Before you accuse me, take a look at yourself.

Jag kom på att nu var det länge sen jag bloggade igen, så here it goes. (Titeln är orelaterad, en Clapton låt. Började lyssna på Bluesbrakers och Jardbirds som nämdes i I Am Ozzy, kul att se tillbaka på sånt som inspirerat legenderna även om jag verkligen inte förstår mig på Beatles... Ännu. De har inspirerat legender som Ozzy och Lemmy, så det får jag ta mig an nån dag!)

Har inte haft inspiration alls till att blogga, faktiskt. Det har inte hänt något speciellt i mitt liv, jag har drivit omkring och gått på jobbintervjuer och varit med Tricia. Det blir bara tjatigt och tråkigt att skriva om det, men i... Förrgår? Eller något sånt, i måndags var det, så ja, i förrgår, var vi hos min mormor och morfar och blev bjudna på pizza och pratade lite med dem, så jag passade på att fråga ifall de behövde hjälp i växthusen.

Så jag börjar på måndag, vilket känns bra faktiskt. Riktigt bra, jag är fan lite uppspelt. Jag ska ta det mer allvarligt i år, inte för att jag inte tagit det allvarligt föregående tre somrar jag varit där. Okej, första sommaren var jag kanske inte så seriös, då var jag typ 16 eller något. Men jag känner mig peppad att jobba, och i år ska jag äta i lunchrummet med polackerna och kineserna som jubbar där, för det känns fel annars. Tidigare har jag ätit med mormor och morfar, samt hjälp dem med disk och liknande, vilket jag antagligen kommer att göra i år med. Men det känns mer rätt att äta i lunchrummet och jämställa mig med övriga anställda. Det känns fel att vara det privilegierade barnbarnet, chefens favorit, även om de säkert förstår eftersom jag trots allt är deras barnbarn.

Men jag är peppad och det kommer kännas mer rätt, mer ordentligt om jag gör så - frågan är bara hur jag säger det till dem. Man up, antar jag, och bara säga det.Greppa kulorna och säga det. Lyckligtvis så kommer det vara över telefon, troligtvis på fredag eller nåt, så de ser inte att jag greppar dem. Höhö. Jag har känt mig pepp hela veckan, jag har inhandlat "jubbebyxor", samt kniv, handskar och sånt bra att ha som jag kan prega ner i fickorna. Jag har även inhandlat en termomugg, för att överleva morgonarna. Jag tror och hoppas lite, att jag kommer att börja sju i år, förutom första dagen. Det känns mer ordentligt det med, 7-16 ska det vara och inget barnbarns-privilegium. Saknas bara egen bil så känns det redit bra. Men tills vidare får jag låna farsans - han använder ändå bara en av sina två bilar. Jag tror ändå jag kommer uppskatta det på ett annat sätt, när jag ska göra det redit, att jag tar lite stolthet i att jag ska knega. Dessutom vet jag någon som tycker det är hett med jubbebyxor och en arbetande man. Höhö.

Vad har mer hänt, värt att nämna? Jag spenderade 73 väl investerade kronor på att köpa I Am Ozzy på pressbyrån igår, i vetskap om att pengar trillar in nästa månad känns det inte lika fel att köpa den. Jag har nämligen sneglat på den varje gång jag är på pressbyrån i Sölvesborg - vilket är ofta nu när Tricia bor där, och hennes farsa och hans fru Maria jobbar på pressbyrån dessutom.

Jag kom kanske hundra sidor in i Tommyland på ett par dagar (jag läser långsamt och inte så mycket i taget), men den var inte så välskriven. Det känns som allt är i talspråk och den kändes lite ball först med imaginära dialogen med hans kuk, men man tröttnar snabbt på den stilen och sen blev det mest jobbigt att ta sig igenom sida efter sida av det. Det kändes inte som det fanns så mycket substans och smaskiga historier (än så länge) heller. Så jag lade ner den och började på I Am Ozzy idag och är redan 88 sidor in i den! Jag satsar på 100 ( där de första vita sidorna med bilder tar vid, ungefär) sidor ikväll!

Den är riktigt, riktigt välskriven, som en novell! Sen känns hans barndom som tagen ur en film, det slår en hur gammal han är (haha) när han pratar om att hans hemstad var sönderbombad efter kriget, dvs andra världskriget... Aja, hur som helst är den är riktigt bra, så att jag inte kan slita mig! Det stör mig inte ens att jag inte ens kommit till alla saftiga historier under Black Sabbath-tiden med så mycket droger och sprit att vilket normal människa som helst hade dött flera gånger om. Sen visade det väl sig att Ozzy hade nån neandertal-gen som gjorde att han överlevde? Men hans liv innan dess, hans barndom och ungdom var med väldigt intressant, han hamnade i fängelse innan han fyllt 18 exempelvis.

De som säger att de enda som överlever en kärnvapenexplosion är kackerlackor och Keith Richards har uppenbarligen inte räknat med Ozzy - den karlen verkar med kunna överleva ALLT. Fast han har ju rätt mycket men efter långt missbruk. Lemmy hade jag även velat lägga till på listan, han verkar typ oberörd av sin hårda rock'n'roll livsstil med alla sorters existerande knark utom heroin (han avskyr heroin och med all rätt det är rena döden) samt otaliga liter Jack och säkert 2-3 paket Marlboro Röd om dan (visserligen spekulation, jag vet inte hur mycket han röker men jag gissar på det!). Hur lyckas alla rockare lura döden? Jag menar Nikki har överdoserat "about half a dussin times" och varit död i två minuter efter en överdos, varefter han fick adrenalinspruta samt återupplivades... Kanske borde han med läggas till på listan? Han och många andra.

Nej, får anvrunda min blogg nu och göra mig en nattamacka! Mmm, mat! Ha det gött, rock on! Bara 63 dagar till Sweden Rock och mitt förbannade hår har vuxit som ogräs så förhoppningsvis har jag (medel)långt hår tills dess! Saknar verkligen det, Tricia får höra det hela tiden, stackaren. Hatade alla kommentarer när jag kände mig som mest osäker. Jävla frisör som tog min lejonman! Eh, avrunda var det ja. Ha det gött, rock on... Igen.