Drinks are on the house, Whiskey's on the rocks while your sister's on my mouth,

God kväll! Dock är det tekniskt sett inte kväll ännu, men det börjar mörkna så det känns så. Vilken tur att man bor här nere i Skåneland, jag hade dött av ångest om jag bott i Norrland och det hade blivit mörkt typ vid halv tre.

Helgen har varit bra, men förutom festen i fredags så var den rätt händelselös. Dock var det ganska najs ändå, även om jag drack lite mycket, vågar inte ens nämna mängderna. Konstigt nog kände jag mig inte så full ändå, vilket inte är något bra tecken. När man börjar bli resistent och dricka väldigt stora mängder bör man lugna ner sig något så att det inte utvecklas till problem. Vilket leder mig till dagens ämne.

Det är måndag. Och jag är festsugen. Det är fel. Det är inte alls bra, eftersom jag längtar efter att förtära alkohol. Men det ska jag inte. Kanske någon julöl, kanske någon snaps till julmaten på julafton.

Sen till helgen vet jag inte vad som händer, känns illa att jag vill ut och festa igen, eftersom det blir i princip varje helg, plus på torsdag som är julafton, kanske i helgen, och sen är det nyår en vecka därpå, sen är det helg igen. Men man lever bara en gång, vilket är tur för min lever! (Ordvitsen där, ojojoj!)


Och att jag längtar även till sommaren, som kan bli så ofattbart episk, om jag får som jag vill:

*Siesta
*Sweden Rock
* Kiss (antaligen inte dock, pga ekonomiska skäl)
*Tivolirock (Obligatoriskt!)
*Sonisphere
* Fest, grillning och chill i parken

Jag vill att det blir vår nu. För våren går alltid så fort. Sen sitter man plötsligt där, och det är en varm sommardag, i uppkavlade jeans och t-shirt, sittandes i parken med sina vänner och grillar, dricker öl och röker vattenpipa. Det är underbart. Alla bekymmer tycks bara försvinna. Allt är så sorglöst om somrarna. Det enkla livet som jag söker, god mat, öl och goda vänner. Det är sånt som spelar roll. (Och självklart musik och festivalbesökande!)

'Cause every girl's crazy for a sharped dressed man.

Idag är jag på bra humör. Det är mysigt att vakna och se ett vitt vinterlandskap, med snö på taken och snöflingor som ringlar ner från skyn.

Ikväll blir det fest och utgång, och vi ska köra "suit-up". Vi kommer vara stiliga som få! Det kommer att bli roligt!

Jag är troligtvis för trött för att skriva något mer vettigt idag, jag gick upp för en timme sedan ungefär, och är fortfarande trött. Är det något fel på mig?

Men egentligen är det inte så konstigt, med tanke på att jag inte somnade förrän vid tre, fyra-tiden inatt. Usch, jag måste vända tillbaka dygnet. Nån gång. Efter nattens eskapader. Eventuellt.

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.

Jag har blivit väldigt glad för Lars Winnerbäck. Som jag tidigare nästan avskydde, trots att jag knappt hört något av honom - i en distanserad och fördomsfullt hatrelation till all musik som var annorlunda från det jag lyssnade på.

Hans tidigare demos och kasetter (som finns tillgängliga på nätet) har dålig kvalité, lite sjaskigt ljud, men hans musik är djup och avslappnande. Jag bara sitter här och lyssnar. Jag gör ingeting alls. Jag är uppe ligger uppe hela nätterna, sömnlös. Jag sitter som i en komfortabel koma vid min dator om dagarna, ser lite på TV, lyssnar på musik. Tänker. Någon föreläsning två gånger i veckan.

Jag mustade upp tillräckligt med ork och disciplin att städa och tvätta igår. Och en promenad i kylan. Det är mitt underbara liv, som saktat in och nästan stannat upp, i en tröstlös tristess. Ett virrvarr av känslor, en berg och dalbana av lycka och panikångest. Jag är för gammal för det här, slår det mig. Jag är nitton, ska fylla tjugo nästa höst. Då är tonåren officiellt slut, och jag blir vuxen.

Min sista gratis-skjuts kan jag njuta av, mina sista linser och kanske glasögon betalda av mor och far, gratis boende och mat ett litet tag till. Sen blir antagligen det arbete varvat med studier, hyror och räkningar, ansvar och jobb tills jag är sextiofem. Min plan är att studera ett par år, slösa på mitt liv och dröja kvar i studentlivet, med öl och tentamen, tills jag är kanske tjugofem åtminstonde.

Jag har gott om tid att arbeta. 40 år, tills pensionen, jag hinner nog göra rätt för mig. Inte för att jag känner någon skuld till samhället, för att jag råkade födas på just denna landplätten. Men arbeta och betala skatt det måste man, för social acceptans. Ett samhälle byggt på arbete - ingen tid att vara sjuk eller trött, är man vuxen ska man arbeta.

Nåja, förhoppningsvis trivs jag med det jag gör, eller hittar någon som gör det värt att fortsätta, varje kalla vinter efter vinter. Jag drömmer mig bort, bort härifrån. Men bekvämligheten får mig att stanna, och jag vet att jag kommer inte långt härifrån.