Söndags-demoner.

Har jag berättat för er om mina demoner? De är inga trevliga typer. De vaknar främst om nätterna och lever på min osäkerhet. Men de finns alltid där. En natt skrev jag för dem, när de attackerade, det var många nätter sen nu.

natten sänker sina klor i atmosfären
och sliter sönder skyn
bläcksvart blod rinner över världen
och ger liv åt nattens demoner
de sliter i mig
de viskar i mitt öra
de lever på min rädsla

jag längtar till morgonens ljus
som värmer världen
det enda som får dem att krypa undan
ut i skuggan
men de finns alltid där


Idag var de på besök, rutinmässig söndags-ångest, jag vet inte vad det är med denna dagen. Jag har nog slarvat med att äta igen, jag glömmer bort det eller tappar lusten att äta. Det låter allvarligt, men för mig är det ingen stor grej. Jag äter när jag är hungrig, helt enkelt.

Jag har tänkt bläcksvarta, hatiska tankar och inbillat mig att jag är ensam. Jag har skyllt allt på världen och dess ytliga, äckliga normer. Men när allt kommer omkring är de bara demoner, inbillningar av min egna fantasi, och när jag väl insåg att mitt blodsocker nog gick minus, så lågt det var, så åt jag lite och drack en kopp kaffe.

Då mådde jag bättre, när jag väl insett att jag var hungrig. Nu är jag hungrig igen, kanske borde jag äta något litet till, för kvällsmat serveras sällan förrän sju. Skönt att den nog serveras, jag känner att jag alldeles för frekvent fått laga mat, för att det över huvud taget skulle bli mat här hemma. Kanske borde jag börja med det igen, även om det tynger mig att känna mig så ansvarig hemma. Klart det tynger en, när ingenting fungerar, när vi måste dra extra lass. Men jag har redan sagt för mycket. Vi struntar i det.

Ber om ursäkt för emo-inlägget. Stämpla mig gärna, var så goda och visa er okunnighet ni som vill det. Vet de som hade gjort det, ifall de vetat om min blogg och läst mina tankar. Kan fullfölja det genom att citera My Chemical Romance (som jag börjat gilla jävligt starkt) : "I'm not o-fucking-kay."