"Men kämpa på, ge inte upp!" (Tack Jenny, jag uppskattar era kommentarer. Jag ska festa på Fredag, oavssett hur det går med allt.)
Jag känner för det. Ibland känns det som allt hade blivit så mycket lättare om man bara gav upp. Idag blir ännu ett inlägg om vardagsångest,oväntat va?
"Ryck upp dig", hur ofta har jag inte hört det? Det känns som om det är något fel på mig, ständigt rastlös men samtidigt så omotiverad och oengagerad, jag vet inte vad jag vill - jag vill ständigt bort, men plågas av en rädsla att vara ensam, jag vill inte lämna alla som betyder så för mig bakom mig. Men ibland vill man bara bort.
Så fort det blir svårt, drabbas jag av instinkten att ge upp. Glöden är borta sedan länge, ersatt av apati, en motvilja att göra någonting alls.
Jag vet inte ens vart jag ska börja, infallsvinklar, källor, jag har kört fast innan jag ens börjat. Har läst lite kurslitteratur, funderat, men jag får sån panik, när det blir för mycket kan jag inte göra någonting alls. (Hur ska jag någonsin bli journalist? Det är ett jättestressigt jobb, jag kan inte få panikångest så fort jag har en stor uppgift framför mig. Borde jag tänka om? Usch, jag vill inte. Vet inte vad jag vill längre. Det är det enda yrket jag kan tänka mig som jag kan vara lycklig med att göra.)
Senast för ett minuter sen satt jag och tänkte på hur mycket lättare det vore om man hade ett hjärndött jobb, tjäna lite pengar, festa om helgerna, ingen press och inga stela instutitioner med ständiga krav. Men jag vill inte ge upp, då fastnar jag i ett apatiskt träsk av misslyckande - med minimilön och supa bort ångesten med alldeles för mycket alkohol - och kommer kanske inte loss?
Jag måste utbilda mig. Det känns tungt just nu. Jag vill inte läsa ett ord till. Inte skriva ett ord. Slippa tänka, slippa pressen. Ett sabbatsår framstår som rena paradiset just nu, men med tanke på finanskrisen och jobb-bristen är det snarare ett rent helvete.
Så jag är fast, jag trampar vatten, håller huvudet över ytan. Jag klarar mig - än så länge har jag klarat mig åtminstonde(klarar godkändt, som vanligt inte mycket högre). Det vore så mycket skönare om det inte var påtvingat - ifall jag hade valet att ta ett sabbatsår, men det har jag inte. Det finns i princip inga jobb, och morsan och farsan har redan klargjort att det är oacceptabelt i nuläget att göra nåt annat än plugga.
För det står väl mellan det och vara en arbestlös loser som bor hemma? Så får de det att verka åtminstonde. Det finns inte ens nåt annat som alternativ. Jag måste studera.
Som vanligt blir det att ignorera klumpen i magen, bita ihop och slänga ihop ännu en tenta och hoppas på godkänt. Klarar jag inte detta hittar jag ingen anledning att fortsätta. Då överväger jag på allvar att hoppa av. Jag måste klara det! Måste. Än en gång måste, utan egen vilja. Måste...
Här är dagens jävla låt, fall ni bryr er. Rise Against- Under The Knife. (Med klipp från filmen Never Back Down, som är asgrym!)
2 kommentarer:
Jag har faktiskt med börjat tänkt lite på det där med journalist.
Och högskolor och tentor är ingenting att leka med. Jag känner att jag behöver en pause efter studenten, så i vår hoppas jag på att jag hittat något jag känner att jag vill göra, då är jag (hoppas jag) förhoppningsvis redo för att plugga like hell.
Låter skönt, jag vill också ha en paus. Skulle tagit det efter studenten, men att driva runt och vara arbetslös går ju inte, då får man slita like hell för att hitta en jubb.
Vad ska du då hitta på i höst då? Jobba? ^^
Journalistyrket verkar kul, men det är mycket konkurans inom journalistkåren (alla vill bli den nästa Jan Gulliou liksom), mycket utsatt yrke och väldigt stressigt!
Och jag är sämst på detdär med stress.
Skicka en kommentar