Det vackraste och mest värdefulla vi har, är dom som aldrig syns

Idag tror jag att min syster förändrade mitt liv lite, då hon läste upp en dikt hon arbetar med i skolan. Det var Bruno K. Öijers Så Få, och jag blev genast fascinerad och ville bara ha mer. Den handlar om ytligheten i vårt samhälle, genom något groteska formuleringar, men som speglar så väl det jag hatar mest i dagens samhälle. Jag fick låna boken och ämnar nu att ta åt mig så mycket jag kan av hans visdom.

Jag är ännu ung, otämjd och lockas av lättsamma nöjen som alkohol och dånande rockmusik såväl som ytliga (men underhållande) Hollywoodrullar, vars enda mål tycks vara att tjäna de där miljonerna, genom att ge det hjärndöda folket "vad de vill ha". Något av en "lovehate"-relation. Jag avskyr ytligheten, men lockas av den. Den är överallt, i filmer, musik, sitcoms, böcker - all kommersiell media. För indiefilm tjänar inga box office-miljoner, det lockar inte mainstream publiken, och tyvärr blir jag en del av den. Men jag försöker hitta en annan sida av mig själv, en djupare sida. Så idag ska jag läsa poesi.

Jag tänkte citera hela dikten, för ett citat är inte ett brott mot upphovsrätten. För den är så bra. Här får ni Bruno K. Öijers dikt Så Få:


"så få det finns kvar
att respektera och tycka om
det vackraste och mest värdefulla vi har
är dom som aldrig syns
och aldrig hörs
verkar som om resten står i rampljuset
och hoppar rep tomma och meningslösa
verkar som om allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sej själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar
turas om att rota i varandras underliv
men dom är dömda på förhand
och du behöver inte ora dej
varje kväll nånstans
glider ett biografdraperi upp
och filmens första replik kommer
som en befrielse

if they move, kill 'em!"


Detta får mig att önska att jag var poet, att jag kunde uttrycka nåt så vackert, men samtidigt groteskt genom ord.