Skin, skin som den sol du är.

Skin, skin som den sol du är.
Låt hela världen se ditt vackra leende.
Lys, lys som den stjärna du är.
Du lyser upp mitt mörker och jag känner du är med.


Önskar texten hade nån betydelse, att den påminde mig om någon. Ibland blir ensamheten bara för mycket, och allt känns skit. Fick ännu ett "emo-ryck" igår, inget personligt, bara blev för mycket. Ensamheten, allt jobbigt i mitt liv just nu. Jag låtsas som ingeting, men det tynger mig så hemskt.


Idag har dock varit en soft dag. När man vaknar skiner solen, hela rummet fylldes av solljus när jag drog upp rullgardinen, snön verkar ge vika, drivorna blir mindre, graderna blir varmare, dagarna blir ljusare. Men ännu är det nästan en månad kvar till vårdagjämningen, och ännu väntar en vecka av minusgrader framför oss. Usch.

Men jag fylldes av förtidiga vårkänslor, reggaebeat dunkar ur högtalarna, och jag skyndade mig att leta fram min skinnjacka. Om det fortsätter att vara plusgrader, trots meterologernas prognos med minusgrader och vinter, kommer jag att börja använda den. Skönt!

Men solen gick i moln, graderna skönk från fem plusgrader till tre, men det var skönt ändå. Den smälta snön letade sig in i mina söndriga converse, men det gjorde ingeting.

Idag har jag handlat åt mormor och morfar, som vanligt. För de är sjukt envisa och vägrar ge upp sin handelsträdgård och jobbar tio år efter pensionsåldern, trots en dålig höft och nervsjukdom, som får dem att stapla sig fram med käppar och kränga värktabletter. Det är jobbigt, att de ska göra så, men vi kan ingeting göra, morsan och min mobror har försökt att prata med dem, men det blir så jobbigt för alla.

Och ja, gulligt, jag hjälper min mormor och morfar. Blablabla. Jag är ändå awesome! Kör 120, spelar min pop-punkskiva på högsta nivå, sjunger med (falskt som fan, men vem bryr sig?) och halsar i mig energidryck, that's how I roll! Men det är jobbigt, det är det. En av många saker som tynger mig, som jag vill lätta från hjärtat, men sällan pratar om. Men jag är inte redo att prata om det som tynger mig mest.. Inte såhär, inte öppet, blottar mig för hela nätet. Nej. Inte nu, inte här.


Anyway, vet inte varför inlägget blev så vemodigt. Jag är på bra humör, trots allt, jag längtar tills det blir varmare, soligare, mer bekymmerslöst. Allt är så mycket enklare om somrarna! Ge mig vår nuu, så det kan bli sommar nån gång!

Dagens låt (?):