What day is it? And in what month? This clock never seemed so alive.

Hej och ursäkta min ledighet från bloggandet, får jag väl inleda med.Inser att det nog var ett tag sen jag bloggade.

Dagarna flyger förbi i en enda dimma, månaderna också, speciellt de senaste två månaderna har gått så fort - inte för det var så länge sen jag bloggade senast. Men de senaste två månaderna har gått i accelererande turbofart, kanske för att de spenderats med min Turbo, höhö.

Men jag lever jag lovar! Jag känner mig mer levande än nånsin, faktiskt. Knivarna i ryggen, som tycks harmlösa men som skär djupt - som frågor om hur många poäng jag saknar till Journalistutbildningen, som jag fick senaste idag, eller hur jag tänkte få ett jobb, eller anmärkningar om mitt hår - allt det trubbas av, känns något mindre smärtsamt. Klumpen i magen finns förvisso kvar, framtids-oron och oviljan att bli något som inte känns som mig själv längre (men vad gör man inte för att bli anställningsbar?), men smärtan trubbas åtminstone av. Jag är trots allt lyckligare än någonsin, men somliga tycks inte förstå min syn på livet och på min syn på lycka.

Morsan och Frida kom nyss in på mitt rum, min fristad, som jag väljer att betrakta det som och började anmärka om allt. Mitt nya rum är anpassat för att vara mer "vuxet" (Vad fan betyder det? Snälla förklara för mig som inte förstår), medan mitt gamla är dekorerat med posters och.. Nåväl, det är något stökigt, på gränsen till bombnedslag eller rentav total anarki. Jag borde städa, men jag är så sällan här så det har inte blivit av och det sköna är att ingen har anmärkt förrän nu.

De klampar i alla fall in och anmärker hur stökigt det är, usch vad hemsk min Guns 'n' Roses är, för den har dödskallar och sarkastiska svar som "Åh nej, döskallar" och "du kan va usch" som svar var inte uppskattat men jag blir så jävla lack. Nu är det tydligen jag som är boven i dramat som är ottrevlig.

Allt ska vara så förbannat jävla äckligt trevligt och enhörningar skiter regnbågar. De fattar inte att det inte är jag, de fortsätter att anmärka om allt, min musik som tydligen ger Morsan rysningar och gör henne rent nervös. Dödskallar och omslag som ser "hemska ut" och så vidare, allt ska de anmärka om. Allt som betyder för mig, som gör mig till den jag är. Jag hatar det. Allt ska vara så trevligt och sofistikerat och bra (på ytan av deras falska fasad), de förstår inte att det inte alls speglar världen som är full av idioti och institutionaliserad hjärntvätt. För man ska inte sticka ut, man ska inte göra nånting som provocerar, allt ska vara perfekt lagom, pretentiöst duktigt och trevligt.

Jag vill behålla mitt tonårsrum som just ett tonårsrum, en fristad från allt sånt, för att kunna stå ut mig själv och bli mer "vuxen". De förstår verkligen inte hur svårt det är för mig. De förstår verkligen inte mig. Jag drömmer om att flytta mil härifrån och kunna skylla på avståndet för att slippa den kontroll jag upplever inom familjen - för att kunna vara mig själv och vara lycklig.

Nu är jag otålig, min rastlöshet gror hela tiden, men jag måste ha ett jobb för att kunna flytta hemifrån, men jag tänkte även söka någon kurs i Malmö jag fann på Studera, som livlina ifall jag inte hittar något jobb. Jag är fruktansvärt trött på att plugga, men "Skrivande som metod och gestaltning" verkar intressant och skulle innebära att flytta till nedåt och innebära det jag längtar så efter: Dels att flytta nedåt, samt att flytta hemifrån.

Eller att plugga Kulturjournalistik, vore ju intressant men det är på halvtid..  Men det finns ju även en annan kurs "Musikvetenskap: Att skriva om musik" i Lund. Kanske kan man plugga båda dem? Så mycket tankar, så mycket framtidsoro, som eldas på av konstanta frågor och krav om att veta hur mycket poäng jag saknar - vilket kan översättas till hur lång tid det tar innan jag faktiskt ska plugga journalistik.

Vilket bringar ännu mer framtidsoro i tankarna om huruvida jag kommer in i Lund över huvud taget - med begränsade platser, stenhård konkurrans och nutidsorienteringsprov som ger mig en ordentlig klump i magen. Prov gör mig nervös nog, prov i allmänbildning (som kanske är något bristande) ger mig allvarlig ångest. Det finns förvisso journalistikprogram i Kalmar, Göteborg och Stockholm - varav det sistnmämda är uteslutet. Kalmar är tänkbart och deras program verkar mycket mer lockande och roligt .. Men det uppkommer nya dilemman. Nåja. Det ligger i framtiden, men det orsakar mig mycket huvudvärk och magklumpar.

Det löser väl sig, men det är skönt att skriva av sig. Jätteskönt faktiskt.Nu får jag avsluta inlägget innan älskling dör av nyfikenhet!

Ja, jag har "backslick". Get over it. Jag är ändå mer äkta än dig.