Nobody said it was easy.

Jag har inte skrivit på så sjukt länge. Jag har inte haft tid och ork. För ärligt talat har det inte varit lätt, det har inte varit en dans på rosor. Det kändes så jävla rätt, så jävla bra. Men jag har en tendens att överanalysera över varje detalj, jag snubblar över mig själv och faller. Sen beskyller jag mig själv, ständigt en ond cirkel av att jag klankar ner på mig själv och blir mer och mer olycklig. Jag har inte insett det, men sen å andra sidan brukar deprimerade människor själva inte inse att de är det. Är jag deprimerad? Jag vet inte. Men jag har problem som måste lösas av någon professionell. Det rådet har jag gett till andra som inte mått bra, jag vore en hycklare som inte själv gjorde det. Men jag har aldrig insett hur mycket jag drar ner mig själv. Jag har stött bort människor, en speciell människa, eftersom hon var deprimerad. Det kanske de gjorde. Det kanske var bra att inte ha lika mycket negativet runt mig. Men det var inte alla andra som drog ner mig själv mest. Det var jag. Nu har jag som läxa att säga något positivt om mig själv varje dag. Att boka en tid hos kuratorn. Vara mer positiv. Det är inte lätt, det går inte över en natt, men det känns redan bättre på nåt sätt.

Jag har allt jag någonsin velat ha: En underbar sambo, lägenhet, jobb (för det ger ekonomisk självständighet samt viss frihet) och katt. Nämnde jag att min sambo är helt jävla underbar, som stöttar mig igenom detta? Det är hon. Jag älskar henne så jävla mycket.

Det är synd att jag inte skrivit på så länge, jag ville stolt visa upp vår lägenhet och kunna skriva hur lyckliga vi är tillsammans i den. Det är vi, förövrigt. Hon kom och pussade mig vid dörren varje dag när jag kom hem första veckan. Sen började vi tyvärr bråka allt mer och jag inser att min sjukt paranoida och negativa inställning satt krokben för min egen lycka. Jag har allt jag någonsin velat ha. Nu känns dessutom allt rätt igen, jag är på rätt spår och vi känns lyckliga igen! Nu ska jag njuta av det och må bättre, har jag bestämt!

Detta får räcka för detta inlägget, men ni ska såklart få se fler och mer uppdaterade bilder, detta är från första kvällen och andra dagen i lägenheten tror jag. Avslutar med bilder på världens sötaste Tyler, vår kattunge som älsk adopterat från jobbet. Han var en ordentligt undernärd, rädd stackare när han kom hit förra onsdagen, nu är han nyfiken, pigg och pratglad. Han jamar verkligen konstant!

Fler bilder får ni sen, det finns dessutom fler på bilddagboken (ja jag har fortfarande BDB, men använder det inte längre, i princip.)!