We are the nobodies, wanna be somebodies.

Idag har varit en otroligt dryg dag, jag har sovit halva dagen, och suttit i tevesoffan andra halvan, ungefär.

Välkommna tillbaka, förresten, jag gör ännu ett tappert försök att börja blogga på nytt!

...Men vart var jag? Jo, jag har varit hemma, varit sjuk, gått runt i otroligt sexiga (addidas) sweatpants (måste poängteras, jag har blivit lite märkesbög där), samt metallica tshirt och stickade strumpor. Mitt hår spretar åt alla håll, samt att det låter som jag druckit en flaska whiskey ibland när jag pratar. Så nu vet ni hur otroligt snygg jag är idag!

Dagen har tillägnats repriser av hjärndöda sticoms, massproducerad smörja för att underhålla folket och hålla dem i tevesofforna under sent åttiotal och tidigt nittiotal - allt för att få tittarsiffrorna att stiga, eller åtminstonde hålla dem stadigt.

Jag orkar verkligen inte vara sjuk mer nu. Jag trotsade kroppens varningar och var uppe hela natten i Lördags, hade en väldigt trevlig kväll /natt med otroligt mycket skratt (kunde inte andas på 10 minuter) och så, men nu börjar jag fundera på om jag skulle stannat hemma.

Jag dröjer kvar i en känsla av självömnkan, och skjuter upp det jag måste göra:
Läsa Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul och läsa klart Retorik- Konsten att övergyga - totalt runt fem hundra sidor, hurra för universitets-studier!) denna veckan. Rättare sagt idag, helst. Istället har jag har legat och slöat, och tyckt lite synd om mig själv. Druckit te, och tagit slut på all honung i huset, läst tidningen och sett på skräp tv.

Sen nu, som om jag inte hade nog med ångest (framskjutna studier, samt lite känslomässiga saker jag inte ens orkar gå in på och förklara), upptäcker jag att jag sett fel på schemat. Dum som jag är. Suck.

Så nu har jag prioriterat fel bok, och ska ha lästa helst hela Seierstad bok tills imorgon och börjat att reflektera över infallsvinklar i min analys på boken, med konkreta idéer till seminariet imorgon eftermiddag. Jag har knappt börjat, eftersom jag som sagt prioriterade fel bok. Eftersom jag hamnade lite efter med kurslitteraturen (hann inte läsa Retorikboken till förra föreläsningen).

Nu känner jag mig gammal, dessutom, då jag ser tillbaka på gymnasietiden som en lugn och bekymmersfri tid, när jag fortfarande klarade mig bra i skolan med minimal motpresentation (åtminstonde godkänd), och kunde ägna mig åt vad jag ville. Jag kunde göra vad jag ville, och jag gjorde i princip ingeting. Jag var ung och dum, och ville förändra världen, jag var arg och ville göra revolt, jag brydde mig inte och jag gjorde ingeting och det var otroligt befriande.

Nu romantiserar jag den del av mitt liv som skapade mest problem (alkhol, blev beroende av ciggaretter - som jag bara knappt klarat att sluta med, men tar någon ibland när jag mår dåligt, festar eller bara faller mig in, och övertalar mig att jag har kontroll, att det faktiskt var en månad sen sist - stöld, vandalism, moraliskt förfall. Allt detta kunde gått i en nedåtgående spiral som kunde slutat illa). Det var, och är, den mest befriande känslan i världen att inte bry sig.

Kanske är det därför jag skjuter upp allting? Gång på gång. Som nu, till exempel. Jag borde studera, istället blottar jag mina känslor för hela världen, genom internet - ännu en internetexhibionist. Ett ständigt behov att synas - inte genom en röd tuppkam och ett uppseendeväckande beteende och utseende utan bloggar och andra sociala verktyg.

Det är otroligt, vad jag har förändrats sen dess. Nu ser jag tillbaka på det som en sorglös tid, och avundas de sorglösa 93:or, 92:or och 91:or - och känner att jag kanske inte längre passar in bland dem. Jag har mognat, motvilligt förändrats. Jag vill vara förevigt ung och dum, jag vill inte bli en i mängden. Det har länge varit min största skräck.

Rebellen finns kvar och är en del av mig, av vad jag var - och på sätt och vis vad jag är, musiken är fortfarande en otroligt stor del av mitt liv, men kanske är det bäst att gå vidare. Kanske är det bäst att jag slutar överanalyserar allting, och gör det jag ska. Så nu blir det att läsa så mycket jag bara orkar!