We can run to the far side of nowhere, we can run 'til our days are gone.

Hej, tänkte skriva ett litet inlägg!

Sitter här och lyssnar på Social Distortion's senaste platta Hard Rymes And Nursery Ryhmes, dricker min andra eller tredje kopp kaffe ur min AC/DC-mugg och tänker på allt möjligt. Till exempel att jag är fruktansvärt dålig på att studera intensivt. Jag tappar fokus och måste pausa konstant, får ingeting gjort. Har jag ADHD eller är jag bara trög? Har jag fått såndär simplistisk underdog-hjärna, kanske är jag sån "monkey see monkey do"- människa? Jag vet inte, jag börjar undra. Det är alltid lättare att beklaga sig dock, denna gången måste jag göra det rätt, jag ska göra mitt bästa,  även om jag bara kunde sätta mig i min imaginära bil och sätta plattan i mattan och köra långt bort till en alternativ dimension, där jag kan vara i fred med människorna jag älskar.

För mina vänner och min flickvän betyder så mycket mer än pengar, mer än arbete (bara man har nåt att fylla dagen med), mer än normer om hur man "ska" vara och se ut... Sånt strunt är inte vad som gör livet värt att leva, det är bara hittepå. (Sociala konstruktioner och sånt, som tillskrivs en viss status och bla bla bla. Vi har nyligen gått igenom sådant i plugget.) Blir detta ens förståeligt eller bara lösryckta tankar som lätt bättre i sin ursprungliga kontext - i mitt huvud?

"Jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och presen". Lars Winnerbäck är en ottroligt klok och djup man! Hur som helst, lite sidospår..

Social Distortions senaste platta finns på spotify och är fruktansvärt bra, som allt de någonsin producerat. De är en sån artist som inte förändras allt för mycket, som man vet att de alltid levererar, oavsett trender och liknande bullshit. Kanske inte lika förbannat konsekventa som Motörhead; Lemmy skiter fullständigt i vad alla tycker förutom sina fans och skriver fucking rock'n'roll som står högt över trender och som alldrig förändras. Gång på gång levererar de, det respekterar jag sådana artister så mycket för. Inte som artister som Linkin Park, till exempel.

Hybrid Theory och Meteora, säger jag bara, sen gick det utför. Förvisso är Minutes to Midnight jävligt mysig och lyriskt skicklig, men inte som Linkin Park var, då Chester fortfarande skrev ångestfulla texter präglade av sina misslyckade äktenskap, drogmissbruk där han inte stod ut med sig själv i en blandning av självömnkan och hat. Minutes to Midnight har kvar lite av den ångesten, i min mening, men är mycket mycket lugnare. Jag saknar det förbannade, aggressiva! Deras senaste har jag svårt att greppa, den är för komplex för mig kanske, men känns spretig och underlig och är så jävla långt ifrån vad Linkin Park var och lät. Nu är mitt hat mot nya LP något mer nyanserat förvisso och nya plattan leverar faktiskt två bra låtar, som The Messenger och Iridescent med den genialiska textraden som vittnar om hans nya perspektiv på saker och ting "Remember all the sadness and frustration, and let it go. Let it go."

Ett annat exempel är Green Day, jag minns när American Idiot kom ut 2004 och varje fjortisjävel tog på sig en slips och nitskärp och trodde sig vara "punk" och hade "alltid" älskat dem. Missförstå mig inte, i retrospekt är den en sjukt bra platta, full av jävlar anamma och agerar som en politisk kommentator och kritk mot den dåvarande Bush-regimen. Definitivt jämnförbar med NOFX's regimkritiska The War On Errorism ett år tidigare. Men därefter blev de "mainstream" och spelades på radio och varenda fjortis lyssnade på dem och jag övergav dem för aggresivare och i många fall äldre punk och förkastade den nya punkrocken som "oäkta". Framgång är inte alltid att sälja ut, men det känns som de sedan dess har radioanpassat, liksom band som Rise Against (Hero of War är en jättefin protestballad mot krig, men när Rix FM spelar den är något fel) och Backyard Babies (som så snällt och radiovänligt sjunger "fuck off and die" utan den jävlar anamma och fuck-you attityd de hade förr, jämnför till exempel med Bombed från Total 13-plattan).

Guns'n'Roses. Don't get me started. Axl's ego splittrade Guns'n'Roses och gjorde bandet till ett spöke, en parodi på vad det var för 15-20 år sen, med Axl som den enda orginalmedlemmen kvar och ett kompband som tonsatte hans ego till något som låter inspirerat av industrial och nümetal-vågen på 90-talets slut, som sedan länge har sinat. Efter 14 år släpper han Chinese Democracy och det låter så långt ifrån Guns'n'Roses man kan komma. Nej jag ska inte ge er en mer detaljerad utläggning som kan vara i flera sidor utan lämnar det.

Vilket sidospår. Minns inte vad inlägget ursprungligen handlade om, men det blev till ett missnöjesinlägg om hur band säljer ut och liknande.. Gav mig något att skriva åtminstone, har inte gjort något nämnvärt på sistone så! Nu ska jag plugga, sen duscha sen iväg och fika! Awesome.

Ha det gött och rock on!

(Sidenote: Låten Can't Take It With You med något gospelinspirerade körer föll mig inte i smaken, men förövrigt gäller det fortfarande: Social Distortion levererar!)