Don't dance in darkness, you may stumble and you're sure to fall.

Hej på er! Idag blir det ett tradigt inlägg, mest för sakens skull.

Sitter här och lyssnar på min rockballad-lista och "peppar" inför vad som kommer att vara en hemskt tråkig helg. Jag är nämligen sjuk, vilket innebär att jag inte kan, eller orkar göra nånting. Bara du och jag samvetet.

Jag vet att jag inte borde ha dåligt samvete, jag är sjuk, men jag var inte med igår varken på föreläsningen (men det finns powerpoints uppe på nätet så det kan kvitta) men framförallt var jag inte med efteråt när gruppen skulle ses och analysera det sista inför Måndagens seminarium. Jag mailade och ursäktade mig för att jag inte varit med, men har inte fått något svar och förblir därmed totalt oinformerad och oförberedd inför seminariet - vilket känns mindre bra. Hoppas någon svarar!

Jag får sån paranoia över ingeting, jag är trött på det. Jag tänker för mycket, hela tiden. Målar upp värsta scenarier i huvudet, jag menar absolut värsta som inte någonsin blivit verklighet. Jag oroar mig för mycket, antar jag - de lär inte hata mig eller frysa ute mig. Ändå finns de tankarna.


Satt å lyssna på Dio för ett tag sen, citatet i titeln är från Don't Talk To Strangers. Gör mig knapapst mindre depp... Men en rolig (svart humor, verkligen) men lite sorglig tanke slog mig. Ifall det, som troende säger, finns en himmel, undrar fall Dio jammar med Dimebag, Paul Gray och The Rev där uppe? Gotthards Steve Lee kanske hoppar in på vokals också! Och Hendrix på sologura, haha! Sid kanske kommer lunkandes och vill spela bas, men han var ju aldrig speciellt bra på det där, han var mer en ikon än en bassist. Det kanske inte var så konstigt, visserligen, att han inte kunde spela när han var fucked upp på heroin hela tiden. Nej, jag vet! Världens bästa bassist (i min och många andras mening) Cliff Burton ska såklart spela bas! Nej, jag bara flippar, må de vila i frid allihop, dessa rocklegender!

Hittade en jättefin fan-video till minne av The Rev, som får mig att tänka på när de dedikerade denna låten (So Far Away) till hans minne när vi såg A7X i Malmö. Det var vackert, alla sträckte upp mobiler, tändare och händer i luften och man kunde känna deras smärta när de spelade... Stunden gav och ger mig rysningar.