?)traditionella nationaldags-firandet med Sabaton á 20 minuter på Sweden Rock.
Det är mycket nu. På det vill man hålla koll på alla bandsläpp inför sommarens festivaler - vill till Sweden Rock såklart, och Wacken i tyskland men det blir en dyr historia. Metaltown vore nice att sticka på med, men ännu har de inte noll band i line-upen till nästa år.
Kanske, om ryktena stämmer, kan Hallå-Festivalen i Norrköping va intressant nästa år med - någon ny jättefestival som bokat Green Day och Rammstein (om det inte också bara är spekulation) och så finns det spekulationer om självaste Metallica, men inget är officiellt ännu, förrän på onsdag. Se artikeln i expressen här.
Det är ett heltidsjobb att hänga med, men behöver pengarna från mitt riktiga heltidsjobb för att gå på konserter och festivaler. Men hur ska jag hinna lyssna igenom och gå på allt jag vill gå på? Och framförallt ha pengar till det?
Nej nu stressar jag upp mig själv, inte bra innan läggdags! Går och lägger mig och läser Kampen om Järntronen (ja jag tänkte läsa den på svenska) istället - första boken ur serien som Game of Thrones är baserad på - men borde gå och lägga mig på momangen egentligen om jag ska orka upp imorgon. Det är inte lätt när det är svårt!
Men ha det gött i alla fall och rock on!
Turned out like all the others leave me by myself
That's how it works I guess and you're like all the rest
Guess I can handle it if that's the way it is
I'm in love with rock 'n' roll, it satisfies my soul If that's how it ought to be, I won't get mad
Yeah, I got rock 'n' roll to save me from the gold
And if that's all there is, it ain't so bad, rock 'n' roll
Ja, nu fyller musikintresse det gapande hålet i hjärtat, min sanna kärlek som aldrig lämnar mig. Och herrejävlar vad det känns som jag missat. Har fortfarande inte lyssnat igenom Marilyn Mansons senaste platta, Born Villain. Imorgon släpps Corrodeds State of Grace och på Torsdag släpper Junkyard sin platta With A Twist of Lemon och första avsnittet av dokumentären Junkstar Lifestyle på Bandit Play och Nyheter 24. Längtar!!
Bullet har nyligen släppt Full Pull och Royal Republic har tydligen släppt nytt med, Save The Nation och så har Sparzanza släppt Death Is Certain, Life Is Not nyligen med. Green Day har ju släppt nytt med förresten, Uno!
Nästa Onsdag ska jag och Macke se W.A.S.P på sin 30 Years of Thunder-turné - 3 timmar lång spelning i Hässleholm - sen har jag även blivit förfrågad till Trivium med As I Lay Dying som support på Kulturbolaget i Malmö den siste Oktober (30/10) med robin.
Vill även se Junkstars och Sparzanza den 9:e November (står på deras turnéplan att de ska dit, men på KB:s hemsida står det Sparzanza och Supercharger? Vafan?!).
Sabaton och Raubtier vore roliga att se (igen), har sett Raubtier tre gånger nu tror jag och Sabaton varje år på Sweden rock ju. Men vore roligt att se dem ändå i Malmö den 27/11 men det blir inte ekonomiskt möjligt (och inget intresse verkar finnas för det) men de är ändå ute och slirar på festival varje år så får nog se dem igen snart nog! Förhoppningsvis i full-längd och inte bara det (o?)traditionella nationaldags-firandet med Sabaton á 20 minuter på Sweden Rock.
Det är mycket nu. På det vill man hålla koll på alla bandsläpp inför sommarens festivaler - vill till Sweden Rock såklart, och Wacken i tyskland men det blir en dyr historia. Metaltown vore nice att sticka på med, men ännu har de inte noll band i line-upen till nästa år.
Kanske, om ryktena stämmer, kan Hallå-Festivalen i Norrköping va intressant nästa år med - någon ny jättefestival som bokat Green Day och Rammstein (om det inte också bara är spekulation) och så finns det spekulationer om självaste Metallica, men inget är officiellt ännu, förrän på onsdag. Se artikeln i expressen här.
Det är ett heltidsjobb att hänga med, men behöver pengarna från mitt riktiga heltidsjobb för att gå på konserter och festivaler. Men hur ska jag hinna lyssna igenom och gå på allt jag vill gå på? Och framförallt ha pengar till det?
Nej nu stressar jag upp mig själv, inte bra innan läggdags! Går och lägger mig och läser Kampen om Järntronen (ja jag tänkte läsa den på svenska) istället - första boken ur serien som Game of Thrones är baserad på - men borde gå och lägga mig på momangen egentligen om jag ska orka upp imorgon. Det är inte lätt när det är svårt!
Men ha det gött i alla fall och rock on!
fredag 28 september 2012
Some memories are best forgotten, once again I'm gonna hit rock bottom!
I morse på Bandit intervjuades ett skönt gäng som numera kallar sig Junkstars och ett par redigt grymma låtar från deras kommande platta spelades. De ska även släppa en dokumentär - där de spelat in allt, verkligen allt från ett fattig gäng rockers liv där de går på festival, dricker sprit och knullar (fast de sa att man inte får ligga som asprirerande rockstjärna? En av dem får ligga iaf, säkert Matte, som är tydligen är ihop med Max syster - dvs gitarristen och sångarens syrra).
Ser verkligen fram emot nästa tisdag, tror jag det var, då ett avsnitt av Junkstar Lifestyle kommer ut och såklart plattan, With A Twist of Lemon. Jävligt skön, rättfram rätt igenom sann rock'n'roll. Se bara videon där de festar och dricker jäger under inspelningen av deras musikvideo liksom. För jävla bra text har låten (nedan) också! Lyssnar på den om och om igen!!
Gemensamma influenser tycks vara Social Distortion, Backyard Babies och Hellacopters. Casualties och Rancid nämdes även som favoritband hos några, bland annat! Gilla!! De bär Rancid och Lars Fredriksson-t-shirtar, jeansväst och skinnpajer - och Max berättade med ett skratt imorse att när han träffade (?? vågar inte uppge felaktiga uppgifter, hitta det inte i intervjun) bar han en The Clash-tisha och sa att han var "så jävla punk!". En av dem liknar Dregen jävligt mycket. Pluspoäng på punk-influencer. Pluspoäng på allmänt bra influencer. Pluspoäng på att de har en skåning som frontman. Pluspoäng på att de verkar så jävla rock'n'roll! Fuck yeah!!
Ikväll blir det utgång till Bishops Arms med Muffe, men när man peppar denna låt känns det som jag är aaaldelles för pep för att bara ta "nån" öl! Tur att jag, olikt honom, inte jobbar imorgon, haha!
Kolla in: http://www.junkstarsofficial.com/
http://www.facebook.com/junkstarsofficial http://open.spotify.com/artist/6hsLu8nrBs727WbiDSjnaS (Rock'n'roll Allstars som de hette tidigare, men som de inte fick hete för Gene Simmons haha!)
Hör intervjun här: http://play.bandit.se/catchup/6165
Rock on!
Ser verkligen fram emot nästa tisdag, tror jag det var, då ett avsnitt av Junkstar Lifestyle kommer ut och såklart plattan, With A Twist of Lemon. Jävligt skön, rättfram rätt igenom sann rock'n'roll. Se bara videon där de festar och dricker jäger under inspelningen av deras musikvideo liksom. För jävla bra text har låten (nedan) också! Lyssnar på den om och om igen!!
Gemensamma influenser tycks vara Social Distortion, Backyard Babies och Hellacopters. Casualties och Rancid nämdes även som favoritband hos några, bland annat! Gilla!! De bär Rancid och Lars Fredriksson-t-shirtar, jeansväst och skinnpajer - och Max berättade med ett skratt imorse att när han träffade (?? vågar inte uppge felaktiga uppgifter, hitta det inte i intervjun) bar han en The Clash-tisha och sa att han var "så jävla punk!". En av dem liknar Dregen jävligt mycket. Pluspoäng på punk-influencer. Pluspoäng på allmänt bra influencer. Pluspoäng på att de har en skåning som frontman. Pluspoäng på att de verkar så jävla rock'n'roll! Fuck yeah!!
Ikväll blir det utgång till Bishops Arms med Muffe, men när man peppar denna låt känns det som jag är aaaldelles för pep för att bara ta "nån" öl! Tur att jag, olikt honom, inte jobbar imorgon, haha!
Kolla in: http://www.junkstarsofficial.com/
http://www.facebook.com/junkstarsofficial http://open.spotify.com/artist/6hsLu8nrBs727WbiDSjnaS (Rock'n'roll Allstars som de hette tidigare, men som de inte fick hete för Gene Simmons haha!)
Hör intervjun här: http://play.bandit.se/catchup/6165
Rock on!
torsdag 27 september 2012
Don't stop believing.
Hittade en smart kille på youtube. Klickade subscribe direkt. Han verkar fatta vad allt handlar om. Smart kille.
Hey hey, my my Rock and roll can never die.
Här sitter man igen, sjuk och nere. Jag hatar mitt imunförsvar, blir aldrig av med förkylningen, har haft hosta i över en månad och blir sjuk, sen frisk(are?) sen sjuk igen. Kanske har jag för brått, så fort jag blir friskare tränar jag och festar vilket kanske inte är bra om sjukdomen är kvar i kroppen. Vilket den tycks ha varit, den försvinner ju aldrig.
Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.
Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.
Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?
Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!
Battleme-covern från Sons of Anarchy:
And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.
Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.
Har funderat mycket de senaste dagarna. På om det är nåt fel på mig. Varför jag aldrig orkar nånting, är alltid trött och slö - och varför jag har sånt dåligt immunförsvar. Är det något fel på mig? Borde jag trotsa min fobi för doktorer och kolla upp det? Jag vet inte vad det skulle kunna vara - två skrämmande tankar har dykt upp: Diabetes, eftersom jag väldigt lätt får lågt blodsocker och blir väldigt trött och sur hela tiden (vill inte sätta en nål i magen varje dag!!!) och depression. Jag har även funderat på ifall jag behöver terapi eller nåt skit. Men jag är rädd, för jag vill inte vara en deprimerad människa på lyckopiller. Jag har sett det gå bägge hållen - jag har sett det hjälpa folk, men jag har även sett det göra dem till apatatiska zombies som inte är sig själv lika längre. Det sistnämnda skrämmer mig. Dessutom vill jag inte vara deprimerad och det skulle bekräfta det hela, det skulle sätta mig i ett fack bland psykiskt ohälsosamma.
Men tankarna jag har vissa nätter, de skrämmer mig. Jag skrämmer mig själv. Jag kanske behöver hjälp, för att sluta upp med att stänga ute alla som bryr sig om mig. För att sluta förstöra för mig själv. Jag vet inte. Jag känner en sån motvilja mot allt. Men nåt måste hända, jag vill också vara lycklig. Det känns så orättvist. Alla andra tycks kunna vara det, men jag tycks inte besitta den förmågan. Ibland vill jag bara bort. Jag är dessutom för stolt för att räcka ut handen och be om någons hjälp, vill vara en självständig ö, som inte behöver någons hjälp. Även om jag behöver någon vid min sida som finns där för mig. Men jag bara stänger ute alla, sjukt nog.
Framtiden grubblar jag också på, hur jag ska ta mig ur det hamsterhjul jag befinner mig i. Vill ha ett nytt jobb, men kommer ingenstans. Har sökt en hel del, jag övervann ångestattackerna som kom då jag skulle ringa runt och söka jobb och bara gjorde det. Det släppte efter första samtalen, det var inte så hemskt sen. Men jag gör allt mycket större och värre i mitt huvud. Så jag har ringt lite under rasten ibland, varit och delat ut CV. Har skickat in spontanansökan - men det känns inte som det leder nånstans. Kanske borde man skriva in sig hos arbetsförnedringen igen? I mina drömmar hittar jag ett nytt jobb, flyttar till en ny stad. Men för att ta mig ur hamsterhjulet känns det som jag lättast skulle komma härifrån om jag började plugga igen - trots att jag inte vet om jag vill det. Men kanske borde jag bara ta steget och göra det, för en gångs skull?
Så mycket tankar. Jag avslutar här, för att det inte ska bli en hel jävla uppsats, med en mysig låt jag hörde på Sons of Anarchy, tror det var säsongsavslutningen på säsong 3 eller 4. Längtar tills nästa avsnitt på säsong 5 kommer!!
Battleme-covern från Sons of Anarchy:
And once you're gone, you can never come back
When you're out of the blue and into the black.
Tänker aldrig vara så självisk som dig. Jag ska ta mig igenom detta.
söndag 23 september 2012
Unhappy birthday to me...
Då var det avklarat. Så känner jag ungefär. Skönt att det är över.
Ska man ha ångest över att ens egen familj kommer och "firar" en? Ska man behöva känna sig obekväm i sitt eget hem? Varför känner jag såhär? Känns inte som jag har någoting gemensamt med dem. Vill bara slippa dem. Men så fort de är på väg ut vill morsan arrangera fika-besök nästa helg. Eller när jag kan. Jag vill inte kunna. Jag gör allt för att slippa, bara stänga ut dem lite grann, få leva mitt eget liv och omringa mig av människor jag trivs med, mina vänner - när jag känner för det. För det mesta vill jag bara vill jag bara vara för mig själv.
Jag längtar bort, vill slå mig fri. Jag är 22 (imorgon), men känner mig ännu inte frislagen. Fången av min egen stad, av mig egen familj. Vill bara bort.
Jag avundas dig ibland. Jag vill också fly från allt, bara lämna alla problem bakom mig och inte bry mig om vad någon tänker och tycker. Men du flydde även från mig. För jag är inte bra för någon, inte för mig själv heller. Du skulle ju rädda mig från allt. Vi skulle fly söderut tillsammans och vara lyckliga där. Men vi kunde aldrig vara lyckliga tillsammans.
Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.
Imorgon fyller jag år. Allt jag känner är likgiltighet, blandad med motvilja. Ännu ett år äldre utan att ha kommit någonstans. Jag trodde jag var påväg nånstans med någon, men förstörde för mig själv. Bitter? Ja. Kanske. Bara lämna mig ifred. Godnatt. Även om jag inte kommer kunna sova på ett tag, hoppas jag kan sova lite i natt åtminstone...Så det blir väl youtube och serier några timmar framöver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)