När jag slog igång We Don't Celebrate Sundays idag, för att försöka städa mitt rum - ett åtagande jag fortfarande inte blivit klar med, en timme senare på grund av lathet och.. Mest lathet faktiskt. Lite på grund av att jag är trött efter jobbet. Hur som helst, jag spårar ur, men när jag slog igång den fick jag upp ett av många härliga minnen från Sweden Rock när vi stod i ösregnet första kvällen, dygnsura - jag i en jeansjacka som inte blev torr förrän två dagar senare - och skrålade "We don't celebrate sundaaays anymore, WE DON'T CELEBRATE SUNDAYS", samt "Alla heter Glenn i Göteborg" (det senare gjorde en Göteborgare lite sur). Vi brydde oss inte om regnet, kanske på grund av de minst 10(-12?) ölen jag måste har druckit första dagen, för typ halva flaket var minsann borta dagen efter och ersatts av skallebank (det vill säga huvudvärk på rikssvenska). Men vi peppade nog mest för vi var så jävla glada att vara där, på Sweden Rock! Vi brydde oss inte om nåt jävla regn, vi var så jävla pepp!
När jag fick den flashbacken, som fick mig att le för mig själv, kom jag på att jag inte skrivit om Sweden Rock! Så vi börjar med dag ett, prepare for wall of text! Orkar ni inte, läs åtminstone om det som jag väljer att kalla Smör-incidenten (längst ner)!
Dag 1
Jag ankom på eftermiddagen, under förmiddagen skulle jag hinna besöka systemet, köra ut sprit och klippa mig - mest för sakens skull, inför Fridas student. Inte alls mycket, topparna för att få bort det lockiga, självfallet går tyvärr inte att göra nåt åt. Klockan halv tre - tre ankom jag, efter mycket irrande i Blekinge efter felaktiga direktioner av en förvirrad kvinna på en mack, och började bära all packning mot festivalområdet. Parkeringen låg långt bort och jag hade en väska full med öl (och ett par tröjor och ett par shorts typ) samt liggerlag, brassestol och sovsäck att bära. Väskan var duktigt tung, men jag fick uppleva direkt hur trevliga alla är på SRF, så jävla bra stämning!! Först erbjöd sig två töser att hjälpa mig en bit, sen kom en smålänning med sin bror och erbjöd bärhjälp. Detta blev mitt första encounter med smålänningar som sen dominerade under festivalen. De var lite fulla redan, jävligt trevliga som hjälpte mig bära till incheckning, sen campingen, sen för att ta ut pengar sen till campingen igen för att campingen kostade ju 450 spänn och jag hade inte tillräckligt med kontanter.Det blev mycket bärande och lite ölande också, redan i kön för att ta ut pengar!
Väl inne på campingen kom fler smålänningar fram, dessa från Kalmar, de andra var nog vid närmre eftertanke östgötar men jag räknar rätt mycket till småland. De kallade sig själva smålänningar också, samtliga av dem. Det kom i alla fall en långhårig blond smålänning och hälsade på sin nyblivna granne, sen kom två till som jag sen fick veta hette Leo och Magdalena och den första kallades Putte. Jag bjöds genast in till campet och efter att ha slått upp tältet tog jag brassestolen och satte mig med ytterligare en öl och började prata med dem. Vi blev redit bra vänner och eftermiddagen blev springande på campingen, ölande, svamlande me kristna (vad fan gjorde de där?!) samt dansande och headbangande till en dragspels-musikant. Denna sjukt episka bilden knäpptes även första dagen, efter några öl på campingen:
Såklart såg vi band också, men bara två, Crashdïet och Hardcore Superstar, som var jävligt bra båda två!
Dag 2: Skallebank. Trötthet. Death/Trashmetal. Ingen bra kombination. Men vi inledde dagen med The Haunted, för andra gången för mig. Första gången var med älsk, det var hennes första konsertupplevelse, andra gången vi sågs någonsin på Malmöfestivalen - där vi också sågs för första gången. Den konserten var betydligt bättre. Men sen knallade vi bort för att se Joan Jett som var strålande bra och som verkligen fick igång publiken med I Love Rock'n'Roll som var den låt som fick publiken att hoppa mest, men A.C.D.C var med sjukt bra, för att nämna några. Sen såg vi även Accept och Saxon, gammal hederlig heavy metal men jag tyckte Saxon var bäst av dem! Slutligen såg vi Judas Priest, eller så var det tänkt. Jag bad Leo och Magdalena att vänta medan jag köpte grillspett men blev av med dem när jag skulle återförenas med dem, så jag trodde de hade gått. De säger att de stod kvar, i helvete heller, jag såg dem inte nånstans. Så kan det gå i vimmlet. Spelningen var kall och jag var lite trött och opepp, men visst var känslan att ha sett Judas Priest på deras avslutningsturné jävligt mäktig, även om jag fick ta skydd i öltältet, darrande och trött för att beställa en Red Bull för att orka hela spelningen till klockan två på natten. Det var även sjukt jävliga mäktigt att få se Breaking The Law, Judas Rising, Hell Bent For Leather, You've Got Another Thing Coming, Painkiller med flera klassiska låtar live!! Vid två var det en trött och sjukt frusen, men jävligt nöjd festivalare som blev hämtad av sin flickvän för att sova fem-sex timmar innan sin systers student.
Dag 3: Spenderades på syrrans student där jag lekte pressfotograf, drack mousserat vin, öl samt cider och provade lite rosé, som sägs vara lättdruckit, men som jag ändå tyckte var surt och äckligt. Vin är inget för mig, jag får försöka förstå mig på det en annan gång! För er som undrar var jag inte full på min systers student, inte ens lullig. Välmående och glad, men knappast mer. Vid elva var jag på plats igen och gick mot tältet och drog med mig Sherman till Whitesnake-spelningen, som kändes kort (men ändå jävligt bra, fyfan vad jag gick igång och skrålade till Here I Go Again!) och jag kände mig energisk! Så vi drog till en av husvagnscampingarna med nån brud han hittade på spelningen, efter att ha hämtat 4-5 öl i tältet och satt först och väntade på att vakterna inte skulle se och smet sen in på deras camping och satt där till klockan fyra på natten och efterfestade, insvepta i filtar med ostbågar i knäet och öl i hand tills det ljusnade och vi bestämde oss för att gå hem, vid fyra som sagt.
Dag 4: Trots en lång natt var jag på plats redan 11.30 på festivalområdet för att se Raubtier, som var rätt bra. Inget sensationellt, men de var rätt roliga ibland till exempel när han sa nåt med "vad kul att så många ville se fyra inavlade alkoholister från Happaranda". Jag vet, man ska inte citera när man inte kan exakta citatet, men se det som ett referat då. Därefter var det thrash-metal som bot för bakfyllan som gällde igen, tyska Destruction stod på menyn, men sittandes i gräset och faktiskt ganska pigg (hur jag nu kunde vara det?) så var det jävligt gött! Under eftermiddagen hände inte så mycket, jag somnade i min brassestol och vaknade med ett skutt (ja ett skutt, inte ett ryck, jag hoppade typ en halvmeter upp i luften) eftersom jag drömde att jag snubblade och föll och såg säkert helt förvånad ut. De andra bara skrattade! Sen kom det en jävligt full hårdrockare och svamlade om Silver Surfer och andra marvel-serier, sjöng barnprogramslåtar som Bumbibjörnarna blandat med theme-songs från bland annat He-Man, han var jävligt rolig! Helt borta var han, så jag matade honom med lite macka för att suga upp ölen och lite vatten fick han med för att nyktra till! Men han var rolig tills han blev helt deppig och började prata om sin flickvänvän (kanske ex nu, vem vet) som behandlat honom illa, innan han lunkade iväg till nästa camp! Sen såg vi Black Label Society och var så sjukt nära Zakk Wylde. Det enda negativa var det tio minuter långa solot som var sjukt drygt.
Sen stannade vi kvar vid scenen och såg Thin Lizzy lite på avstånd, men eftersom orginalsångaren Phil Lynott samt Gary Moore inte längre finns i livet (må de vila i fred!) och en hel uppsjö av bandmedlemmar som kommit och gått (den enda orginalmedlemmen är trummisen) var det mer ett spöke av Thin Lizzy, ett coverband som körde klassiker som Whiskey In The Jar, Jailbreak och Boys Are Back In Town. Det är nästan lite av ett skämt, så många medlemsbyten Thin Lizzy och Whitesnake har gjort, för att inte tala om Deep Purple, Rainbow och hela den härvan av byten som jag inte rikigt klurat ut. Det gör ont i huvudet ju.
Men sen var det dags! För Ozzy, den mäktigaste men förvånandsvärt korta spelningen, som utgjorde det största dragplåstret och som fick avsluta Sweden Rocks 20:e år, vilket vi firade med att sjunga "Happy Birthday" och fyrverkerier som gjorde en helt rörd så mäktigt det var att vara där. Och den gamle gubben var pigg, Prince of Darkness som blivit hårdrockens morfar eller något hoppade och stampade och viftade som brukligt, sprang gjorde han också, lustigt framåtlutande medans benen pinnade på vilket såg kul ut, med ett illvilligt, busigt leende. Den busiga hårdrocksfarbrorn sprutade även skum över publiken, sig själv samt även på stackars roddarna när de kom för att städa på scenen. Men allt var på skoj, lite bus är alltid kul, och nog är han busig den gamle räven! Han är för jävla härlig, 62 år gammal men fortfarande som ett barn! Lite orolig var man allt att han skulle bryta höften eller något, men energi var det ingen brist på under den knappt 1,5 timme långa (eller korta, Judas spelade i 2 timmar) spelningen där han bland annat drog iväg I Don't Know, Mr. Crowley, Suicide Solution, Bark At The Moon, Mama I'm Coming Home och Crazy Train (de tre sista är mina absoluta favoriter av solomaterialet), men även några Sabbath låtar som Iron Man och Paranoid, vilket var galet jävla coolt att få uppleva live! Changes och Dreamer - två lugna favoriter uteblev dock, såväl som Sabbathklassikerna Sabbath, Bloody Sabbath som jag gärna bytt ut mot Rat Salad med en massa solon som drog ut på tiden. Spelningen hade kunnat vara hur lång som helst för att få in alla låtar för att mätta hans fans, som mig. Men man kan inte få allt, men det kändes lite "jaha" när han gick av scenen och man trodde att han skulle komma tillbaks, men det gjorde han aldrig. Han spelade inte ens "Let Me Hear You Scream" från senaste plattan, trots att spelningen ingick i Scream-turnén, vilket också var konstigt, även om den inte saknades lika mycket.
Just det, en sak till fattas bland alla SRF-minnen, som jag måste berätta om: "Smör-Incidenten"! Vi satt och drack öl och fyllde en pool med skräp, som det ska vara på festival och Leo som så ofta fick "briljanta" idéer triggade dansken (det flyttade in en dansk, som var ginger dessutom! Men han var rätt trevlig ändå!) att kasta ett smörpaket. Han trodde att locket var på, men det var det inte, det hade kvittat visserligen. Det hade ändå flugit av. Men dansken kastade ett paket med smält smör, utan lock, som flög och skvätte över tre andra camp och folk blev fly-förbannade! En lite schtekig spännbög kom dundrandes och pekade på mig och fråga "Vem fan var det som kasta?! Var det du?!!" men jag hänvisade direkt till dansken, för jag hade inte gjort nåt och jag tänkte fan inte få spö för nåt jag inte gjort. Så han börjar skrika om varför han kastat kebabsås och dansken svarar, helt lugnt med ett kaxigt leende "It not kebab-sauce, it's butter" vilket gör killen mer förbannad och han tar stryptag på honom! Vi fick honom att sluta och han lugnade sig ("han är en full dansk vafan, han fattar inte bättre"). Snart kommer en svarthårig brud skrikandes också, efter att han hade gått och börjar skrika "VEM VARE? VEM VARE SOM KASTA?!" och börjar slå på dansken. Jag och Leo börjar naturligtvis garva, vi kunde inte hålla oss, vi tänkte bara på skogsturken. Det var skitkul. Jag hade dock inte muckat me den bruden, hon var galen! Vi trodde hon skulle döda dansken när han sov!
Så tack till alla trevliga smålänningar, galna danskar och tack som fan till Maja och Natta som inte behagade att höra av sig utan hellre badade och söp vid sin stuga. Nåja, jag levde redit festivalliv och lärde känna massvis med nya människor och hade verkligen sjukt jävla roligt! Det enda som sög var att jag saknade älsk, men annars har jag nog inte haft så roligt i hela mitt liv! Nu är det "bara" 359 dagar kvar Sweden Rock! Nåja, det går säkert fort!
Usch, jag får avsluta för klockan är mycket och jag jobbar imorgon! Men njut av livet, ha det gött och ROCK ON!
