Varning för ett politiskt inlägg

Nåväl, har väl inte något nämnvärt antal läsare i alla fall. Så det är väl ingen större risk med att bli lite politisk.

Efter söndagens avsnitt av Agenda beskriver Göran Persson nyvalet som en möjlighet, snarare än en nackdel för de större politiska partierna - det vill säga både för Moderaterna och Socialdemokraterna. Såväl som för Sverigedemokraterna, troligtvis. Men det han tryckte på var behovet av blocköverskridande samarbete, för att föra Sverige framåt. Jag blev fundersam och lite konfunderad.

Personligen ville jag ha en vänster-regering och blev besviken på hur det blev, att Sverigedemokraterna valde att orsaka politiskt kaos. Även om jag inte håller med om att Alliansen har någon större skuld - eftersom de gjorde vad de sagt att de skulle göra, det vill säga att lägga fram en gemensam budgetproposition och rösta på dem  - så tyckte jag att de kunde lagt ner sina röster och därmed släppa fram den rödgröna regeringen. De sa nämligen att de skulle släppa fram en regering med större parlamentariskt stöd än dem. Nu inser jag dock att det var lite naivt och dumstridigt. Det vore ren taktik, inte politik. Det är knappast vad vårt land behöver, när debatterna har gått ifrån ideologin och mest blivit en smutskastningskampanj. Det vi behöver nu är inte fler krig om vems fel det var att vi hamna här, vem som bröt mot vilken praxis vid vilken tidpunkt för alla är de lika goda kålsupare.

Jag har tyckt ett tag att Socialdemokratin har gått för långt åt höger, de ligger där i mitten och hoppas på att vinna röster från medelklassen, de obeslutsamma mittenväljarna. Det jag missat är, som Persson uttryckte att där i mitten finns också Moderaterna. Det är kanske snarare Centerpartiet och Folkpartiet som gått högerut och gjort att Alliansen har blivit ett nyliberalt experiment som förtjänar all kritik. Nästan. Trots allt så har de fört Sverige framåt och försökt att hålla Sverige att hålla huvudet över ytan, medans allt fler länder ute i Europa har börjat sjunka ner i det träsk som det europeiska samarbetet förorsakat. En efter en dras euro-länderna ner, listan över länder med dålig kreditvärdighet, stora lån och budgetunderskott kan göras lång. Sverige har dock hållit sig över ytan, vi har till min kännedom högsta betyg bland ett fåtal andra länder.

Detta är något som Allianspartierna gärna framhåller, men problemen hopade sig bakom kulisserna. Ungdomsarbetslösheten är hög och de som har jobb har ofta otrygga anställningar, företag har börjat komponera de mest underliga och juridiskt tveksamma anställningsavtal med otaliga svårbegripliga klausuler som innebär straffavgifter och kan innebära kontraktsbrott. Inget en nittonåring som fått sitt första jobb och inte har resurser att bestrida vågar säga emot. Särskilt inte eftersom allt fler unga står utan facket i ryggen. Inom vården gör riskkapitalbolag vinst, medans personalen går på knäna. Undersköterskor, sjuksköterskor, lärare förväntas göra allt mer, på allt mindre tid. I tunnelbanan jagas alla som inte är vita på pass, de får veta att ser de ut på ett visst sätt så kommer de alltid misstänkliggöras, i T-banan, ute på orten, på arbetsmarknaden.. Allt fler fick somna med en klump i magen, över det ökade trycket på jobbet, över att inte veta ifall de får det där SMS:et på morgonen och kan få ett till pass, så att de har råd att betala hyran. Men statistiken såg bra åt i alla fall.. Så när det blev regeringsskifte blev jag trots allt lättad. Kanske kunde den omtalade "vänstersvängen" ske.

Men så gick Jimmie Åkesson in i väggen, och chefsideologen Mattias Karlsson lät radikalisera Sverigedemokraterna. Plötsligt var det som att de slet av sig masken och visade sitt verkliga ansikte. Det var verkligen ingen vacker syn. Det ironiska är att de tycks ha vunnit sympatier genom sitt beslut att rösta på Alliansens budgetproposition för att sänka regeringen - och därmed sviker pensionärerna, bland annat. Välfärden, pensionärsskatten, det var bara ett luftslott alltihop, en dimridå som nu fallit till förmån för deras huvudsakliga mål, att stänga Sveriges gränser, misstänkliggöra människors rätt att vara i Sverige och splittra samhället - eller som de kallar det, föra ner invandringen till en europeisk nivå. Jovisst. Förmodar att deras framgångar i opinionen, trots deras ansvarslösa hot att sänka varje regering som inte gör som de säger och uttalanden som luktar trettiotal, helt beror på en markering mot etablissemanget.

Kanske hade Gudrun Schyman rätt när hon sa att blockpolitiken har spelat ut sin roll. Övriga partier behöver åtminstone markera att de inte kommer att ge vika åt främlingsfientliga krafter. Tillsammans.Kanske  med, kan ett blocköverskridande samarbete till och med föra Sverige närmre den där vänster-svängen. Hur då, undrar du kanske nu. Ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna måste väl vara den mest oheliga av allianser? Säkerligen är det svek mot Socialdemokratiska såväl som Moderata väljare? Detta skulle förvisso cementera Socialdemokraternas roll som ett mittenparti, något som jag egentligen ogillar, eftersom jag anser att Vänsterpartiet är bättre på att föra klassisk Socialdemokratisk politik än vad (S) själva är. Det är såklart mycket förenklat, men se några klipp från Palme tiden, då denna fantastiska man uttalade att han var en stolt demokratisk socialist. Se det klipp där Palme förklarar varför vinster i välfärden inte är någon bra idé.

""Ett privat, av vinstintressen styrt system klarar inte målet att på lika villkor ge människorna de sociala tjänster de behöver." (Olof Palme, 1985)


Då kanske ni förstår vart jag kommer ifrån, vad jag menar. Men. Tänk om ett blocköverskridande samarbete mellan de två största partierna kan både splittra Allians-samarbetet och föra Centerpartiet och Folkpartiet en smula åt vänster igen, åtminstone tillbaka till mot mitten där de en gång befann sig - och samtidigt föra gammalt groll åt sidan och faktiskt föra Sverige framåt på ett ansvarsfullt sätt, och samtidigt utesluta Sverigedemokraterna från makten. En vänstersväng, alltså. En liten sådan, måhända. Tills vidare, tills 2018, för då står borgerligheten splittrad och kanske då kan Socialdemokratin återvända till vad den än en gång var och införa konflikten mellan vänster och höger - inte det ena blocket mot det andra, utan vad som ska privilegieras, kapitalet eller arbetsrätt. Som en Fenix kanske det ideologiska kan återuppstå ur askan av svensk politik.