Första dagen och abyssen som aldrig uppstår.

Varför är det alltid så, att oavsett om man försöker ställa om och lägga sig i tid, så somnar man inte dagen innan första dagen? Oavsett om det är första dagen på jobbet eller skolan.

Kanske är det för att jag aldrig lyckas helt ställa om. Jag brukar tillbaka dygnet, sen efter två dagar sover jag bort halva dagen igen så är det kört. Men mest, tror jag att det är nervositet. Det är omöjligt att komma för sent första dagen, för man sover för lite, vaknar och vågar inte trycka på "snooze"-knappen riktigt lika många gånger och tar sig upp och skyndar för att inte bli sen.

Det finns inte så mycket att säga om själva introduktionsmötet, jag kom dit tio över åtta, trots att det stod åtta på pappret, eftersom det alltid i realiteten läggs till en "akademisk kvart". Vilket är tur, för SJ är hopplösa! Jag vet inte hur de lyckades bli försenade i morse? Men det blir de alltid. Alla stod tyst och snällt längs väggarna när jag kom farandes, vilket jag märkte då jag stängde av musiken som dönade i mina öron. Senare tvingade nån brud från studentkåren, minns inte vilken för jag halvlyssnade, som pratade lite om hur viktigt det var att vara med i en kår. Men inte en enda skrev upp sig! Hon verkade lite generad när hon nästan sprang därifrån, efter att ha sagt ännu ett par ord om hur bra det var att vara med i en kår.

Men det var bra, för vi Svenskar är skygga, så vi blev uppmanade att hälsa på dem som satt bredvid. Speciellt för en folkskygg svensk som mig själv. (Men i hjärtat är jag skåning!)

I natt, då jag låg sömnlös, skrev jag ett par rader i mitt block, som jag numera har att skriva ner tankar i. Jag tar med det så mycket jag kan framöver, och hade även med det till Lund, även om jag inte fann mycket ro att skriva.

Kyliga blickar
ger mig frostskador
på ett par sekunder
dömmer vi varandra
men vi vet ingeting

Jag ser ner på golvet
i hopp om en svart abyss
som vore min räddning
men som aldrig uppstår
så jag lyfter min blick
och säger "hej".


Dock så skrevs detta i förhand (i natt), inför en tänkt situation och jag visste att jag inte skulle lyfta blicken. Jag gömde mig istället i min egen lilla värld, avskiljd genom hörlurarna från resterande världen. Antar att jag hittar nån att snacka med så småningom. Hon med Nightwish-knapparna på väskan från Perstorp jag hälsade på kan man väl alltid heja på, kanske. Avskyr att jag är så dålig på namn, kan uppstå en väldigt skämmig situation. Eller kanske den piercade skejtaren, det fanns verkligen alla typer av människor (pretentiösa studenter till skejtare med piercings och allt därimellan). Av någon anledning tål jag inte överambetiösa pretton, så de senare är mer intressanta.

Nåja, vi får väl se vad som sker, det är rätt svårt att vara social i en så stor grupp (vet inte hur många vi var, minst trettio alltså, om inte mer? Trettio till femtio är väl lite att ta i, men många). Det kändes mer som verkliga universitetsstudier, så som jag hört att det är i större ämnen. Massor av folk i en stor hörsal, likt i amerikansk film, och inte tio personer i ett litet klassrum. Känns bra, hoppas Media och Kommunikationsvetenskap kan vara intressant!