Nu tänker jag skriva om ingeting alls. Enjoy!
Idag har varit en helt okej dag, trots allt. Trots att jag inte kunde sova inatt, trots att min mage varit besvärlig och gjorde ont både inatt och imorse, trots att jag sov lite för länge och räknade med att få låna bilen. Men jag fick skjuts av morsan, på väg till jobbet, och tog mig till Lund för att ha seminarium.
Seminariet var segt, jag redogjorde väldigt kortfattat om den texten som jag skulle redogöra för, lämnade en bok (och fick betala 30 spänns avgift för att den var försenad) och lånade två andra som skall läsas i veckan. Jippie!
Därefter åkte jag hem och sedan dess har jag gjort.. Absolut ingeting. Dötradigt. Jag orkar inte plugga, för det är bara 40 sidor tills imorgon, det hinner jag läsa på en halvtimme eller nåt imorgon (läs: sent imorgon kväll). Jag har gått en promenad upp till kiosken för att köpa en energidricka å ett Snickers, utan anledning. Pengarna bränner hål i fickan, de försvinner alltid på sånt strunt.
Det har varit skönt väder idag, på vägen hem från busshållsplatsen tog jag av mig jackan och gick och njöt av vädet. I efterhand ångrar jag detta, eftersom jag redan har en förkylningsblåsa sen innan och nu känner att jag har ont i halsen och är snörvlig (mer än innan). Kanske därför jag känner mig så trött och omotiverad nu.
Jag hade massvis med tankar innan idag, men jag orkade inte skriva ett inlägg, det får vara så. Mycket intressantare än såhär blev inte mit inlägg idag.
Dagens låt: My Chemical Romance - Teenagers
"Emo"? Nej. Har tröttnat lite på mina egna dumheter, att stämpla musik är lika korkat som att stämla människor egentligen. Men jag kan ändå inte sluta, och därmed ständigt motsäger mig själv. Det är för roligt att mobba stackars svarthåriga "scene-kids" som ser ungefär lika dana ut.. Till skillnad från punkare och rockare som skiljer sig så från subkulturens kollektiva mode.. Host. Men det är alltid lätt att sparka på dem som ligger ner. Jag vet själv, som blivit sparkad i magen på högstadiet, för att inte tala om trakasserad.
Vilket för mig in på en intressant diskussion om musik och "emo"-kulturen, eller snarare den kultur av alternativ rock/poprock/post-hardcore/metalcore som stämplas som "emo".
Jag försöker hädanefter att ge all (rock)musik en chans och det visar sig att horrorpunk-inspirerad (som deras tidigaste material faktiskt är) altrock/pop-punk som MCR är jävligt bra. För det är det de egentligen är, om man bortser från "emo"-stämpeln?
Bland de uttalade artisterna finns hardcore och horror-punkbanden Misftis och Black Flag, vilket märks tydligast i deras första platta, I Brought You My Bullets, You Brought Me Your Love, inte minst genom teman som vampyrer och blodsugande i låttitlar och lyrik. Likaså hörs hardcore och horror-inspirationen i Thank You For The Venom, som även innehöll coverlåten Jack The Ripper.
Först vid deras andra platta, och deras kommersiella succé genom låten I'm Not Okay och Helena (som förövrigt hanldar om Gerards bortgågne mormor, Elena, som kallades Helen eller Helena, framkommer det vid en intervju), där de fick sin "emo"-stämpel, såväl som att kallas punk och alternativ rock, som jag anser stämmer bättre in på deras musik fram till idag.
I deras senaste studioalbum (singlar och live-cd's lägger jag mindre fokus på) vill jag bland annat dra fram Queen, bland andra 70-tals rock och glamrock-influenser, som jag anser hörs tydligt i låten som betitlat albumet: Welcome To The Black Parade. (Dock heter bara plattan The Black Parade.). Att kalla den ett 2000-talets Bohemian Rhapsody kanske att gå lite väl långt (jag menar inte att skända dena rockklenod), men definitivt ett kontemporärt rock-mästerverk.
I låten Teenagers tycker jag pop-punkigt sound framstår, med lyrik om tonårens svårigheter (som tilltalar mig), men även andra influenser (bland annat nämns Pink Floyd) skymtar fram.
Jag vill, en gång för alla göra som Gerard från MCR och förkasta emo-stämpeln. Detta betyder dock inte att jag kommer att lyssna på Kent (som trots dess karaktär som popband (som även kallats rock av recensenter, vilket jag verkligen inte håller med om) ofta stämplas som "emo"). Jag vidhåller att de inte är min grej. Djupa filosofiska texter hämtar jag hellre från Lars Winnerbäck, som poetiskt filosoferar över livets strapatser.
Dessutom så bygger "emo"-stämpeln på uttrycket av ångest genom musik-för är det inte det musik är, eller åtminstonde bör vara? Ett uttryck av känslor: Glädje, sorg, ångest, kärlek (både lycklig och olycklig) - men att kalla till exempel Metallica "emo" på grund av deras låt Fade To Black hade skapat enorm kontrovers. Lika så många andra rockballader. Dubbelmoral någon?
Men se bara på texten till Fade To Black:
Life it seems will fade away
Drifting further every day
Getting lost within myself
Nothing matters, no one else
I have lost the will to live
Simply nothing more to give
There is nothing more for me
Need the end to set me free.
Avkastandet av "emo"-stämpeln betyder inte heller att jag kommer att sluta med "emo"-skämt, skratta åt populärkulturella referenser som hånar "emo"-kulturen (trots att de återskapar en diskurs av subkulturell segration och både bygger på och rekonstruerar stereotyper). Lite humor får man ha, trots allt. Det mesta ska man kunna skoja om, och den mesta humorn kommer ifrån att man känner igen sig i saker, genom överdrivna stereotyper). Ingen är perfekt, allra minst jag, jag dömmer folk på daglig basis - och om du är ärlig med dig själv så kan du som läser detta erkänna att det gör du med.
För att inte nåt att skriva om (ursprungligen, åtminstonde) så har dagens inlägg blivit jäävligt långt. Förövrigt har jag inte mycket mer att förmedla idag, hoppas ni orkat läsa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar