Sömbristen som talar?

Jaha, tack för hjälpen, guys. Inte för att jag förväntade mig några förslag.

Nej, nu kanske det är sömnbristen som talar, förlåt. Har i alla fall fixat det själv.

Som vanligt kunde jag inte sova i natt och det var ett helvete att släpa sig upp vid sju för att åka 1,5 timme för att lämna in sin jävla tenta. För det går inte att göra undantag, alla tentor ska lämnas in på papper... Jävla idiot. Det är ju inte som om alla nästan 90 pers skulle skicka in det via mail, men jag som pendlar från Kristianstad till exempel, och en kille som bor i Ronneby som jag inte vet om han flyttat ner. Känns schysst mot oss som pendlar. Och ja, jag frågade men han nekade min förfrågan om ett undantag. Så efter tre timmars sömn eller något fick man släpa sig upp för att pendla 1,5 jävla timme till lund. YAY.

Anyway. Det enda positiva idag är att jag har strosat runt i den mysiga staden Lund - i bokhandeln och på Carlings och H&M. Köpte även en snygg tröja med dragkedje-fickor och dragkedjor som går runt hela huvan. Älska dragkejdor! Skitsnyggt!

Sen köpte jag en mörk jeansskjorta, samt en bok som fångade mitt öga då jag gick förbi och som jag bara måste ha. Det var en bok som heter Please kill me - Den ocensurerade historien om punken.
Kanske inget vidare trevligt namn, som min mor säkert hade anmärkt - men punk ska inte vara trevligt heller. Det ska vara, för att citera Tjenare Kungen (som paradoxalt nog inte handlar sådär jättemycket om punk, egentligen, men som ändå är kult!): "en böld i röven på hela jävla etablissemanget". Det summerar trots allt känslan ganska väl.

Punken fortsätter att fascinera mig, även om jag sedan länge lämnat punk-modet (för vad annars kan man kalla ett standardiserat utseende?). Jag älskar fortfarande punkmusik - dess råa, avskalade aggressivitet.

Boken är en enda lång intervju - eller en samling av intervjumaterial. Jag tycker att den verkar lite skevt uppbyggd, med olika personer som man förutsätts veta vilka de är talar om vartannat. Såklart känner jag till till exempel Dee Dee Ramone, Nancy Spungen, Malcom Mclaren, Iggy Pop, med flera legender. Däremot är jag inte bekant med medlemmarna i Velvet Underground, MC5 eller New York Dolls, exempelvis. Jag känner såklart till Johnny Thunders! Men ibland blir det helt enkelt lite rörigt med namnen... Förekommer nog en del manager-människor och sånt. Får sitta och läsa med Wikipedia uppe, haha!

Det sköna är att den inte är som en traditionell bok, den har en kronologi - så på så sätt är inte dispositionen skev, även om det blir lite rörigt - som börjar vid 1967-71 och slutar så sent som vid -92. Varför vet jag inte riktigt. Ränkar de in grunge bland punken? Det sista kapitlet heter Nevermind, som kan åsyfta Nirvana (efter deras andra platta). Jag vet känner att jag inte riktigt får kläm på den här boken och att jag saknar nån sorts text, som inte är intervju-citat, som binder samman det hela, mer än abstrakta kapitelnamn som till exempel The Lipstick Killers (som åsyftar New York Dolls, det förväntas man också förstå).

Men det är bara känslan jag får, har bara precis bläddrat lite. Det är det sköna med boken, den är inte som en vanlig bok, med en början och ett slut på samma sätt, utan man kan bläddra lite som man vill i det, kravlöst. Nästan mer som en encyklopedi av citat från artister som beskriver punkens era. Kronologiskt, men ändå nästan kaotiskt som punken själv.

Jag behöver en kravlös bok - jag har nog med krav på böcker jag måste läsa från universitet. Sen vill jag läsa mer i Bruno K. Öijers Triologin (tre diktsamlingar i en, typ) som jag fick i födelsedagspresent. Också har jag FORTFARANDE inte läst ut White Line Feaver.

Usch, jag vill bara ta en semester från all kurslitteratur och tentor; bara fly landet. Ta med de självbiografier jag vill läsa och ligga i solen och njuta och läsa i egen takt - ifall jag vill. Någon som hänger med? Jag tänker mig något i stil med Hawaii, det är väl en lagom prisklass för en fattig student...?